Nr 858.
Nu kanske man kan tro att en valpägare som inte kan prata om något annat än sin valp tvunget måste ha sin valp som bakgrundsbild på mobilen, men då tror ni fel. Min ser ut exakt så här:
Ett nyttigt citat av Karinskonstgrepp broderat av en för mig okänd men fantastisk kvinna. Är det något jag behöver se dagligen, gärna flera gånger om dagen, så är det just det citatet.
Nr 857.
På sistone har vår pyttelilla valp...
... blivit mer hund och växt i sina öron...
... men är nog ändå fortfarande...
... rätt liten.
Nr 856.
Ja, vi skaffade en hund och vi gav henne namnet Andersson. Och vi har redan fått kommentarer om att det är synd om henne. För att hon aldrig får gå ut, sitter inlåst i en låda och enbart matas med småspik? Nej, för att hon heter Andersson. Andersson är tydligen ett killnamn. Och vår Andersson är en tik. Alltså anses det vara synd om henne.
Hängde du med? Inte jag heller. Så vi tar det igen: Det är synd. Om vår hund. Eftersom den har ett namn som inte omedelbart reflekterar dens kön.
Nr 855.
Nej, det finns inte så många samtalsämnen förutom hund nuförtiden. Varför? För att livet ser ut ungefär så här:
När Lilla T stänger dörren vid 07:00 tycker Andersson att dagen har börjat. Då vill hon ha aktivitet i åtminstonde 1,5 timme. Så det är bara att prestera. Jag som sällan lägger mig före 02:00, presterar. Kanske inte mitt bästa, men hyfsat med tanke på omständigheterna. Efter ett tag, när världen ser ut ungefär så här...
... så händer det här:
Vi går och lägger oss och sover på soffan.
Och så där håller dagen på: Aktivitet i 1,5 h. Sova 1,5 h. Osv.
Vi brukar gå ut. Det gillar Innehunden begränsat. Finns det något inneliknande ute, tillexempel en matta, letar Innehunden upp det och står på det medan hon förnekar utevistelsen för sig själv.
Sedan brukar jag försöka föreviga vår tid tillsammans. Och det brukar gå...
... sådär.
Ja, och så håller vi på fram till klockan 17:30 då Lilla T kommer hem och jag står i dörren och säger; Ta hunden, jag åker! Ni förstår; valpar biter på saker. Saker de inte får. I hundböckerna står det att valpar inte biter på saker de inte får bita på om de har ett roligare alternativ. Det är ett jävla skitsnack. Att bita på det man inte får är alltid det roligaste alternativet. Men böckerna säger att man själv altid ska se till att vara det roligare alternativet. Då biter inte valpen. Så i höjd med att Lilla T kommer hem har jag varit det roligare alternativet i 10 timmar. Då är det rätt bra. Då behöver jag en paus. Samt eventuellt en konversation som inte bara låter: Ja, kom då! Ja, kom! Ja, duktig Andersson, duuuktig!
Så då drar jag. Till IKEA, ut i gäststugan, vartsomhelst.
Nr 854.
Igår var dagen...
... då den kom på riktigt.
Vintern, alltså.
Ganska efterlängtad. Ganska välkommen.
Nr 853.
Nu har Andersson bott hos oss i exakt 1 vecka och 1 dag. Det hon lärt sig är följande:
1. När man säger sitt vill människorna att hon ska sitta.
2. När man säger ligg vill människorna att hon ska ligga.
3. När man ropar Andersson vill människorna att hon ska komma.
4. Samt att nafsande och bitande är inte något människorna uppskattar.
Efter bara en vecka! Vilken A-hund! Hur ska detta sluta? Kommer hon bli första hunden som föklaras mydig, köper sig en kavaj och börjar jobba på bank?
Jaja, det KAN vara så att hon lärt sig att om man sitter när någon säger sitt, ligger när någon säger ligg och tittar på människorna när de säger Andersson så får man godis. Det kan vara så. Men jag väljer att tänka att det handar om intelligens och inte glupskhet. Jag har säkert rätt.
Nr 852.
Efter att granen åkt ut och Andersson sprungit ner vår enda golvlampa i vardagsrummet blev det exakt så här mörkt. Så vi bestämde oss för att en taklampa behövdes.
Och vi hittade den här. Tänkte först att den inte borde vara så svår att fixa själv. Bara plocka ihop lite skärmar från några lampetter. Men vi har att göra, så vi tog den enkla utvägen och beställde. Hade väntat oss en klase med små lampskärmar på ca 15 cm styck. Köpte extra små glödlampor för att de skulle få plats. Hämtade paketet på posten, öppnade och drog ut...
... en klase med nio st lampskärmar i fullstorlek. Eh.
Jahopp.
Nr 851.
10 veckor gammal och det bästa man vet är att smyga sig fram och repa av luddet från fårfällen när inte människorna ser. Ja, fatta självbehärskningen i att lyckas somna med näsan i nyss nämnda fårfäll då.
Valpigheten vs självbehärskningen 0-1
Nr 850.
DHL. Ett spännande företag. Levererar paket till företag och privatpersoner under kontorstid, vardagar. Eftersom så många människor är hemma kontorstid, vardagar. Och trots att jag jobbar på det viset att jag allra oftast ÄR hemma kontorstid vardagar så lyckas de ändå inte.
Igår: sms från DHL, jag ringer upp och får veta att chauffören varit här men hittade inte. Och ringde inte. Kommer överens om idag istället. Och att han ska ringa. Någongång mellan 8:00 och 12:00.
07:54 - missat samtal. Ringer tillbaka 08:01. Möts av en anklagande ton: Hej jag hittar ju inte till dig. Jag är inte där du bor längre. Jag är i Ulricehamn. Kan du komma hit och hämta paketet?
Nej, jag kan inte komma hit och hämta paketet. Ni är en budfirma. Hela poängen med ert företag är att ni ska leverera paket till era kunder. Inte ställa er mitt på torget och låta kunderna komma och hämta dem.
Mest nyfiken är jag på hur statistiken ser ut; hur många genomsnittsförsök gör en DHL-anställd att leverera ett paket till privatpersoner innan det lyckas?
Ps. GPS. Ds
Nr 849.
Åter till hundbloggen.
Idag bestämde den som bestämmer (jag) att vi skulle börja öva på mina kaffepåbrygganstirrautievigheten-mornar tillsammans. Andersson hade inte så mycket till val och fick hänga på. Och det gick...
... fantastiskt....
... bra! Lugn och stilla morgon med valp i knäet, kaffe i handen och vågor som kluckar.
Äh, skoja bara! Vem sjutton vill sitta still på ett täcke när det finns en hel dansbana där man kan springa sitt alla fortaste, bromsa och sedan kaaana fram?
Inte Andersson i alla fall!
Resten av bilderna från morgonen ser ut ungefär så här:
Nr 848.
Paus i hundbloggen! Nu blir det inredningsbloggning istället.
Om jag fick välja en lampa. Bara en. Som jag skulle ha resten av mitt liv. Så skulle jag nog valt den här handblåsta saken från Rotschild & Bickers. Och sedan skulle jag älska den. För alltid.
Nr 847.
Ska det här bli en hundblogg nu? undrar du. Och svaret är: JA.
Verkar det som att jag har så mycket annat att skriva om?
Nr 846.
Eftersom både Lilla T och jag anser att en stor poäng med livet är att sitta utomhus på en stol, med dryck i handen och titta på människorna som går förbi kändes det viktigt att även Andersson ska få lära sig tjusningen i det ganska tidigt. Så vi tog med henne till vårt favoritcafé. Hon fattade grejen. En uteserveringshund är född.
Nr 845.
Det här är Andersson, Rut Andersson. Hon flyttade in hos oss igår. Hon ska bo hos oss resten av sitt liv. Det är helt fantastiskt stort, spännande, läskigt och underbart.
Nr 844.
Finn...
... ett...
...fel.
Nr 843.
Det kliar i fingarna. Dom vill pyssla. Pundarpyssla. Sy något. En brudklänning. Något stort, mycket och paljettigt. För att få lugna nerverna köper fingrarna hem några flaskor. Bubblande med alkohol och obubbande med oalkohol till den som hellre avstår yrseln.
Sedan målade de flaskorna med modgepudge och rullade dem i sånt där svart som glittrar.
Och när de torkat hyfsat, (inte helt, det var fingrarna alldeles för ivriga för) så målades nedre delen med mer modepudge och ströddes med olika storlekar av annat glitter.
Sedan fick de torka. Och efter tork: Försegling med ett lager lack.
Och när lacket torkat: Besvikelse.
De så fint glittrande flaskorna hade förvandlats till ormskinnskänsla och istället för ett glittrande nytt år gav de samma stämning som underkläder från någon av butikerna på Andra lång kan göra.
Så, jaha: God jul och porrigt nytt år på er arbetskamraterna, här är era julade klappar!
Nr 842.
I min något oordande hylla finns saker jag gillar. Och jag gillar dem för att jag fått dem av sånna jag gillar. Ja, eller för att jag gillade dem så mycket så jag köpte dem själv.
Och sedan en vecka tillbaka finns det något nytt...
... något som står precis jämte de svarta skorna jag förmodligen aldrig kommer använda igen, och rakt över sprayet som snart är slut.
Just framför rävjakten jag fick från min vän Tomar, och den kastande tjejen som följt med mig sedan jag var 15...
... just där finns det här. Mitt nyaste, somrigaste.
Vi gör oss rätt bra på bild ihop, jag och min vän Elin.
Nr 841.
Alla företag med den allra minsta gnutta självrespekt har ett eget kontor. Så vart ska vårt kontor vara?
Här! Här i lusthuset! På den här kontorsstolen ska jag sitta om dagarna, dricka kaffe och bestämma saker.
Utsikten från mitt kontor hade inte alls varit särskilt tokig om det inte vore för det att det är en smula... fuktigt.
Jobba, jobba, jobba,
Bestämma, bestämma, bestämma.
När det börjar skymma är mitt kontor sjukt mysigt!
Och när mörkret lagt sig vet man nästan inte vart man ska ta vägen av mysighet! Ja, det vill säga; ända tills man bestämmer sig för att ta en paus i bestämmandet och gå in och kolla lite Facebook och via Facebook klicka på en annan länk som handlade om "De top 14 läskigaste citaten barn sagt om sina låtsaskompisar" - läsa länken och rysa, sedan titta upp och inse att man sitter mitt ute i skogen, med ganska långt till närmsta granne och det är helt kolsvart runt omkring en. Då försvinner myset ganska snabbt.
Nr 840.
Så det är morgon, man sätter sig på toaletten och gör det man ska och får syn på ett torkat löv på golvet. Det måste fallit ner från ventilen. Fast vänta nu... det ser ut som om lövet har svans. Och lite päls. Och en halv ryggrad? Ett löv med ryggrad alltså. Godmorgon.
Nr 839.
För ungefär tolv år sedan...
... var jag arton år...
... och såg ut ungefär...
... så här. Och någonstans i de svängarna hade den här...
... skivan släppts. Min syster hade köpt cd´n. Och jag snodde... lånade den. På långlån. Och lyssnade väldigt mycket på den här låten. Den gick på repeat, repeat, repeat om vi ska vara ärliga med varandra. Exakt en sån, exakt en sån vill jag ha, tänkte jag under min 18-årslugg.
Så blev det 2013 och jag pendlar fram och tillbaka mellan Ulricehamn och Göteborg. För att få tiden att gå i bilen (Och hålla mig vaken. Det är ju så himla lugnt och mysigt och tryggt och sövande att sitta i en bil.) går jag igenom alla gamla skivor jag kan hitta på spotify. En i taget. Sjunga med och hålla mig vaken. I förrgår kom turen till den här. Sjöng med i första låten och bah: Meh! Exakt en sån! Exakt en sån hittade jag!
Så om någon undrar varför just Niclas är min människa, så är det för att han är den jag alltid önskat mig.
Inte svårare än så.
