LockyerFox

 

Exakt hur ser man ut när man blivit lämnad i bilen i tio minuter och då passat på att mumsa i sig en dounut med rosa glasyr trots att man visste att man inte fick?

Exakt så här:

 

 

Tydligen var det någon, någonstans, som hade en orm som husdjur. En rätt stor och i de flestas ögon rätt farlig orm. Tydligen la denna någon upp en bild på internet där ormen låg raklång jämte sin ägare. Tydligen skrev ägaren något i stil med: Titta, ormar är jättemysiga husdjur, min orm älskar att ligga jämte mig och mysa! 

Tydligen svarade någon i kommentarsfältet: Den myser inte, den mäter dig. 

Mäter som i mäter och ser om människokroppen kommer få plats i ormkroppen. Huruvida det är någon idé att försöka käka upp människan eller inte. 

 

Efter den nya vetskapen har stunderna då Andersson kommit och lagt sig på det här viset för mys känts en aning besvärande: 

 

 

När jag träffade Niclas var han vuxen, så vuxen att han byggt sitt eget hus. Huset var fint. Jättefint! (Och öppenplanlösligt. Vilket var döden.) Men något av det första jag minns med Niclas är att han sa att han egentligen, e g e n t l i g e n, inte ville ha ett nytt hus utan ett hus med dörrar som andra människor öppnat och gått genom. Ett hus med historia.

Så gick det nått år och vi köpte Solvik.

Och Solvik har dörrar som öppnats av andra.

Och Solvik har historier.

Solvik har nämligen varit sommarcafé, och nästan alla ur den äldre generationen har historier om räkmackorna (läs: hångel och flirtande) på café Solvik. Det var nämligen dit man åkte för att hooka upp med en date, det var där man smög iväg och hånglade i buskarna, det var där man spände käkmusklerna och satt i sin snyggaste vinkel och hoppades att det skulle imponera på brudarna vid bordet jämte. MS Sylvia körde som en skottspole fram och tillbaka över sjön och transporterade cafébesökarna mot räkmackorna (Ja, alltså, det serverades räkmackor ochså. Det var inte bara ett kodord för hångel.)
En snabb googling på MS Syliva Solvik gav den här bilden, och ser ni; vår stenpir!

 

Det där hörnet jag pratade om, som jag trodde skulle bli det bästa hörnet, men som N tjurade över eftersom han ville ha en dörr där fönstret är, minns ni det?
Om ni inte minns så är det det här hörnet;



Och det har visat sig att hörnet ÄR bra. Och kan användas till så många olika användningsområden.
Om dagarna kan man salka sig i skuggan samtidigt som man äter upp så många jordgubbar man klarar.




Man kan även använda det till att luta sig tillbaka i, doppa en morot i dipp och tänka på hur skönt det känns att kunna njuta av ljuvligheten. Förra året kunde jag inte njuta av någon ljuvlighet. Förra året var allt bara ledsamt. Man kan kasta vilken ljuvlighet som helst på en deprimerad, men den kommer ändå inte se den. Den har fullt upp med att hantera annat. Men nu, i år, mår jag bra. Och kan njuta. Och kan njuta av att jag kan njuta. Dubbelt upp. Och jag dubbel njuter i hörnet.




Och när man väl fått den påfyllningen får man faktiskt lugna sig lite, för den drinken är så himla stor. Den får man suga på ett tag medan man chipsar, läser och njuter. När man är klar med det kan det hända att kvällen är natt och att det är lite för kallt, till och med för hörnet.

 

 

Då får man gå in. Sedan kan man vakna nästa dag, och göra om alltihop igen.

 

Vet inte om det här med att pendla 10 mil till och 10 mil från jobbet var en så himla god ide' trots allt. Sannolikheten att jag ska sluta mina dagar som vilken grävling som helst verkar bli större för varje sömnig bilresa som går. 

Lista på anledningar till att det är dags att sluta regna:

1. Jag har köpt färdiga gröna saker och gömt dem i jord.

Slut på lista.