Nr 838.
Sedan minusgraderna kom...
... har Jeepen inte velat starta av sig självt...
... så vi har pratat endel om att skaffa en motorvärmare...
... så fanns det redan en!
Ps. Man kan inte undgå att älska den som använder ett fårskinn som motorvärmare. Ps.
Nr 837.
Vi satte oss på en buss. Jag föreslår mobilförbud under resan, utbrast en av oss, knäppte av sin mobil, la ner den i fickan - och drog fram sin ipad.
8 timmar senare var vi framme. Den ena fullärd med flygteori. Den andra uttråkad och rastlös. Vi somnade ganska pladask och vaknade senare till... Ja, till? Till den mysigaste utsikt vi någonsin sett.
Sen var det dags för det som resan liksom handlade om. Vi snörde på oss våra skor, virade in våra kroppar i tweed och begav oss. Det första vi hittade var en sån här:
Den drack vi upp.
Och sedan hittade vi varsin sån här:
De drack vi också upp.
När vi blivit alldeles för kalla gick vi in och hittade sånna här:
De åt vi inte upp. Inte heller drack vi upp den här:
Vi gick runt hörn och letade konst.
Och upp för kullar för att hitta kejsare.
Men kände oss kanske inte helt nöjda. På väg tillbaka hittade vi hus som lyste.
Där man kunde sätta sig med sina rocaseakinder och titta ner på människornas hårbottnar.
Det hände saker utomhus medans man satt där. Ljus som tändes, tillexempel.
När besöket i ljushuset var avklarat började det bli allvar med resan. Vi var, så att säga, framme vid resans huvudsyfte:
Vi tittade i bodar.
Vi provade korv.
Och fick choklad med jägermaister.
Vi tittade på lysande fontäner.
Och vi drack en slurre till.
Vi kände magarna kurra och dämpade med lite champinjoner.
Tills vi på allvar gjorde slag i saken och hamnade på restaurang med uppstoppade rävar och en elak restaurangägare i rödskjorta. Vi åt upp, sa tack och skyndade oss ifrån den elaka så fort vi kunde.
Passade på att ta ett annat stopp istället. Ett med mer choklad.
Dagen efter åkte vi till en annan by. Där fick man tårta till frulle.
Vi gick på marknad och letade efter snus i väskan.
Och blev ganska glada när vi hittade det.
Vi såg hus med tyska tak.
Sedan åkte vi hem till vår stad igen. Där utforskade vi den konstgjorda skogen. En sisådär 30-40 granar som utgjorde en skog mitt på torget.
Inne i skogen var det alldeles svart. Bara ljusen som satt i granarna lyste upp. Det fanns bänkar och små bord. Där satt folk och pratade och drack varma saker.
Här och var i skogen fanns sånna här:
Vi stannade och köpte sånt här:
Sedan var vi både mätta och kissnödiga. Så vi stannade lite snabbt och tittade på den här:
Sedan sa vi tack för oss och gick hem igen.
Vi somnade som grisar, vaknade dagen efter och visste att det var dags att åka hem. Men först ägnade vi en stund åt att betrakta hotellkonsten. Den var, som de så ofta är, ljuvlig:
Snipp snapp snut, så var sagan om Weinachtsmarkt´en slut!
Nr 836.
Ungefär så här:
18:30 - påbörja körning till Ulricehamn.
20:30 - komma fram till julfest, efter att ha sniglat sig fram i 60 på motorvägen. Snöstorm.
00:00 - bestämma sig för att åka tillbaka till Göteborg igen och inte sova över i Ulricehamn. Lilla T tar sig hem själv från festen.
02:00 - komma hem till lägenheten helt slut. Jävla väglag. Jävla sommarbil. Bädda ner sig. Men varför hör Lilla T inte av sig? Ringa Lilla T. Inget svar. Maila Lilla T. Inget svar. Smsa Lilla T. Inget svar. Ringa igen. Inget svar. Kolla om han varit aktiv på facebook. Nej. Gå in på larmkontot och kolla om han avaktiverat larmet. Nej. Ligga i sängen. Försöka tänka rimliga tankar om att han förmodligen är den som är mest sannolik att klara av vilka situationer som helst eftersom han har mer fysisk styrka och energi än någon jag känner. Börja glida över i katastroftankar; eftersom han har så mycket styrka och energi är han också sannolik att sätta sig själv i onödigt riskabla situationer. Och någon gång tar man sig vatten över huvudet. Tänk om han gick hem? Tänk om han halkade i stormen och ligger utomhus och inte får hjälp? Tänk om han slagit i huvudet? Ringa igen. Ringa igen. Ringa igen. Försöka tänka bort. Försöka sova.
02:20 - ge upp. Ta på sig varma kläder, koka kaffe, sätta sig i bilen. Väl medveten om att stormen gjort att man förmodligen inte kan ta sig fram till huset. Göra sig beredd på att gå den sista biten.
04:05 - har sniglat sig fram, har halkat hit och dit. Svänger nu in på vägen emot vårat hus. Och där tar vägen slut. Framför finns bara snö. Ställa bilen mitt i ingenstans. Ta med sig sina saker och börja vandra. Genom knädjup snö mitt i ingentans. Alldeles kolsvart. Tänka ganska mycket på de där vildsvinen det pratades om. Knäpptyst iskall vinternatt. Bara flåsandet från mig som hörs. Gnistrande. Ljus från stan på andra sidan vattnet. Inte se någon väg, men ta riktning mot huset.
04:45 - komma fram till huset. Knacka på. Och visst sjutton är Lilla T hemma. Sovande i soffan.
06:00 - Somna.
10: 00 - vakna. Inse att avloppet frusit. Packa. Göra sig klar för att bända loss bil ur snö.
11: 00 - får besök av granne som undrar om det är vår bil som står ivägen för plogen. Det är det.
11:30 - börja backa/trixa/sanda/halka. Inse att trots att vår bil är loss är den fast bakom andra bilar som spärrar vägen. Ringa jobbet. Eh. jag kommer nog inte idag.
13: 30 - äntligen loss. Äntligen på väg mot Jeepen.
13:45 - framme hos Jeepen. Den startar inte.
14:15 - Jeepen startad med kablar. Nu Göteborg för jaguar och mig, Sälen för jeep och Lilla T.
17:00 - framme i Göteborg. Slut. Färdig. Trött.
17:05 - står utanför trappuppgången, inser att jag glömt lägenhetsnycklarna på Solvik.
Nr 835.
Alltså den där bilen vi köpte...
... den jag gnällde om ur miljöperspektiv...
... den är i detta nu det enda fordon som tar sig fram till vårt hus.
För att kunna bo där vi bor behöver vi en till. Att köra Jaguar i snö är ungeför som att gå i högklackat på is. Det spelar ingen roll om man tar skorna till skomakaren för att sula om dem, man kommer halka ändå. Och det är ungefär vad jag sysslat med de sista dagarna. Nu håller jag mig i stan ett tag.
Och ja just det ja; Vi har inte hunnit isolera avloppet. Så nu har det frusit. Inget avlopp, inget vatten.
Men vackert är det!
Nr 834.
Hade en lampa...
... hade en rishög.
La ihop ett och ett, och fick...
... en jul-lampa!
Nr 833.
Så. Vi hälsade på våra nya grannar. De berättade att vanliga djur i området är:
1. Rådjur. (Visste vi redan)
2. Räv. (Visste vi litegrann)
3. Lodjur. (Visste vi inte alls)
4. Vildsvin. (VILDSVIN!) (Va FAN?)
(Betyder: Bland annat att jag i den här situationen förmodligen levde under ett reellt dödshot.)
Jag mådde bättre innan jag visste.
Nr 832.
Ja...
... vi har...
... börjat!
Inte en dag för tidigt.
Nr 831.
Ja, vi eldar mycket.
Nej, vi tycker inte att många ljus kan bli för många ljus.
Ja, det drar lite från fönstrena.
Ja, kidsen bor i kojor gjorda av tygväggar i vardagsrummet.
Nej, vi tycker inte att vi borde tända upp så vi ser.
Ja, vi är mest förtjusta i mörkt, murrigt och tweed
I fall någon undrade, alltså.
Nr 830.
Men när ljuset är släckt ser den ändå ganska hyfsad ut.
Fast å andra sidan...
... vem gör inte det?
Nr 829.
Hade ca 250st ljusblå plymer över. Gjorde en lampa. Den blev verkligen jätte... inte så fin.
Nr 828.
Och vad gjorde du i helgen?
Nr 827.
Jag har köpt min första möbel med någon. Alltså tillsammans med någon. En soffa. Och en fåtölj. En riktig soffa som vi ville ha, och inte den billigaste på Ikea. Vuxen nu.
Idag skulle soffan komma. Och fåtöljen. När bilden togs hade de inte kommit än. De väntades på. Det som fanns istället var en gungstol från Ikea och den röda fåtöljen som Bengt-Karl köpte.
Bengt-Karl var min farfars farfar. En man med stort skägg och liten ödmjukhet, enligt historierna. Han var storbonde och skitrik och han fick 7 söner. När sönerna blev stora fick de alla varsin bondgård. Vad döttrarna fick vet jag inte.
En gång lovade Bengt-Karl att skänka sten till församlingen så de kunde bygga sig en ny kyrka. Men så blev de osams, församlingen och Bengt-Karl, och han tog vagnen ner till sjön och körde ut stenarna på isen. När våren kom och isen smälte plumsade stenarna ner på botten.
Jag är inte säker på att vi har så vidare värst mycket gemensamt, Bengt-Karl och jag. Ja, förutom gener. Och fåtöljen så klart.
Nåväl, soffan skulle komma och Lilla T och jag spenderade en halvtimma i köket med att försöka komma ihåg hur den såg ut. Ingen mindes. Så det blev en överraskning. En positiv sådan. För nu är den här. Och den är mjuk.
Nr 826.
Är ni med oss eller mot oss?
Nr 825.
Gummistövlarna och jag. På vår första promenad.
Lite till vänster om mig och Gunmistövlarna står en säng. Till höger står en massagestol. Vi satte oss i den ett tag, jag och Gummistövlarna. Eller ok, det var inte sant. Där fick de inte vara med.
Massagestolen asså. Låter bättre än det är. Bristen på kommunikation med maskiner blir tydlig: Ok Massagestolen, jag är lite öm i ryggslutet, men på axlarna kan du ta i. Men den fattar inte. Den kör bara på.
Summan av kardemumman? Imorgon kommer jag promenera naken i Gummistövlarna. Blåmärkerna på min rygg kommer matcha.
Nr 824.
Tiden gick och det blev dags att tala om för folk vad som gällde. Så vi grejade med inbjudningar.
Vi beställde plymer.
Vi skrev ut inbjudningar.
Vi vek kuvert.
Vi knöt ihop plymerna med inbjudningarna, lade ner dem i kuvertet och vi satte en och annan stämpel.
Stora fjädrar i stora kuvert med många stämplar. La vieillesse et champagne!
Med avsändare. Man vill ju veta vem det är man ska fira.
Nr 823.
När vi väl hade säkertsällt att vi skulle få besökare på vårt kalas började vi greja med andra saker. Kläder tillexempel. Jag började greja med min klänning. Den med gott minne minns mitt moodboard.
Jag skissade.
Jag köpte rockringar. Jag sågade och tejpade och limmade. Jag drack drink.
Jag provade olika tygbitar på redan befintliga tygbitar.
Jag köpte saker.
Jag sydde i ganska mycket tyll.
Och jag provade olika varianter av volym i frisyren.
Det tog sin tid.
Det var kul exakt hela tiden.
Nr 822.
Ja. Vi fyllde ju år. Vi styrde ju upp en maskeradbal. Visst finns det bilder på den, vi hade ju en fotograf. Men bilderna är... kvar hos fotografen.
Idén till det hela föddes här. Exakt här. Och ja, efter att idén var vädrad var det bara att sätta igång med förberedelserna. Och vi grejade lite inför festen. Det här är vad vi grejade:
Vi köpte små fjärdar, guldiga pennor och turkosa papper.
Och vi grejade små savethedate-fjädrar.
Bilden vill luras er att färgerna på fjädrarna var ganska bleka, men sånna lur går inte ni på. Det vet jag.
'Vidare så grejade vi kuvert till fjädrarna. Eftersom kuvert är så jävulskt dyra att köpa så vek vi dem själva.
Vek och stängde med guldsigillslack. Emellan varven fick stämpeln vila på den hackade spenaten.
Sedan, när vi fått ihop en rejäl hög så skickade vi iväg dem. Stora kuvert med små fjädrar med små datum på. 21/9. Kalas!
Utan avsändare, så klart. Man vill ju inte avslöja allt i förhand.
Nr 821.
Tänkte att matchande stövlar och pidde måste vara drömmen. Beställde, fick hem, provade - upplevde drömmen. Kände mig nöjd. Funderade på gemensamma användningsområden.
...
Kände mig tveksam.
Tips mottages tacksamt.
Nr 820.
Fader Abraham, fader Abraham, fyra söner hade Abraham...
... ååå dom åt och drack!
... åååå dom drack och åt!
... ååå dom åt och drack!
... ååå dom drack och åt!
... ååå dom åt och drack!
... ååå dom åt och drack!
... å dom drack och åt!
... åååå....
.... ååå dom...
... ååå dom åt och drack! Och sen gjorde de så här:
Nr 819.
Hej Arbetsvecka! Jag tycker inte du är skitkul, men nu jävlar, nu gör jag dig! Ska bara dricka upp mitt kaffe först.
