Nr 618.
Update: två timmar innan avfärd säger Lilla Tjocka "eh, har du ditt pass här?". Alltså: jag ska eventuellt fira nyår utanför schengen.
Ps. Vinterkräksjuka alltså. Vilken värdelös sjukdom. Ds.
Nr 617.
I exakt 6 timmar var jag den överlägsna i striden. Sen vacklade jag i styrka och magsjukan såg sin chans. Sedan dess har jag spytt som en kalv.
Få gånger man känner sig så mycket som en förlorare som när man förlorar emot just magsjukan.
Nr 616.
Nyårsskor in the making. Lilla Tjocka Reklamaren har fått frispel på överraskningar och har nu bestämt att även nyårsöverraska. Och jag tänker: Det vore dumt att klaga! Så från helt oplanerade och sällskapslösa till något med följande ledtrådar:
* Jag kommer bli hämtad redan på söndagen.
* Pass behövs inte.
* På söndagseftermiddagen ska man vara elegant.
* På nyårsafton får man välja mellan cocktailparty-känsla eller lugnare och lyxigare gala-känsla.
* Det kommer finnas folk där.
* Jag kommer inte känna folket.
* Jag kommer inte behöva lära känna folket.
Alltså: Ett cocktailkalas inom schengen. Sämre kan man ha det en nyår!
Det lät inte bara spännande, utan även ganska... flott. Något säger mig att mina gamla utslitna dansskor behöver lite silver om de inte ska behöva skämmas för sig. Så jag slängde mig in på panduro för att se vad som bjöds i glitterväg.
Fredagskvällen ägnas därmed åt glittring, manusskrivning samt hållatillbakakräkning. Ja, ni vet den där härliga känslan när man står mitt inne i mellandagsrearushen och hör magen börja morra, känna munnen vattna sig och tänka: Nu spyr jag! Den känslan. Den lever jag med idag. Fast ja, den har flyttat sig. Från Zara till min lägenhet. Och hittills har jag hållit kräket under kontroll. Än så länge leder jag.
Nr 615.
Halvfärdigt manus, helfärdig julhund samt gran. Hej mellandag!
Nr 614.
Man kan inte fira jul med alla. Det vet Lilla Tjocka och jag. Så för De Runtomkring Oss skull fick vi i år bestämma oss för att fira jul utan varandra. Det var naturligtvis tvunget att kompenseras, så vi styrde upp Le Lilla Julafton I Le Johannebergslägenhet. Det såg ut exakt så här:
För att få den rätta känslan styrde vi upp ett julbord. Jag var på mitt allra husligaste humör och gjorde en fantastisk god glögg som varken skulle sättas hundra år i förväg, eller var sockersliskig. Rödtjut, saften av en pressad apelsin, en skivad clementin, kanelstänger, stjärnanis, några skedar socker efter behag. Värm. Drick.
Den uppmärksamme noterar stort rött paket i fönstet. Det var till mig. Det varken jamade eller rörde på sig, men jag tänkte att även katter går att söva.
Vi ställde fram kvistar och grenar och dekorerade med åtminsone två julkulor.
Vi tände brasan.
Vi hängde upp gran i fönstrena.
Och jag byggde en adventaljusstake av äpplen.
Lilla Tjocka, som inte skrivit sitt rim än, började rimma.
Undertiden han rimmade tittade jag på honom från flera olika vinklar.
Jag tittade på honom genom min nygjorda ljusstake...
... jag tittade på honom bakom rödkålet...
... samt lät hans konturer kika fram genom grankvistarna.
När jag kikat klart och Lilla Tjocka var färdigrimmad läste vi våra rim.
Lilla Tjocka hade skrivit så här:
Jag tänker såhär, möjligen blir du lite tvär. Fast jag tänker lite så - att du kommer gilla det ändå.
Vi har pratat om det tusen gånger, men det har mest stannat vid kvällssånger.
Man kan prata miljö, jag har googlat marknaden så man kan dö. Tillslut hittade jag rätt, så varje människa i tillverkningsledet också blir mätt.
Jag tänker på dig och din vana att gilla gott, med detta har du, när du har lust, fått enkelhetens lott. Och jag kommer kunna tassa fint, utan att du ska i sömnen slå slint.
Sen när du vaknar, är det inte lyx du saknar.
Nej Bolund*, det är inte vad du tror, inte precis i alla fall. För det här är ett helt annat kall.
Hur mina lät vet ni ju redan.
Sedan åt vi och sedan gjorde jag juldrink som jag sett att Jamie Oliver gör på tv:n. Han pressar ett granatäpple lite härligt över iskallt immiga champagneglas så den röda fruktsaften rinner mellan hans fingrar och champagnen färgas röd. Lustfyllt! Djuriskt! Härligt!
Jag ville inte var sämre, så jag gjorde samma sak. Fast i cocktailglas, eftersom jag sitter inne på ca 56 st sådana men inte ett enda champagneglas.
Nåväl, resultatet blev skitäckligt.
Sen var det dags för presentöppning.
Jag öppnade och öppnade, men det var ingen katt. Det var; En sån här!
Och det var faktiskt inte så tokigt det heller. Ska ju åka bort över jul, så då hade jag ju ändå inte kunnat mata katten. Och utan mat lever de inte så länge. Har jag hört.
*Bolund - det är jag. Mogge Bolund för att vara korrekt.
Nr 613.
Simhopperskan inviterade till julkaffe. Och hon sa faktiskt bara "ska vi ta en fika", hon sa aldrig "ska vi prata med varandra under tiden". Jag ger henne det.
Nr 612.
Det här är min brevlåda. Den har alldeles nyligen fått ett eget vidskydd. I trä. Snickrat, impregnerat och fint. Ni förstår, det verkar inte sämre än att vindskydd till brevlådan ingår i standarden i min lägenhet. Dusch, tillexempel gör det ju inte. Den dusch jag får använda i källaren består av väggar med upptejpade svarta sopsäckar. Kakel ingår inte i standarden på min dusch i källaren. Och förutom det har konversationerna med min fastighetsskötare sett ut ungefär så här:
- Mitt kylskåp är sönder.
- Kylskåp ingår inte i standarden på din lägenhet.
- Min varmvattensberedare är sönder.
- Varmvatten ingår inte i standarden på din lägenhet.
- Min köksfläkt är sönder.
- Köksfläkt ingår inte i standarden på din lägenhet.
- Dörrklockan fungerar inte.
- Dörrklocka ingår inte i standarden på din lägenhet.
Så. Det är inte det att jag är besviken över upptäckten att vindskydd till brevlådan ingår i standarden på min lägenhet. Det är kanske bara det att om jag vore fastighetsskötare hade jag förmodligen prioriterat lite annolunda.
Nr 612.
Lilla Tjocka och jag ska fira jul idag. Ungefär några dagar för tidigt. Lilla Tjocka ska få välja en av två julklappar. För att hjälpa honom på traven i väljandet har jag för första gången i mitt liv rimmat.
Man kanske inte skulle ge så himla mycket pengar för min handstil eller min inslagningsstil, men sälja in julklappar - det kan jag!
Här är första paketet:
Här är andra paketet:
Fuck. Har stavat fel. Ditt ego ska det ju stå.
Frågan är om det blir avgörande för vilken han väljer.
Nr 611.
Och mössdealen? Jo, jag passar inte i mössa. Har aldrig passat, kommer aldrig passa. Men det har ju varit kallt nu. Obeskrivligt kallt. Så kanske, kanske om jag syr en? Häromdagen låg jag på min soffa, fick syn på dockan nedan och fick en ide´.
Så från överflödig halsduk...
... via kaffe i oink-muggen, Jakten på det perfekta livet och ett antal nålar...
... till en vegetarisk björnfitta av hemmagjord kvalité.
Bilden illustrarar fint hur begränsat nöjd jag blev.
Nr 610.
Idag är det den 17 december år 2012 och jag återupplever min barndom. Det vill säga; jag återupplever de trevligaste delarna i min barndom på ett otrevligt vis.
Låt mig förklarara:
Här ovan ligger ett barn med sin nalle. Barnet är jag och nallen är Nuse. Nuse och jag var varandras bästa vänner. Så bästa att jag inte kunde få nog av Nuse utan ansåg att först när jag noppade av luddet på Nuse, och stoppade upp det i näsan, hade vi uppnått det ultimata myset. Så det var vad jag gjorde. Som ni säkert förstår är bilden tagen i början av Nuses liv. Han gick hädan ganska raskt då det visade sig att pälsen på nallar inte växer ut igen då den väl blivit noppad.
Nåväl, jag gav mig inte för det, så när Nuse väl var begraven hängav jag mig åt att noppa håret på mitt eget bakhuvud och stoppa upp det i näsan istället - så som man vanligtvis gör när man vill ha en mysig stund. Om mina föräldrar var oroliga för mig så visade de det aldrig, utan lät sitt märkliga barn fortsätta med sitt märkliga noppande och hoppades istället i hemliget att hon någongång skulle växa upp och skärpa till sig.
Det gjorde hon.
Så idag, sisådär 25 år senare, bestämde jag mig för att sy en mössa av Nuse-material. För att ha på huvudet, såklart. Jag klippte, sydde och andades. Efter dryga halvtimmen känner jag en tät och lite kliande känsla i näsan och när jag tänkte på saken kunde jag uppskatta det till att jag andats in åtminstone två deciliter ludd under min kreativitetssession. Min näsa kändes exakt som på den gamla goda tiden: tät, kliande och lite torr. Tät, kliande och lite torr var alltås min bild av ultimat mys när jag var ett barn.
Som vuxen känner jag mig inte hälften så bekväm och är nu inne på mitt andra paket näsdukar. Smaken förändras med åren, hörrni.
Nr 609.
Det rådde brist på julklappsideér för fröken Andersson, så hon bestämde sig för att ta hjälp av tidningen Gods och Gårdar för ny inspiration. Det här är vad som rekomenderades:
* Lejonhane, 19 000 kr
* Schatull för bestick, 8 500 kr
* Skorpskål, 6 000 kr
* Bricka, 650 kr
* Saltkar, 2 500 kr
* Ampel, 75 000 kr
* Oljemålning, 950 000 kr
* Ostkniv, 3 500 kr
* Smörask, 4 500 kr
* Pidestal, 25 000 kr
* Stol, 85 000 kr styck.
Jahopp. Då var det bara att börja handla.
Nr 608.
Lista på bevis för att Lilla Tjocka köpt den här till mig i julklapp:
* Han säger sig redan ha köpt min julklapp.
* I samband med att han köpte min julklapp fick han "råttor" på vinden.
* Han kontaktade Anticimex för över en vecka sedan, men "råttorna" hörs fortfarande.
* Han frågade senast igår vad jag önskar mig i julklapp förutom huvudjulklappen, alltså småpaket vid sidan av. En uppenbar fiskning efter om jag behöver klösbrädor och kattleksaker. Jag fick då påminna om att kattlåda samt startpaket med mat oftast ingår.
* Vid varje utfrågning förnekar han envist att det är en katt han köpt.
Bevis enough for ya?
I alla fall för mig.
Mest nyfiken är jag på hur han tänker slå in den.
Mest nyfiken är jag på hur han tänker slå in den.
Nr 607.
Jag hittade ett paket i min brevlåda. Trevligt, tänkte jag, öppnade och hittade Att skapa en seriemördare.
Jahapp. Jag har inte köpt eller beställt, och ingen i min närhet säger sig ha köpt eller beställt åt mig.
Spännande! De senaste timmarna har gått åt att analysera avsändarens val av bok. Är det en uppmaning eller en förvarning? Är det någon som tror att jag vore haj på att skapa seriemördare av någon närstående - om jag bara får rätt uppmuntring av lektyren, eller är det någon som håller på att skapa en seriemördare av sigsjälv och på detta sätt vill informera mig om vad som står på agendan?
Framtiden får utvisa, hörrni!
Update: Stoppa pressarna. Jag erinrade mig just om att jag för ett litet tag sedan betalade in pengar för en prenumeration till min mamma. Boken är most likely en förmån från tidningen. Så mycket för det mysteriet.
Nr 606.
Lilla Tjocka åkte på läger tillsammans med det älsta av de två barnen. Jagönskarduvarhär-smsen duggade lika tätt som vadvigörnu-uppdateringarna. Tillexempel har det sett ut så här: Nu är det bad. Obligatorsikt bad. Obligatoriskt bad med 50 barnfamiljer. Jag önskar du var här.
Eh? Vad svarar man på det, förutom: Det önskar inte jag. Det önskar verkligen inte jag.
Nr 605.
En sämre person skulle säkert anse att min pyjamas sjunger på sista versen. Men jag, jag säger: Än har den mången varm natt kvar att ge!
Nr 604.
På den här soffan ligger mina två nyaste och två bästa ägodelar. Ett platt får i samma färg som mig, samt en klänning. Eller Klänningen, kanske man ska säga. Jag har suktat, jag har längtat. Och slutligen gjort slag i sak. Den är min. Jag älskar den. Den älskar mig - så länge jag inte försöker gå i den. Då älskar den mig nämligen inte längre. Ni förstår, en tight kjol utan slits fungerar ungefär på samma sätt som ett spännband runt benen gör. Man kommer liksom inte så långt. Men vad gör det. Jag kan ju ägna mig åt att stå snyggt istället. Stå, och vila lite på höften. Ungefär så här:
Nr 603.
Nu har vi ju cocktailat och det var ju roligt och allt det där. Men jag tänker, är det inte dags för något nytt nu? Jag tänker maskeradbal. När var man på en maskeradbal senast?
En kollega kom förbi, frågade vad jag gjorde och suckade sedan något om vattenöverhuvudet, men jag låter mig inte stoppas utan googlar hejdlöst efter inspiration. Och visst vill ni maskeradbala? Visst vill ni?!
Nr 602.
För exakt en vecka sedan sa Lilla Tjocka: Det är dags för överrasking. Packa dina badkläder och möt upp mig vid fem. Glöm inte badkläderna. Hejdå! Ps. Badkläderna, glöm inte dem.Ds.
Så jag slängde ihop en väska, hoppade in i dushen för att dusha av det värsta, kammade mig i håret och åkte ner på stan. Dags att bli överraskad. Det som hände var följande:
Finöl. Finöl igen. Promenad. Båt. Promenad. Champagne. Hiss långt upp på ett tak. Ombyte. Kropp nedsänkt i varmt vatten. Utsikt över Göteborg. Torra minusgrader runt huvudet och blöta plusgrader runt kroppen. Champagne igen. Skvalp, skvalp. Uppstigning. Bastning. Torkning av kropp. Påklädning av kropp samt finmiddag. Sen sov vi. Sen vaknade vi.
Ungefär så.
Överraskat och klart!
Nr 601.
- Vi ska på finfest! sa Lilla Tjocka.
- Hur fin?
- Jag vet inte, men fin.
- Får man gå som sitt allra finaste?
- Man bör. Man bör gå som sitt allra finaste.
Hurra, tänkte jag. Och sen: Jag har inget som är så fint som mitt finaste. Jag måste nog sy. Något svart. Något med mycket tyg. Så gick jag och la mig och kunde inte sova för jag vred och vände och funderade på allt som jag skulle kunna sy men inte kan sy för att jag inte har några pengar att köpa tyget för.
Så slog det mig. Mitt i mörkaste natten slog det mig: Den Döda Exflickvännens Balklänning.
För några år sedan bestämde sig en bekant till mig för att styra upp garderobsrensning. Jag fick en hög. I den högen låg Den Döda Exflickvännens Balklänning. Det var så den benämndes i alla fall. Vad det egentligen innebar vet jag inte. Eftersom jag bara var bekant, och eftersom den som träffat mig vet att jag i regel är knäpptyst innan jag känner någon väl, frågade jag heller inte mer om saken. Jag mumlade Tack och tog med mig den hem och hängde upp den hemma.
Och sen in i garderoben. Där har den hängt sedan dess.
Fyra nummer för stor, och massa tyg. Och lite läskig.
Perfekt!
Så, jag hoppade ur svettlakanen, slet upp garderobsdörren och rev ut klänningen. Kastade på den på dockan. Det såg ut ungefär så här:
Sen tittade jag lite här, lyfte lite där och nålade en nål. Och inspirerad av den här...
...blev det slutligen den här:
Okok, jag ser också att slutprodukten är långt från inspirationsprodukten. Men det var det mjuka jag ville åt. Det tjocka, fluffiga, kuddiga. Och det fick jag. Så jag är nöjd. Nöjd och redo för finfest.
Nr 600.
Jag firar Nr 600 med en stor tallrik keso och banan, samt den extremt glada nyheten att min vän Elin och jag nu ska bli grannar! Så mycket grannar att vi kommer kunna se rakt in i varandras köksfönster. Hurra!
Om det är jag som ska flytta tillbaka till England, eller Elin som kommer hem till Sverige tänker jag däremot inte avslöja.
Nr 599.
En av födelarna med att Lilla Tjocka Reklamaren är just Lilla Tjocka Reklamaren är att han arbetar med olika kunder som har olika företag. Tillexempel kunder som har företag som gör funktionskläder till tillexempel ambulanspersonal, arbetautepåvattnet-personal och annan viktigochsvårtochfysisktutmanandeutomhusarbete-personal. Man är varm, man är torr. Man är safe.
Så! När minusgranderna klämmer sig neråt tio kan det hända att Lilla Tjocka Reklamaren har gjort slag i saken och köpt med sig ett varmt, fluffigt mellanlager som skyddar emot kyla, väta och vätskeburen smitta. Så är fallet. Lilla Tjocka köpte med sig exakt ett sådant till mig. Och jag har flyttat in. Bor där i. Tassar runt. Har det bra. Och är safe.
Hon är varm, så skönt för henne! tänker ni nu.
Och det tänker jag med. Men inte mest. Mest tänker jag på annat. Mest tänker jag på Den Vätskeburna Smittan.
Den som känner mig vet att jag ganska ofta tänker på Den Vätskeburna Smittan. HIV. Framförallt HIV. Och på om och hur jag smittats med HIV. Då och då, ganska ofta, tänker jag så. Då slår det små ångestvolter i magen och jag rusar till telefonen för att boka ett nytt test.
Men nu. Nu är jag skyddad. Nu faller snön luddig och vit, minusgraderna gör möster på fönsterrutorna och jag kan tassa runt där hemma i mina varma, mjuka kläder. Och vara skyddad. Helt skyddad.
Nr 598.
Det höjdes besvikna röster kring att det faktum att jag inte bifiogade några bilder till mitt förra inlägg. Jag ber om ursäkt och lovar bot och bättring. Här kommer därför, något sent, en kräfta. Lånad från det stora internethavet efter frisk googling på just ordet kräfta.
Exakt sådana, exakt ett kilo sådana, var det jag åt. Och kräktes upp.
