Nr 1019.
Jepp, jag klättrade längst upp i garderoben och plockade ner lådorna med sommarkläder. Plockade undan de som var mest höst och hängde fram de kalla, färgglada.
För nu är det sommar?
Absolut inte.
För att jag inte vill missa glädjen med att plocka fram mina höstkläder när hösten äntligen återvänder igen.
Sommaren är, om ni frågar mig, rätt värdelös. En enda lång, kall, väntan på att det där varma, ljuva, ögonblicket vi minns från vår barndom ska infinna sig. Att vi ska vara sådär komplett lyckliga, gyllenbruna, semesterlediga, vittlinne-klädda i den varma solnedgången där vi skrattande sitter på en klipphäll och äter en god men avslappnad måltid med våra vänner.
Det ögonblicket.
12 månaders iskall väntan för att just det ögonblicket ska infinna sig.
Men så kommer det inte.
För i verkligheten har någon hemorojder och vill inte sitta på en klipphäll, någon har ännu inte insett att separation är enda utvägen och sprider stämning som gör alla andra obekväma, vinden ligger på i ryggen och någon kommer vaknade urinvägsinfektion, en tog överansvar för maten och är trött, utarbetad och ledsen för att ingen annan hjälpte till, någon blir i vanlig ordning för full och oförskämd och gör någon annan ledsen. Någon knäpper en bild och lägger ut på insta, och när månaderna gått och vintern är som mörkast går man tillbaka och tittar på bilden och blir lurad av det gröna frodiga och hemorojder, separationer och utmattning glöms bort i ett huj och tanken kommer: Där! Där var vi verkligen lyckliga.
Och så börjar längtan om igen.
Men hösten!
Hösten håller vad den lovar.
Det blir kallt, och kylan är inget misslyckande - den är väntad.
Man får elda.
Man får stanna inomhus.
Man får öppna sin låda med undanstoppade tweedkläder och vira in sig i ull.
Och man väntar sig inte att 12 månaders intensiv längtan ska gå i uppfyllelse.
Nr 1018.
När vännerna är borta får Moa vakta lägenheten. Det är bra av flera skäl:
1. Hon slipper pendla 10 mil fram och 10 mil tillbaka till sitt jobb.
2. Hon kan ägna all sin lediga tid åt 8:ans alla renoveringsprogram.
Property Ladder, mmm...
Nr 1017.
Ja vad gjorde vi egentligen med renoveringen under April och Maj förra året?
April börjar som alla vet där Mars slutar, och i slutet av Mars rusade vi en sen kväll ut i trädgåren i panik för att spätta loss...
... själva ingångstrappan till huset.
Varför vi spenderade en kväll och natt på detta vis är oklart, men det måste ha varit något brådskande. Jag tror att det handlade om att grävmaskinen skulle komma och gräva ur marken så att maskinerna skulle få plats att komma in i trädgården. Och om trappan låg kvar kunde den skada gästhuset. Det känns rimligt. Men av alla biler att döma så gjorde grävmaskinen inte det. Vilket också känns rimligt. För är det något jag lärt mig så är det att när en hantverkare/grävare yttrar meningen Vi kommer på tisdag klockan 07:00, betyder det att man kan vänta dem tordag eftermiddag.
Innan vi rev upp altanen hade vi tagit ner det lilla taket över grinden in i trädgården. Det var faktiskt en rätt söt grind där innan vi rev.
Innan vi rev upp altanen hade vi tagit ner det lilla taket över grinden in i trädgården. Det var faktiskt en rätt söt grind där innan vi rev.
Sen blev det påsk!
Vi skulle göra gäststugan gästredo och kanske syrumsklar.
Vi skulle göra gäststugan gästredo och kanske syrumsklar.
Vi stod upp tidigt om mornarna och levererade den ena snygga outfiten efter den andra.
Vi tömde stugan...
... på all jävla skit...
... som stod travad där.
Och det var rätt mycket.
När vi väl plockat ut allt...
... plockade vi in det igen. Fast på andra ställen.
Vi rev en vägg...
... och kände oss coola med diverse verktyg.
Vi rev upp den äckliga heltäckningsmattan, tjepade maskeringstejp och grundmålade, vanligmålade och engångtillmålade.
Och målade ytterligare en gång.
Vi la papp. Och på pappen ställde vi en valp och sedan la vi golv. Av trä.
Det blev Maj och vi tapetserade.
Golvet blev klart...
... och golvet blev betsat.
Vi listmålade och listspikade.
Och nånstans i mitten på Maj såg det ut exakt så här:
Från det här:
Till det här:
Från det här:
Till det här:
Och det här.
Idag ser rummet helt annorlunda ut, eftersom man behöver en syateljé för att kunna sy. Men den förvandligen skedde först till sommaren.
Men vi gjorde även utomhusliga saker i Maj!
Vi fällde trädet som stod på platsen där vårt reningsverk ska stå och hade med det trädet tagit ner 32 träd, varav ett själva.
Vi fällde trädet som stod på platsen där vårt reningsverk ska stå och hade med det trädet tagit ner 32 träd, varav ett själva.
Vi spenderade fler dagar med att stycka upp, köra iväg och i största allmänhet rensa på tomten.
Vi la allt för mycket tid på att ta upp den här bryggan...
... helt i onödan eftersom grävskoporna sedan bara välte jordmassorna över den och vårt upptagande varken gjorde till eller från.
Men det visste vi inte då.
Vi spenderade en hel del timmar med att plocka, kasta och bära olika delar av de nyligen nedsågade träden.
Och det som först såg ut så här:
Och det som först såg ut så här:
Såg några blåsor och ett antal utslitna arbetshandskar senare ut så här:
Det verkar, enligt mitt bildarkiv, varit det vi gjorde under April och Maj.
Ja, förutom sjukt många samtal, möten, planeringar och försök till struktur tillsammans med hantverkare. För själva renoveringsrenoveringen tog fart på allvar månaden som kom efter. I Juni kom grävskoporna.
Ja, förutom sjukt många samtal, möten, planeringar och försök till struktur tillsammans med hantverkare. För själva renoveringsrenoveringen tog fart på allvar månaden som kom efter. I Juni kom grävskoporna.
Nr 1016.
Allra sist på bollen, och i absolut sista minuten fick jag efter mycket letande tag på en biljett till Krissy von D. Det var angeläget. Jag hade inte velat missa. Och varför hade jag inte velat missa?
För att världens finaste Sofie är med.
För att världens finaste Sofie är med.
Och då missar man bara inte.
Det var lite oklart huruvida jag skulle klara att se hela föreställningen utan att ställa mig upp och skrytskrika: Jag känner henne! Vi har spelat teater ihop i hela vår uppväxt och hon har spelat huvudrollen i en pjäs jag skrivit! så fort Sofy visade sig på scen, men så här i efterhand kan jag meddela att jag klarade att hålla mig. Fast det rullade en stolthetstår längst med kinden i salongsmörkret.
Sofie var fantastisk. Såklart.
Och när jag i pausen snavade över den ena torpamänniskan efter den andra, som alla har en stor varm plats i mitt hjärta, tänkte jag återigen på hur sjukt annorlunda mitt liv hade varit om jag aldrig vuxit upp med Torpa Slottsteater. Så sjukt annolunda. Och förmodligen sjukt tomt.
Och när jag i pausen snavade över den ena torpamänniskan efter den andra, som alla har en stor varm plats i mitt hjärta, tänkte jag återigen på hur sjukt annorlunda mitt liv hade varit om jag aldrig vuxit upp med Torpa Slottsteater. Så sjukt annolunda. Och förmodligen sjukt tomt.
Jag hade en jäkla tur.
Nr 1015.
Ett av det bästa med att ha gäster är att man får en ny publik att testa drinkar på.
Det sämsta är att man blir så inihelvetes bakfull.
Kanske var det Kentucky Mint Julep som pötte mig över kanten den här gången, kanske inte.
Nr 1014.
För ett ganska rejält tag sedan bad Den Lilla Spydiga mig att testa ut vilket av alla recept på Rum Punch som egentligen var det bästa receptet. Nu har jag vilat på frågan ett tag, och kände mig nu stark nog att ta mig an utmaningen. Så jag började kolla recept. Och det fanns exakt 10 000 olika, men inte ett enda likadant. Så vad är själva Punchen i Rom Punch? Ett tag trodde jag det var stänken av Angostura och den rivna muskoten, men sedan visade det sig att det fanns minst lika många recept utan dem som med. Var det apelsinjosen eller kanske ananasjosen? Absolut inte.
Min undersökningar visade att man kunde blanda nästan vilken jos som helst med rom - och få en Rum Punch.
Så jag valde fyra olika recept ur högen, med enda kriterie att de ej fick innehålla mörk rom, eftersom vi sugit i oss den när jag blandade äckliga mojitos förra helgen. Och mörkrom-flaskan är nu exakt lika tom som min plånbok.
Så Rom Punch på ljus rom it is, och nu kör vi:
Plats 4:Carrabean Rum Punch
Plats 4:Carrabean Rum Punch
Limejos, sockerlag, rom, apelsinjos, Angostura och muskot.
Den blekaste av dem alla, vilket hörs på ingridienslistan. Apelsinjos och rom - det är inte så upphetsande.
Den blekaste av dem alla, vilket hörs på ingridienslistan. Apelsinjos och rom - det är inte så upphetsande.
Plats 3: Summertime Rum Punch Cocktail.
Apelsinjos, krossad is, ananasjos, tranbärsjos och rom. Och jag la till Angstura och muskot.
Det fiffiga med den här drinken är att man kör samtliga ingridienser tillsammans med den krossade isen i en mixer, så det blir kallt och skummigt. Kan tänka mig att det är en riktigt fruktig svalkare en varm sommardag. Om man gillar ananasjos förstås. För jesus vad den smakar av ananasjos. Därför får den rätt lågt poäng på min lista - eftersom ananasjos är den äckligaste josen jag vet. Näst efter tomatjos.
Det fiffiga med den här drinken är att man kör samtliga ingridienser tillsammans med den krossade isen i en mixer, så det blir kallt och skummigt. Kan tänka mig att det är en riktigt fruktig svalkare en varm sommardag. Om man gillar ananasjos förstås. För jesus vad den smakar av ananasjos. Därför får den rätt lågt poäng på min lista - eftersom ananasjos är den äckligaste josen jag vet. Näst efter tomatjos.
Plats 2: Lilypad Cottage Rum Punch.
Apelsinjos, ananasjos, Ginger Ale, Grenadine, rom, lime - och så tillsatte jag lite angostura och muskot för att få nån jävla ordning på det hela.
Nu börjar det likna något! Ginger Alen skänkte en friskare smak, och gjorde att inte ananasen tog över. Limen gör sitt till, och den här var läskande och god.
Dock har jag inte förstått poängen med att färga sin drink med Grenadine så att den antar en färg som ingridienserna inte har. Det är ju som att hälla upp te i en kopp och säga till den som ska dricka att det är kaffe. Sällan en god idé.
Omgångens segrare! Passion Rum Punch.
Har tappat bort receptet med mitt minne säger mig: Passionsjos, passionsfrukt, rom, angostura och muskot.
Ha! Den som varken inhöll apelsin eller ananas var den som gick segrande ur striden. Vilket egentligen inte innebär något annat än att jag och Lilla Helikopterpiloten föredrar passionssmaken framför annanassmaken -och därför egentligen är helt olämpliga att prova ut bästa smaken hos ananasdrinkar.
De här två domarna är med andra ord partiska, och jag skulle vilja ta tillfället i akt och dikvalificera mig själv.
Så Lilla Spydiga, jag ber om ursäkt men allt jag skrivit är ogiltigt. Glöm allt jag sagt och ut i köket och prova ut din egen favorit istället!
Har tappat bort receptet med mitt minne säger mig: Passionsjos, passionsfrukt, rom, angostura och muskot.
Ha! Den som varken inhöll apelsin eller ananas var den som gick segrande ur striden. Vilket egentligen inte innebär något annat än att jag och Lilla Helikopterpiloten föredrar passionssmaken framför annanassmaken -och därför egentligen är helt olämpliga att prova ut bästa smaken hos ananasdrinkar.
De här två domarna är med andra ord partiska, och jag skulle vilja ta tillfället i akt och dikvalificera mig själv.
Så Lilla Spydiga, jag ber om ursäkt men allt jag skrivit är ogiltigt. Glöm allt jag sagt och ut i köket och prova ut din egen favorit istället!
Nr 1013.
Så jävla ljuvligt livet blir, bara det kommer fram lite sol.
Livet är på det stora taget lättare än förra året. Jag gråter inte varje dag, jag känner lycka. Saker och ting är fortfarande ömma och under bearbetning, men det är inte akut längre. Jag har ett mer normalt mående. Och flera gånger i veckan kommer jag på mig själv med att tänka: Fy fan för förra året. Fy jävla fan!
Så njutet nu är dubbelt njut; dels för njutet i sig, och för det faktum att jag kan känna njutet.
Nr 1012.
Gick in i en loppis och upptäckte en fantastisk lokal. Visserligen var den fylld av loppisgrejor och luktade värre än vad gamla gympaskor vanligtvis gör. Men jag tänkte; lite färg, lite vädring, lite tapet - och fan vilken bra bröllopsklänningateje/butik det skulle bli!
Nu har jag så mycket inspiration att jag har svårt att andas. Att göra moodboards funkar som mun-mot-mun-metoden.
Nr 1011.
Ryktet sa att diverse systerdöttrar fyllt år och att det vankades Frost-kalas. Tårta behövdes och efter en snabb omröstning utsågs MosterMoa som tårtansvarig.
Hon axlade sitt ansvar med stor allvarsamhet, och för första gången i hennes tårtmakarhistoria tänkte hon faktiskt baka även innehållet. No köpa frystårta. Så det gjorde jag.
Jag bakade olika typer av chokladkakor, rörde ihop diverse smeter, skalade olika frukter och tog sedan ett steg tillbaka för att se vad jag hade att jobba med:
Det ska nog ordna sig!
Tjoff, tjoff - smet här - bröd där - lite grädde - ett bär, och sen:
En naken tårta med bra höjd.
Den kläddes raskt in i chokladmosse som jag förgäves försökt färga mörkbrun genom att lägga till lite svart karamellfärg. Gick åt skogen. Efter chokladmossen kom det snö i form av vit sockermassa och några iskristaller.
Och sedan var det dags för själva slottet. Frost-slottet, för den som inte begripit vart är vi är på väg.
Slottets beståndsdelar gjorde jag genom att smälta vit blockchoklad, lägga till litelite grön och litelite blå karamellfärg, sedan smeta ut på bakplåtspapper, göra märken med en kniv där jag sedan skulle bryta chokladen, och när den var stelnad målade jag med silverfärg. Ätbar silverfärg.
Elsa fick prova toppen på sitt berg.
Medan Anna och prinsen kämpade sin väg upp för kullen.
Jag hoppade i mina bästa Frost-kläder.
Och bestämde att den som inte hade en för lång klänning att snava sig fram på fick bära tårtan.
Tog några bilder i morgonljuset.
Och hoppade sedan in i bilen. Både ville och ville inte att airbagen skulle utlösas.
Sedan kom vi fram, ringde på dörren och innanför fanns den här 4 åringen...
Och den här 6 åringen.
Och de var själva anledningen till sammankomsten. Så himla stora och coola ungar!
Vi placerade tårtan på bordet, och Elsa reclaimade sin tron.
Vi placerade tårtan på bordet, och Elsa reclaimade sin tron.
... samt resten av gänget. Tårtan hade sjunkt ihop en del, vilket efter mina undersökningar är helt omöjligt att undvika, utan bara är ett faktum att stå ut med.
Men det gjorde inte smaken sämre.
Så vi glufsade i oss tårtan, sköljde ner med saft och efter en stunds fri lek dök det upp en pirat i trädgården.
En pirat med en papegoja som var en höna som hette Patrik. Piraten ledde en rafflande skattjakt genom skog och mark och som slutade med guldpengar i en skattkista.
Efter piraten skulle man tro att kalaset var slut, men icke! När piraten gett sig av dök det upp en trollkarl. En RIKTIG trollkarl. Så riktig att han inte ville att man skulle ta kort på honom. Jag tog ett i smyg, men det tänker jag inte lägga upp här. Då är ju smyget förstört.
Kidsen tjöt av lycka - och han trollade.
Sedan, när tricksen var färdigtricksade, Piraten återfått sin naturliga Niclas-skepnad och tårtan kanat ner i tunntarmen, åkte vi hem, rullade ihop oss i fosterställning och sov i hundra år.
Sedan, när tricksen var färdigtricksade, Piraten återfått sin naturliga Niclas-skepnad och tårtan kanat ner i tunntarmen, åkte vi hem, rullade ihop oss i fosterställning och sov i hundra år.
Frostkalas tar på krafterna.
Nr 1010.
What shall we do with the skittråkiga fuskpäls?
What shall we do with the skittråkiga fuskpäls?
What shall we do with the skittråkiga fuskpäls early in the morning?
Oh hey - and now it´s better,
Oh hey - and now it´s better,
Oh hey - and now it´s better, early in the morning.
Nr 1009.
Det fullkomligt strösslar ner träd i och runt vår trädgård. Anledningen är att trädgården gränsar till ett naturreservat och naturreservat ska liksom sköta liv och död själva.
Efter första omgången strössel, då huset nätt och jämt klarade sig från den gigantiska gran som föll ner från berget och över vår tomt, kom en inspektör från länsstyrelsen och kollade på eventuella faror. Jag pekade. Han tittade. Först och främst tittade han inte på de av mig utpekade farorna. Först och främst tittade han på mig som om jag vore en idiot. Inspektören från länsstyrelsen hade en orimligt taskig attityd. Alla av oss upplevda faror var absolut inget att bekymra sig för, utan i stort sett bara trams.
Efter första omgången strössel, då huset nätt och jämt klarade sig från den gigantiska gran som föll ner från berget och över vår tomt, kom en inspektör från länsstyrelsen och kollade på eventuella faror. Jag pekade. Han tittade. Först och främst tittade han inte på de av mig utpekade farorna. Först och främst tittade han på mig som om jag vore en idiot. Inspektören från länsstyrelsen hade en orimligt taskig attityd. Alla av oss upplevda faror var absolut inget att bekymra sig för, utan i stort sett bara trams.
Och jag förstår ju dealen; Det är ett naturreservat. Där ska floran styra och människan hålla sina förbannade klåfingrar borta.
Men jag måste ändå säga; hade någon i vår familj fått den här i skallen....
...så hade jag faktiskt värderat våra familjemedlemmars liv högre än barkborrarnas. Hur mycket av en idiot inspektören från länsstyrelsen än tycker att jag är.
Nr 1008.
Första dagen av Påsk har levererat mysmässigt. Till exempel vaknade jag upp till den här utsikten:
Passade på att utnyttja det närliggande vattnet till ölkylning.
Hade glömt att köpa påskägg och kompenserade med leta efter påskdrycken-aktivitet istället.
Lunchade i ett väder somrigare än somrigast.
Blandade Bloodymarysar som faktiskt var drickbara.
Varför? För att vi hade bestämt oss för att göra iordning baksidan av huset. Sätta panel här:
Sätta panel här:
Till vänster ser du dörren in till vårt kök, och till höger... till höger ser du spindelhålan. Där spindlarna lever, frodas och växer sig fucking feta. Tänk den värsta husspindel du någonsin sett, och sedan lägger du på några deciliter spindelkropp - och där har du invånarna i spindelhålan.
Och kratta undan löven här:
Till vänster ser du dörren in till vårt kök, och till höger... till höger ser du spindelhålan. Där spindlarna lever, frodas och växer sig fucking feta. Tänk den värsta husspindel du någonsin sett, och sedan lägger du på några deciliter spindelkropp - och där har du invånarna i spindelhålan.
Och exakt där har jag varit hela dagen, räfsat, grävt, krattat, lyft, och hela tiden haft smak av skräck i mun och beredskap på flykt i kropp. För ett och ett halvt år sedan hade jag inte överhuvudtaget klarat av att göra det. nu klarade jag. Jag är modigare nu.
Panelen är inte klar, och löven inte helt uppfångade - men jag är slut. Nu får man rödtjut och återhämtning. Imorgon är ju trots allt en annan påskdag.
Nr 1007.
Satte mig återigen ner med ambitionen att skriva ett Renoveringen under det senaste året-inlägg efter som det trots allt snart är påsk och det var under påsk förra året vi började. Men! Påsken ligger ju en månad tidigare det här året, så vi har egentligen bara hållt på i 11 månader. Inte ens ett år. Det känns som for ever.
Fast det är faktiskt inte helt sant. Innan vi satte igång med storrenoveringen hade vi gjort följande; Byggt en ny väg.
Byggt var kanske att ta i, men vi breddade den befintliga stigen. Och varför gjorde vi det?
Jo, för när vi flyttat in och hunnt bo såpass länge att vi bajsat septiktanken full ringde vi till septiktanktömmarna och sa: Kom och töm! Och de svarade; Glöm det! Vi har köpt nya bilar, det finns inte en chans att vi kommer in på er lilla väg. Ni får bredda vägen!
Jo, för när vi flyttat in och hunnt bo såpass länge att vi bajsat septiktanken full ringde vi till septiktanktömmarna och sa: Kom och töm! Och de svarade; Glöm det! Vi har köpt nya bilar, det finns inte en chans att vi kommer in på er lilla väg. Ni får bredda vägen!
Och ja, det var ju tvunget. Bajset måste ju bort.
Vi breddade vägen, och redan där gick vår välgenomtänkta budget i vår fina kalkyl åt skogen. Och ja; värre skulle det bli. Det går liksom inte att förbereda sig ekonomiskt för en renovering.
Föutom vägen har vi även satt 4 lyktstolpar i vart hörn av parkeringen, samt backat ner 3 av 4.
Vi har tagit ner 26 träd:
Samt målat och tapetserat typ hela huset.
Sovrummet som var rosa med bård....
... blev lite mindre rosa och obårdigt.
Något annat som var mindre var Andersson, som på bilden var så mycket mindre att hon tydligen inte ens kom upp i sängen.
Det här fina furuhörnet blev..,
... lite mindre furuigt och lite mer parmesanigt.
Tyvärr har jag ingen bra före-bild på matsalen, verkar inte ha varit på alerten med kameran på den tiden. Så vi får nöja oss med den här dörrkarmen och en bit grundmålad vägg som tog en liten omväg...
... via högglansig grå färg (ja, det var ett misstag. Mitt misstag. Jag läste fel på burken)...
... till mer av en Carl Larssonfeeling med Morristapeter.
Varför det fina draperiet hänger i dörröppningen? Jo, för det drog något så jävulskt, och i hallen hade vi välsignats med en djup, mustig och lite söt doft av avlopp och den drogs runt i hela stugan. Draperiet var ett ömkligt och naivt sätt att försöka hindra draget.
Där och då visste vi inte att stugans väggar, tak och golv inte innehöll så mycket som en millimeter isolering. Vi bodde i en lada. Men det visste vi, som sagt, inte. Så vi hängde upp ett draperi.
Där och då visste vi inte att stugans väggar, tak och golv inte innehöll så mycket som en millimeter isolering. Vi bodde i en lada. Men det visste vi, som sagt, inte. Så vi hängde upp ett draperi.
Har egentligen inte någon efter-bild på vår fina hall, och nu är det lite sent att ta någon eftersom hela hallen är omgjord. Men före-bilden talar för sig själv; Vi målade. Och tapetserade. Och la golv.
Vardagsrumsfurudrömmen blev ofurad...
... på ett vitt sätt.
Åttiotal blev...
... fick bli nutid med inslag av farmorsspegel.
Och mer?
Mer så målade och tapetserade vi köket.
... la nytt golv och en större bänkskiva. Vilket jag inte har någon bra efter-bild på, någon månad senare flyttades nämligen både fönster och dörr ut ca 15 cm för att hamna i linje med den nya, isolerade, fasaden - och köket ser återigen ut som ett byggarbetsplats.
Med andra ord; vi gjorde en hel del innan storrenoveringen kom igång. Så den där bilden vi har, av att vi bara låg på latsidan första året, den är inte helt sann. Även om de här stunderna var så sjukt många fler:
Men vem vet, de kanske kommer tillbaka?
Nr 1006.
Renovering och frukost i typiskt dålig kombination.
Nr 1005.
Så, Näringslivsgalan. Inte blev det paljettklänning med släp, men jag kände mig rätt tjusig ändå. Närmare bestämt så här tjusig:
Dagen efter var tjuset dock på en helt annan nivå, en nivå som innehöll meningen: Stanna bilen, jag måste kräkas!
Här en bild för att illustrera det hela:
Nu hittade jag inget sätt att flippa bilden, så baksmällan kommer först och tjuset sedan. Exakt så som det inte brukar vara.
På baksmällans andra dag, det vill säga söndagen, var det dags för Nr 2 i kategorin En utflykt per helg som inte är renoveringsrelaterad. Vi tvättade oss under armarna, borstade av det värsta med tandborsten och hoppade i söndagskläderna.
De var rätt tweediga, visade det sig.
Sedan var det dags! Och vart styrde vi vår kosa denna gång?
Jo, sedan vi gemensamt lyssnade på Bea Uusma´s fantastiska bok Expeditionen. Min kärlekshistoria. har åtminstone en av oss blivit rätt sugen på att veta mer om Andrés helt orimliga expedition i luftballong mot Nordpolen. Det är så mycket i den historien som är så galet att det inte går att låta bli att bli fashinerad och vilja veta mer, mer, mer.
Så vart bättre att styra sin kosa än exakt hit:
Andrémuseét i Gränna!
Gränna var kallt. Och nåt så inihelvetets blåsigt. Och museet var...
... trist! Oväntat trist.
Av en så spännande historia berättade de bara en bråkdel, och tog inte alls med de spännande detaljerna. Bara ett gäng föremål instoppade i montrar och redovisade för. Jag var besviken.
Vi sköljde ner besvikelsen med kaffe på 50-tals kafe´t mitt emot och jag passade på att riva ner lite av inredningen. Lilla Helikopterpilotstudenten såg svår ut medans:
Vi sköljde ner besvikelsen med kaffe på 50-tals kafe´t mitt emot och jag passade på att riva ner lite av inredningen. Lilla Helikopterpilotstudenten såg svår ut medans:
Sedan gav oss ut i snålblåsten, kände oss extremt tacksamma för att vi varit kloka nog att ta med oss våra nya handskar, promenerade hunden runt torget - och åkte hem igen.
Polarmuséets Andre-avdelning får tyvärr inte många hästar för sin berättarförmåga. Synd. Synd på en så spännande historia med sådan potential.
Nr 1004.
På fredag ska Lilla H och jag gå på näringslivsgalan.
Och visst borde man få ha på sig sin paljettigaste när man går på gala?
Men nej, det får man faktiskt inte. Galor följer inte ett standardformat där den ena galan är den andra lik; Näringslivsgalan i Ulricehamn är inte Oscarsgalan - hur mycket jag än önskar. Så den paljettigaste stannar hemma. Vikarie är ännu ej utsedd.
Nr 1003.
Söndagsbramblar, tittar på Jordskott och längtar efter sommaren.
Brukar vara rätt bra på att kväva min sommarlängtan. Vi bor ju trots allt där vi bor; november större delen av året. Men när man ser filmer med svensk sommarnatur är det sjukt svårt att låta bli längtet.
Nr 1002.
För att överleva renoveringen har en ny regel införts: En obligatorisk utflykt per helg som inte är renoveringsrelaterad.
Jag började, och jag överraskade Lilla H med... Gekås!
Simpelt! kan någon mer utflyktserfaren säkert tycka, men för oss som andats, levt, ätit, utfört, sovit och tänkt renovering varenda ledig sekund sedan i April var Gekås ljuvligt.
Bara att åka bort så här! Bara att komma ur huset så här! Det är ju... så underbart! Sa vi i mun på varandra åtminstone var tionde minut.
Som två lyckliga och nykläckta fågelungar styrde vi vår vagn i det gigantiska varuhuset medan vi storögt tittade oss om och tänkte: Det finns andra människor.
Nr 1001.
Just när vi satt upp våra gröna tapeter kom Hanna på Rebel Walls förbi. De ville kika på hur tapeten såg ut uppsatt på väggen...
... och det fick de ju så klart!
Nr 1000.
Inlägg Nr 1000. Rätt maffigt ändå. Vad det är jag haft att säga som varit så viktigt att jag skrivit tusen inlägg om det vet jag faktiskt inte.
Så, hur firar man Nr 1000 på bästa sätt?
Genom att titta tillbaka på Nr 1 såklart! Pass på:
Exakt så såg livet ut den 23:e juni 2009 då jag bestämde mig för att det här med en blogg måste vara en god idé.
Men hur ser livet egentligen ut nu? Fyra och ett halvt år och tusen inlägg senare? Vad har jag?
Jag har:
* Ett hus under renovering.
* Ett halvtidsreceptionsjobb.
* Inte ett enda par jeans.
* Linas matkassemat för åtminstone en vecka framöver.
* En frysbox.
* En hyfsat cool attityd gentemot spindlar.
* Rätt stor kunskap kring drinkblandande.
* En halv Jeep som oftast kräver service.
* En kille att bo med.
* Två barn att bo med.
* Två systerdöttrar.
* En hund.
* En bröllopsklänningsverksamhet i uppstartande.
* Egeninförskaffad kunskap kring renovering.
* Tid.
Oj! Vilken mognad! Hade du för tio minuter sedan frågat mig om det är någon skillnad på mig nu jämfört med 5 år sedan hade jag sagt INGEN! Det har inte skett någon utveckling, jagstårstill! Men det gör jag tydligen inte.
En annan sak värd att snacka kring är ju själva namnet. Namnet kommer från en bok som handlade om Engelsk landsbyggd, stenslott, jaktmarker, tweed, rävar, whiskey och skinnfåtöljer. Och i boken fanns det en dam som hette Lockyer-Fox i efternamn. OH. MY. LORD. tänkte jag. När jag blir stor ska jag TA Lockyer-Fox till mitt efternamn. Moa Lockyer-Fox låter ju... inte alls så bra. Får nog byta förnamn också.
Efterhand har jag förstått att LockyerFox inte alls får folk att tänka på rävar och höstlöv och slott, utan på porr. Men det vill jag, så här efter tusen inlägg, dementera. Det handlar inte om porr. Det handlar om rävar. Och rådjur.
Nu ska jag avsluta, men innan jag avslutar vill jag passa på att säga: Tack! För att ni läser, alltså. Det gör mig glad. Kram och hej!
/Moa
