LockyerFox

Vaknade fyra. Åt frukost till sju. Handlade middag vid nio. Åt efterrätt vid elva. Halvtolv: Jävlar, det är första advent. Stress-pyntade. Hetsdrack glögg. Blev less av julkulorna, tappade inspirationen av fejksnön, mådde illa av glöggen. Nu jävlar ska här julmysas.

Vi bestämde oss för att ge blask och Andra Lång en chans till, Katten och jag. Fast blasket fick stryka på foten för trevlig porter och sällskapet kryddades av Mr P som bidrog med den energi både Katten och jag saknade.
Och jag, jag fick mitt porträtt målat på baksidan av ett kvitto.

Jaha. Så råkade jag surfa in på bymalenebirger.com och snubbla över de här. Och det hade kanske varit ok om det inte var så att snygga underkläder är min svaga punkt och att jag har så svårt, så svårt, så svårt att säga nej när jag spänner mina blå ögon i migsjälv och säger: Det är jag väl värd?
Men jag får dem inte. Jag har inte råd. Och även om jag haft råd hade jag ändå inte haft någon annan än jagsjälv som uppskattat dem. Inte uppsakattat dem på riktigt, så som de hade förtjänat att bli uppskattade. Jag behöver en gayvän. Gayvännen hade förstått.

När man samlat tre dåliga idéer på hög för att man kanske inte själv insåg sitt eget bästa, eller helt enkelt för att man alltid tror att man måste klara av allting ensam, kan det vara en otrolig befrielse att ha vänner som vet bättre. Att det finns de som säger: Du ska inte vara ensam ikväll, jag kommer och hämtar dig efteråt. Och som sen står där med motorn igång och väntar. Som tar ens hand och håller den hela vägen hem och låter en gråta och hulka och snora och slippa förklara. Och att det finns de som oombedda ringer för att erbjuda sig att komma över och sova hos en så man slipper sova ensam.
Det är skönt att ha vänner som vet bättre än vad man själv gör om vad man egentligen behöver. Och som ser vad man behöver när man har svårt att be om det. Jag är otroligt tacksam.

Det kanske låter som en dum idé att lägga ner tid på att sminka sig när man vet att man inom tre timmar kommer ha gråtit bort det. Det kanske låter som en dum idé att när man mår dåligt åka till ett ställe när man vet att man kommer må än sämre när man är påväg därifrån. Det kanske låter som en ännu sämre idé att inte be någon vara hemma och ta emot en när man väl kommer tillbaka.
Ja. Det låter faktiskt som fantastiskt dåliga idéer. Men det var någon som sa att ändamålet helgar medeln. Bäst som satan att detta är ett sådant tillfälle.

Lista på saker jag önskar mig:

* En teleport (/er/ör?).
* En portabel fall-lucka i golvet.
* En magisk krita att måla öppningsbara dörrar på tillexempel väggar med.
* Ett eget svart hål att försvinna in i närhelst jag vill.
* En tidsmaskin.

Tonight; Sex & booze & drugs & guns.
Eller nej. Fel.
Rätt; Raggsock & Åke & leda & pidde.

När man under loppet av en halvtimme blir erbjuden ett eventuellt modelljobb där det eventuella beror på att man kanske ser lite för ung ut samt blir extremt flörtad med av en 17årig ryss, kanske man kan släppa lite på den där åldersångesten som börjat komma krypande med allt tätare mellanrum.

Det händer att jag vaknar av att dörren öppnas av en rastlös vän som säger "Klockan
är faktiskt ett. Nu går vi upp." Det händer att Katten jämte mig vänder sig om och väser
"Tyst! Lägg dig igen." Det händer att vi lyckas övertala rastlösheten och vännen att sängen
är bättre än frukosten och det händer att vi ligger där, alla tre. Vännen, Katten och jag.
Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Flätar fingrar. Blandar ihop ben. Andas.
Det händer. Men det är inte särskilt vanligt.

Det var en gång en räv som smög i skogsbrynet. Den tassade bland lingonriset, spejade mot horistonten och väntade på att en and skulle landa i lagom ät-avstånd. Räven hade blank päls.
Nu ligger den i diket. Påkörd. Fötterna rakt upp. Tungan hängande ut ur mungipan. Larver i ögonen. Skabb.

Räven är just nu en sjukt onöjd räv.

"Det finns godhet där man minst anar det."
Statens offentliga utredningar.


Sömnlös. Barbara Voors.

När ens fina vän fyller 30 och säger "Kom så åker vi upp i den högsta byggnaden vi kan
hitta och äter räksmörgåsar och dricker drinkar!" så är man inte nödbedd. Då tar man
hissen upp och dricker drinkar och äter räkor som om det inte fanns någon morgondag.

Lista på saker människor tycker är viktiga, men som jag inte förstår:

* Att vara brun.
* Att ha en platt, men bred, tv.
* Att veta vem som vann Idol.
* Att ha långa naglar.
* Att spendera tid vid den platta, men breda, tv:n.

Jaha.

Om mornarna när jag öppnar dörren för att hämta tidningen hoppar Tyson högt. Då har
han legat och väntat utanför min dörr. Han smiter in. Tar ett varv genom lägenheten.
Vardagsrummet. Sovrummet. Köket. Toaletten. Under möblerna smyger han. Kollar så
att allt är som han minns det. Sen tassar han ut igen.

Tillockmed mat som luktar slakthus och smakar gammal sko framstår som mumsig
när man är tillräckligt pank och tillräckligt hungrig.

Och någon sa:
Allting tillhör inte bara alla andra.

Hamnade i en toalettkö inför ett större evenemang härom dagen. Tjejkö. Tjejer.
Salongsberusade. Exalterade. Skrikiga. Hysteriska. Brudiga.
Det är inte det att jag tror att brudarna i Spanien är mindre brudiga. Det är det att jag
är så lyckligt oförstående av vad de säger.

Då var det dags att släppa en dröm och focusera på Här&Nu. Här&Nu ser ut så här.
Hur kan man inte bli bitter?

Har sedan ankomsten i hemlandet spenderat allt för mycket tid vid min dator. Överdoserat facebook. Fick höra att leda kan botas med promenader och besök i Den Riktiga Världen. Så jag virade in mig i halsdukar och satta tjocka strumpor över fötterna och gav mig iväg. Kom tillbaka med lila händer, rinnande näsa och knottrig hud. Är inte säker på att Den Riktiga Världen är så mycket att hurra för.

Resultat av leda: Hårfixande, sminkande, klänningspåtagande och
korttagande. Konstruktivt? Knappast.

Det finns en miljon roliga saker jag skulle kunna göra idag. Men de kostar. Jag är pank.
Leda. LEDA. Jag har sedan jag kom hem från jobbet suttit på kökssoffan och hatat.
Hatat och fräst. Ledan resluterade i ett kladdkakebak. Jag som inte ens gillar kladdkaka.
Gillar och gillar, det är inget fel på smaken. Bara fenomenet kladdkaka som känns lite
präktigt.
Det är inte kladdkakan som händer på bilden. Det som händer på bilden är hummus.
Gjord på egenblötlagda bönor. Har hela kylskåpet fullt av hummus. Kommer aldrig i hela
mitt liv äta hummus igen efter den här späkperioden är över. Hummus eller kladdkaka - aldrig igen.

Idag avgörs allsvenskan. Fantastiskt. Här i Göteborg. Underbart. Tydligen det största polisuppbådet någonsin. Där ser man. Helikoptrar, hästar, pikébilar. Gömma lösa gatstenar vid vägbyggen, bilda järnringar. Allt för att hindra människorna att slå varandra när de utövar sin hobby.
Och så fejkar en konststudent en psykos för att hon vill påtala brister i vården och hela sverige skriker att det är vansinne att överbelasta vården och slösa bort skattepengar på ett konstprojekt.