Nr 778.
Unnade mig alldeles för dyrt nagellack. Åkte hem och lackade. Kom på att det vore kul att spraymåla 15 fåglar guldiga. Spraymålade. Så här i efterhand konstaterar jag att kombinationen av mina aktiviteter inte var så tokig. Nästa steg? Ta reda på om samma sak även gäller läppstiftet.
Nr 777.
Vi har ju redan pratat om det här och kommit fram till att tiden inte ser ut så som ni tror, utan snarare så som jag tror. Och vad innebär det? Jo, att det är min födelsedag på torsdag och därmed står visarna på 12. Så vad kan vara bättre än en årssammanfattning? Jag snodde den här av Simhopperskan som i sin tur snott den av Karins konstgrepp. Vem som ska sno den av mig behöver vi inte planera. Pass på:
Det tråkigaste som hänt dig i år:
Att jag fått min första ordentliga magsjuka. Alltså: Ordentliga. Och kanske att Simhopperskan flyttat. Fast det är ju lite både ock eftersom hon verkligen längtat efter att flytta. Så det är ju kul också. För henne.
Att jag fått min första ordentliga magsjuka. Alltså: Ordentliga. Och kanske att Simhopperskan flyttat. Fast det är ju lite både ock eftersom hon verkligen längtat efter att flytta. Så det är ju kul också. För henne.
Det bästa som hänt i år:
Att jag har köpt ett hus. (Ett hus!). Att jag har köpt en bil. (Min första!). Att det som tidigare var jobbigt på jobbet togs tag i och jag fick ett fast jobb med mycket högre lön än tidigare. Att jag är ihop med Lilla Tjocka. Att jag har varit relativt frisk. Att jag och min syster blev dunderosams för att senare bli dundersams och nu har en bättre och närmare och tryggare relation än vi någonsin haft. Det är jag väldigt glad för. Och att jag fyller 30! Då får man anordna kalas ser ni. Fast nu går jag händelserna i förväg för det händer först nästa år (fortfarande mitt år vi pratar om).
Tre senaste sms´en:
"Åkey"
"Åk Ey!"
"Åk ej"
Nuvarande beroende:
Kontroll.
Musik:
Nah. Inte så mycket. Fastnar i gamla loopar.
Tv-serie: Lewis. Netflix är grejen! Före Lewis: Twin Peaks. Jag var ju bara barnet när den gick.
Kläder:
Idag: jobbkläder. Imorgon: jobbkläder. På Torsdag: FÖDELSEDAGSKLÄDER!
Mat:
Ingen. Om jag inte äter direkt på morgonen får min kropp för sig att äta är onödigt. Då kör den på tills den lägger av. Det brukar resultera i tårar.
Ett jobb du aldrig kan ha:
Ett jobb du aldrig kan ha:
Känns lite förmätet att säga att det finns såna, man vet ju aldrig vad som händer. Men okok, om jag är den jag är nu med de förutsättningarna jag har nu: Jag har svårt att se migsjälv sälja saker jag inte tror på. Är extremt dålig på att sälja överhuvudtaget faktiskt. Känner du inte att du verkligen behöver den är det dumt att köpa, spara pengarna till något bättre! funkar sällan som säljargument.
Något du inte gillar hos andra:
Jag har svårt för känslostyrda människor. De gör mig nervös. Jamenduvet; sånna som är extremt trevliga när de är på bra humör och otrevliga när de är på dåligt humör. Vad är grejen med det? Det är ju inte MITT fel om någon bråkat med sin fru. Jag försöker vara trevlig oavsett. Om än med lite kortare stubin vid irriterade tillstånd. Nåväl, jag blir lite ängslig i dessa människors närvaro och slappnar aldrig riktigt av. Blir kompensationstrevlig konstant för att försöka hålla deras humör uppe (andra människors känslor ligger nämligen alltid på mitt ansvar) och tar i hemlighet det väldigt personligt när de fräser åt mig på sina dåliga dagar (eftersom jag misslyckades med att hålla personen vid gott humör). Inte helt nyttigt att lägga ner den energin och känna det ansvaret för något man egentligen inte borde låta påverka en - och jag jobbar med det.
En dålig sida med dig själv:
Att jag gnäller så förbannat. Det har såklart med att göra att jag tror att jag är oförmögen att förändra situationen jag är i. Jag tror inte jag kan eller att det går. Hade jag bara trott mer om mig själv hade jag rest mig upp, spottat i nävarna och börjat gräva. Men nu är det inte så, nu bäddar jag hellre ner mig mellan mjuka duntäcken och stirrar med ömklig blick ut i världsrymden och tänker: Åh, stackars mig.
Något du inte gillar hos andra:
Jag har svårt för känslostyrda människor. De gör mig nervös. Jamenduvet; sånna som är extremt trevliga när de är på bra humör och otrevliga när de är på dåligt humör. Vad är grejen med det? Det är ju inte MITT fel om någon bråkat med sin fru. Jag försöker vara trevlig oavsett. Om än med lite kortare stubin vid irriterade tillstånd. Nåväl, jag blir lite ängslig i dessa människors närvaro och slappnar aldrig riktigt av. Blir kompensationstrevlig konstant för att försöka hålla deras humör uppe (andra människors känslor ligger nämligen alltid på mitt ansvar) och tar i hemlighet det väldigt personligt när de fräser åt mig på sina dåliga dagar (eftersom jag misslyckades med att hålla personen vid gott humör). Inte helt nyttigt att lägga ner den energin och känna det ansvaret för något man egentligen inte borde låta påverka en - och jag jobbar med det.
En dålig sida med dig själv:
Att jag gnäller så förbannat. Det har såklart med att göra att jag tror att jag är oförmögen att förändra situationen jag är i. Jag tror inte jag kan eller att det går. Hade jag bara trott mer om mig själv hade jag rest mig upp, spottat i nävarna och börjat gräva. Men nu är det inte så, nu bäddar jag hellre ner mig mellan mjuka duntäcken och stirrar med ömklig blick ut i världsrymden och tänker: Åh, stackars mig.
En maträtt du är sugen på just nu:
Ingen. Har inte ätit frukost idag. Men nu darrar händerna så nu är sammanbrottet nära inpå knuten.
Helgplaner:
Torpa sätter igång. Wohoo! Japp, vi ska repa. Kanske, för första gången på många år, ska vi inte frysa medan vi repar. Väderprognosen lovar gott. Jag håller alla tummarna.
Nu vet ni det, så nu ska jag ägna mig åt jobbet. I två dagar till. Sedan: FYLLER JAG ÅR!
Hur laddar ni?
Nr 776.
Det var de lediga dagarna det. Om nu ledig är ett ord man sätter i sammanhang med en badresa med fyra barn i så perfekt olika åldrar att de helst inte leker med varandra.
Nåväl. Jag är hemma igen och det är ingen rast ingen ro förrän 17 Augusti. Idag, tillexempel, har jag bråkat med en brudklänning. Alltså inte småkivats - storbråkats. Jag fattar inte vad dens problem är och den verkar inte vara särskilt angelägen om att berätta. Vi behöver helt klart jobba på vår kommunikation.
Nr 775.
Åker till The Reef imorgon med diverse barn och deras föräldrar. Tre dagars äventyrsbadande i pooler. Får kli i fitty bara av tanken. Min kropp har aldrig kommit överens med klor, i synnerhet inte mina ladyparts. Det stackars badhotellet har mycket att leva upp till för att jag ska känna att det var värt det. Hej så länge.
Nr 774.
Hur gick det med arboristen, undrar du och jag ska berätta. Det gick inte alls med arboristen. Jag ljög. Ja, just det kära bloggläsare, jag ljög för dig.
Vad gjorde jag istället?
Jag smög mig iväg från min lägenhet, åkte hem till Lilla Tjocka, dunderstädade effektivt, stupade i säng, sov, vaknade, dunderstädade lite till, slängde på mig Den Lilla Svarta och pärlor, åkte iväg, lämnade av bilen till kommande privatchafför, hoppade på en buss och sa: Hej busschaffören, en enkel till Borås tack!
Men jag stannade inte där, utan fortsatte hela vägen till Göteborg och mötte upp den här donnan:
Vi stresshandlade praliner och sistaminuten-planerade det vi redan planerat under en ganska lång tid. Vad? undrar du, och jag ska berätta. Jo, ser du, min vän Elin ska gifta sig och vi tänkte möhippa. Så vi snodde med henne från jobbet, satte en flaska skumpa i hennes händer och fick med henne in i en sån här:
(En flygbuss, om någon känner sig skumögd.)
Men vart skulle vi? Skulle vi ägna kommande kväll åt att skura flygplatstoaletter? Skulle vi servera navelshots i flygbaren? Eller skulle vi åka en vecka till maldiverna?
Ingen visste.
Men vi hämtade upp ytterligare en person innan vi fortsatte vår färd. Nu till fots.
Frågorna hopade sig allt mer...
... Skulle vi åka med den rosa? Eller kanske undersöka innehållet i containrarna? Bli fraktade till Litauen i bagageutrymmet?
Nej, det skulle vi inte. Vi skulle åka med den här!
Så vi klättrade in...
... smidigt och lätt...
... tog plats och kände oss fullkomligt avslappnade.
Eller ok, det gjorde vi inte. Men sedan stängde Elin dörren...
... kontrollerade viktiga knappar....
... och checkade så att allt var ok.
Då var det det.
I alla fall ganska.
Beviset:
Ett helt ok gäng.
Sedan bar det av! Vart? Upp i luften så klart!
Vi hoppade, skumpade och kollade på utsikten. Samt aktade oss för diverse fallskärmhoppare.
När vi flugit si sådär en haltimme var det dags att landa på annan ort. På den orten blev vi upphämtade av privatchafför. Chaffören tog ett svettigt gäng möhippare vidare i världen på ett tryggt och säkert vis. När han släppt av oss vid nästa anhalt stannade vi en stund och friskade till oss med dryck och sol.
Sedan var det dags för nästa färdmedel, ett sånt här:
Båt. Luftluft, svalksvalk.
Efter en lagom lång stund blev vi strandsatta på en för mig bekant brygga, vi traskade upp för en trappa och hamnade exakt här:
Där försegick sig sånt här:
Samt en hel del sånt här:
(Den uppmärksamma noterar att Linnéa håller ett papper i handen, det vi sysslade med var alltså utfrågande av vår bride to be. Känner hon verkligen sin kommande make? Ja, konstaterade vi, det gör hon. Till och med mer än han känner sig själv! Hon klarade testet och de är helt klart redo att ingå äktenskap. Phew!)
Och det höll vi på med ända tills världen såg ut så här:
Då var det dags att gå och lägga sig. Sedan somnade vi som tre små grisar i varsin säng och drömde om till exempel flygkrascher och andra katastrofer.
Men när vi vaknade nästa dag såg världen ut som vanligt, om än lite soligare. Så vi tog en kaffe på verandan - och sen bar det av hemåt igen.
Och snipp, snapp, snut - så var berättelsen om Elins möhippa slut!
Nr 773.
Helgsplanerna?
Sy brudklänning.
Gårdagskvällen?
Träffade arborist.
Betyder?
Det får du googla.
Nr 772.
Fick i skrivande stund den här bilden av Lilla Tjocka:
Vi har pratat om hur coolt det kommer bli att kunna ta båten rakt över sjön till ICA. Föga anade vi att vi även kommer kunna ta samma väg med bilen.
Nr 771.
Först händer ingenting. Sen händer ingenting. Sen händer ingenting. Sen händer ingenting. Sen köper man sig ett kylskåp och - varför inte - en bil samtidigt.
Ketchupflaskeliv.
Ja, jag har klarat mig utan kylskåp i fyra månader. Ja, jag anpassar mig snabbare än blixten till nya situationer. Nej, det är egentligen inte helt positivt.
Så häromdagen åkte vi till Ikea för att köpa rekvisita. Inget mer än rekvisita! sa jag. Och kom hem med ett kylskåp. Dagen efter - en bil.
Min första bil. Hela är inte min, men halva.
Nu tillhör jag den typ av person som tänker men miljön då?! när det rör sig om det mesta som heter motorfordon. Således är min känsla kring min första bil mer ångest än den härliga känslan av frihet och vuxenliv jag fått beskrivet för mig. Särskilt med tanke på att bilen vi köpte är den typ av fyrhjulsdriven historia som behövs för vintervägar på solvik med barn och skidor och hundar och snö och gegga, inte en liten miljösmart mini att ha i stan. Men, så ska den inte vara i stan heller! Jag tänker att mitt intryck av den kommer förändras när den står parkerad på leråkern vi kallar parkering utanför vårt hus. Där den står nu, på min parkeringsficka i stan, där gör den sig inte riktigt.
DESSUTOM är tanken att vi inte ska köra den så långt. Så fort vi får sålt Jaguaren (Vill du köpa den?) kommer vi slå till på en elhybridmiljötänkutavbarasjuttonbil att köra mest med. DESSUTOM förklarade försäljaren att jämfört med volvon vi tittade på i samma storlek så drar den här mindre.
Vem är det jag argumenterar mot?
Ingen har ju egentligen sagt emot mig?
Bara jag.
Jag och mitt miljösamvete. Det svider.
Inte ens Moa du har för gudsskull åkt kollektivt i 30 år! Det är din första bil, det finns de som inte gör annat än att köra bil! får mig att släppa det. Jag har en sträng relation till migsjälv. Får jobba på det.
Vill ni se den?
Klart ni vill!
Pass på:
Ta-daa!
Nr 770.
Vi skulle passa en hund. En Sirihund. Vi var förväntansfulla. Och kanske lite nervösa.
Vi åkte och hämtade hunden.
Alla ville prova att ha den i knäet.
Vi åkte hem med hunden. Vi tänkte att den kanske frös.
Vi virade in den i en filt.
Och klappade om den.
Sedan började även männsikorna frysa. Så vi gick in. Jag och hunden satt på golvet och övervakade Lilla Tjocka.
Han lagade mat.
En av oss fick smaka.
Det var inte jag.
Sedan blev det natt och vi gick och la oss. Samtliga sov. En av oss blev väldigt glad när vi vaknade igen. Vi åt frukost i sängen och det så ut så här. (Men det vet ni ju redan om).
Efter frukosten gick vi ut i trädgården och bet sönder pinnar.
Sedan var det slut på det roliga och det var dags att köra hem vår vän Hunden. Så vi stoppade in oss i bilen och for.
Det kändes en smula sorgligt att säga hejdå, men förhoppningsvis ses vi snart igen.
Snipp snapp snut - så var sagan om hundpassningen slut!
Nr 769.
Frukost på sängen i detta nu. En av oss känner mer behov av utsikt än de andra.
Nr 768.
De senaste dagarna har innehållt mer slem- och snorutsöndring än vad som är anständigt, samt en hosta som skulle kunna göra vilken borstbindare som helst avundsjuk. Men i morse vaknade jag med den här reflektionen på sovrumsväggen och kände genast att något är påväg att förändras.
Nr 767.
Ni minns med allra största sannolikhet den här lilla raringen? Det jag inte berättat för er är att jag beställde den. Japp. Alldeles för dyr och alldeles för liten. ALLDELES för dyr. Men jag hade ett väldigt bra tillfälle att använda den på. Och jag hade just fått lönehöjning. Så jag dealade med migsjälv och tänkte att jag är ganska haj på att klippa och klistra säkert kan lägga ut den i midjan och faktsikt förtjänar den. Och jag beställde.
Och väntade. Och väntade. Och fick paketet med den andra klänningen jag beställt samtidigt. Och väntade. Och väntade. Och datumet för användningen närmade sig. Och jag väntade. Och kontaktade försäljaren. Och fick svar. På väg. Och väntade. Och väntade. Och datumet kom. Och datumet gick. Och jag väntade inte mer. Bara irriterade. Dyr jävla förliten klänning som inte ens dyker upp i tid. Så idag, drygt en månad senare ligger ett brev på min dörrmatta. En avi. Med en tullavgift. Som jag hade glömt bort. Dyr jävla förliten klänning som inte dyker upp i tid med en tullavgift som skulle kunna mätta en hel familj i ett år.
Det var bara att bita i det sura och gå och hämta ut. Och betala.
Öppna, öppna...
... dra, dra...
... dra, dra, dra...
... vända, vända...
... och få fram något vitt och extremt skrynkligt.
Hålla andan. Hoppa i. OCH TRO PÅ FAN?
Den passade.
Min midja verkar ha en extrem stretchförmåga och krympte i ett huj de tio centimeter som krävdes av den. Jag fattade inget. Och väl på insåg jag vilken jäkla klänning jag köpt. Fick lite svårt att andas. Hämtade underkjol, bytte skärp och undrade hur, HUR, jag ska kunna kommunicera för omvärlden vilken fantastisk skapelse som nu finns i min ägo? Hur gör jag det bäst? HUR GÖR JAG DET BÄST? Hur ska jag få er att förstå?!
Jag ställde mig på tå och höll ut kjolen för att ni ska förstå.
Jag körde en bild över axeln för att ni ska förstå.
Jag klättrade upp på en stol för att ni ska förstå.
Jag försökte ta kort på kjolen stående på stolen för att ni ska förstå.
Jag hukade mig på stolen för att ni ska förstå.
Jag körde enbestämdhandimidjan för att ni ska förstå.
Jag tog en närbild på broderierna för att ni ska förstå.
Jag körde en bild under armhålan för att ni ska förstå.
Och jag tog en såhärserdetutuppifrånnärjagsitter för att ni ska förstå.
Förstår ni?
Jag tror inte att ni förstår.
Den senaste halvtimmen har jag andäktigt skridit genom hallen-vardagsrummet-sovrummet-hallen-vardagsrummet-sovrummet och lyssnat till prasslet. Jag har en klänning som prasslar! Som det står om i böcker! Klänningar i böcker prasslar alltid. Underkjolarna gör det. Jag har en sån. Från femtiotalet.
Nu återstår bara den hemska frågan om när jag ska använda den. Det är en fråga som ännu inte har något svar. Just nu känns det som en bisak.
Ps. Om ni inte hör något av mig på ett tag beror det på att jag kommer ha fullt upp med att spegla mig. Ds.
Nr 766.
Jag har skavsår på hälarna. Båda. Ni vet, sånna där stora och röda där skinnet inte sitter kvar utan det bara är en köttmassa som sticker fram. Och det är väl ok, det kan man få ibland. Men det är sån himla osis när det sammanfaller med en såsjuksåmansoverdygnetrunt-period. För ni förstår, om jag ligger på rygg så fastnar hälarna i lakanet. Och när jag river bort dem börjar det blöda och halva hälen sitter kvar i lakanet. Då måste läkningsprocessen börja från om från början igen. Så för att undvika detta har jag nu sovit ett dygn på sidan. Jag tror att jag börjar bli sned.
Nr 765.
Ella, Mollvig och Mimmi kom förbi. Vi ville visa dem Solvik. De ville se. Vi ledde dem den finaste vägen, genom djungeln. Vägen var lång och snårig.
Men väl framme visade det sig vara mödan värt. Vi har ju nämligen en dansbana! Den provade vi...
... och sedan kollade vi upp om stenplattorna var några vidare värst bra banor för Blixten McQueen.
När stenplattor och dansbanor godkänts provade Lilla Tjocka och Ella piren...
... och verkade trivas ganska bra.
Medan Mollvig och jag höll oss i land. I skugga. Det kändes säkrast så.
Fast efter ett tag, när de tjatat tillräckligt, gav vi med oss. ÅKEJ då! Vi kommer väl då!
När vi hade fikat, provat, undersökt och inspekterat var det bara en sak som åtesrtod: Att testspringa verandan. Så det gjorde vi.
Och det gick...
... ganska...
... fort!
Sen åkte vi hem till Lilla Tjockas gamla hus. Körde BobbyCar, bråkade om vem som egentligen hade simglasögonen först samt tillverkade melondrinkar.
Och trillade. Ganska mycket trillade vi. I alla fall en av oss. Den yngsta.
Sedan grillade vi och sedan kom den svenska sommaren på riktigt. Så vi tackade för oss och gick in.
Dagen efter körde Lilla Tjocka gympaövningar för alla som kände sig sugna.
Intresset var blekt...
.... och medelåldern på deltagarna hamnade vid ca 3 år.
Klapp! Lyft! Hopp! Skutt! Vift! Vrid!
Sedan tog de gymnastiserande ett enda jättehopp och landade någonstans i en trädgårdskuddhög. Där fördes långa diskussioner om viktiga saker som rör livet. Sedan var det slut på det roliga och samtliga besökare åkte hem igen. Vi som blev kvar gav oss ut på nya äventyr, men dem får vi ta en annan gång.
Nr 764.
Jag har träffat en hund. Den hade en pinne.
Nr 763.
Som brukligt i tider av stress känner jag ett trängande behov av att styra upp egna sidoprojekt. Stora, tidskrävande sidoprojekt. Så även denna gång.
Nr 762.
"Moa Andersson - fighting crime since 1983" tänkte jag medan jag snickrade ihop den här lilla skylten. Sedan fick jag inte sätta upp den. Lilla Tjocka sa nej och Simhopperskan stod jämte och nickade. De använde sig av uttryck som Utmaning och Provokation. Jag svarade med ett enkelt: Mesar.
Nr 761.
OBS! EXTRAINSATT BLOGGINLÄGG! OBS!
SENASTE NYTT! LISTAVKLARANDET AVBRUTET FÖR VARDAGSDRAMATIK!
Här kommer en färsk redogörelse för ett aktuellt brott, yours truly rapporterar som enda ögonvittne direkt från brottsplatsen:
Klockan var cirka 14:35 och jag stod vid fönstret och hällde i kaffe i bryggaren när jag fick syn på en kille i motorcykelhjälm gå in i carprorten och ta en av bensindunkarna som stod där. "Är Lilla Tjocka hemma redan, och varför har han motorcykelhjälm på sig? Nåväl, konstigare saker har hänt", tänkte jag. Sen kikade den hjälmförsedda upp och visserligen var han lika ljus och blåögd som Lilla Tjocka, men nu är ju inte alla ljusa och blåögda män samma person - så det var alltså någon annan som klev in på tomten och försåg sig av bensinförrådet.
Jag som har krälat runt på golvet bland mönsterbitar och tyglängder enbart iförd bikini (då pauserna avnjuts på verandan) slängde i hast på mig ett par braxor (kläder på underkroppen hjälper vid tillfällen när man vill framstå som myndig) och flängde upp dörren - men när jag kom ut var han borta. Så klart. Jagade upp på banvallen bara för att se honom och hans medpassagerare försvinna bakom kröken.
Så gick det alltså till. Från början till slut. Vilket drama! Vem kan prata med skadesjursinspektörer när man lever i sådan dramatik? Bäst jag tar en kaffe och sitter lite i solen för att återhämta mig istället. Kanske får jag lite melon också. Och en glass.
Nr 759.
Extremt stressad. Är det inte husköp, husförsäljning, skadedjur, Insekta, inspektörer, arborgister, stenmurar att stötta, vattenproblem att lösa, gräs att klippa, sly att flisa, vindar att tömma, listor att skriva, jobb att sköta, bil att köpa, hus att rita, flytt att flytta, företagsidéer att underhålla så är det något annat.
Eller bara det faktum att sommaren är här och då ska man för fan njuta. Jag njuter inte. Jag går runt och andas upp yrsel samt livskris.
Jag är er tråkigaste, tröttaste, irriteraste och yraste.
Därav bloggfrånvaro.
Nr 758.
Lilla Tjocka och jag sitter och spånar på utbyggnad, tillbyggnad eller ombygggnad.
Halmtak, säger jag, googlar och får upp den här bilden:
Frågor på det?
