LockyerFox

 

När jag träffade Niclas var han vuxen, så vuxen att han byggt sitt eget hus. Huset var fint. Jättefint! (Och öppenplanlösligt. Vilket var döden.) Men något av det första jag minns med Niclas är att han sa att han egentligen, e g e n t l i g e n, inte ville ha ett nytt hus utan ett hus med dörrar som andra människor öppnat och gått genom. Ett hus med historia.

Så gick det nått år och vi köpte Solvik.

Och Solvik har dörrar som öppnats av andra.

Och Solvik har historier.

Solvik har nämligen varit sommarcafé, och nästan alla ur den äldre generationen har historier om räkmackorna (läs: hångel och flirtande) på café Solvik. Det var nämligen dit man åkte för att hooka upp med en date, det var där man smög iväg och hånglade i buskarna, det var där man spände käkmusklerna och satt i sin snyggaste vinkel och hoppades att det skulle imponera på brudarna vid bordet jämte. MS Sylvia körde som en skottspole fram och tillbaka över sjön och transporterade cafébesökarna mot räkmackorna (Ja, alltså, det serverades räkmackor ochså. Det var inte bara ett kodord för hångel.)
En snabb googling på MS Syliva Solvik gav den här bilden, och ser ni; vår stenpir!