Den här bilden la jag upp på min Instagram igår. För att igår var en jävligt pissig dag. Och för att hela månaden varit en jävligt pissig månad. Och för att månaden före den var en jävligt pissig månad. Och den före den.
Häromdagen talade en vän gulligt nog om för mig att en person i min närhet (citat) "snackar jävligt mycket skit om dig!". "Det sticker i ögonen att du är så himla lycklig och har köpt hus och hund och allt det där".
Roligt att du säger det eftersom de sista månaderna har varit mina värsta månader på många år!
Sociala medier är livsfarliga, det vet vi alla. Man tar en bild på en hundvalp och människor drar slutsater om hur ens liv och sinnesstämning ser ut. Och så föraktar vi människor som tar bilder på hundvalpar, som visar sitt lyckligaste, som gör oss avundsjuka. Förakt, förakt.
Jag med.
Och jag vill alltid göra tvärtom, vara ärlig med det pissiga. Men när riktigt pissiga grejer händer och man står mitt upp i dem så kan man inte alltid kan prata om dem. Särskilt inte om de innefattar andra. För det innebär att man skulle hänga ut dessa människor. Och att ta konsekvensera av att hänga ut andra människor skulle förmodligen bara kräva mer energi än vad det gör att låta bli. Så jag tiger. Tiger och är min värsta människa.
Hemma är jag arg. Arg och arg och arg. Ta inte i mig! Prata inte med mig! Gör inte så! Varför gör du ALLLTID så! Fräser, skäller, vrålar och gråter. Och ser inget slut. Niclas står ut. Och står ut. Och står ut.
På jobbet är jag värdelös. Ser ingenting i förväg. Ser som bäst det som händer just nu, framför näsan på mig. Uppdateringarna i den här bloggen känns forcerade, som lite för höga skratt i lite för obekväm falsett.
Jag fick kontakt med en bra psykolog. Hängde upp tillvaron på henne. Bara jag kommer till psykologen så blir allt lite bättre, bara jag får prata med henne. Träffade henne för första gången förra veckan. 60 minuter. Än är jag inte botad.
Så ni förstår; jag behöver prata. Men jag kan inte prata om det som är problemet. Så jag tar en bild på min hundvalp, på min strandkant, på en fin klänning jag sytt - för jag behöver prata om något annat. Något som är bra. Något som jag gjort bra. Något som borde göra mig lycklig. För tystnaden och mina egna tankar klarar jag bara av begränsat många timmar om dygnet.
Och när jag gör det blir människor provocerade och behöver trycka till mig. För att jag verkar för lycklig.
Jaha. Men hur ska man göra då, för att stå ut?
