LockyerFox

Ok, vi var där. I huset. På visning, alltså. Och det var. Det var. Det var. Allt man kan drömma om när det gäller ett hus. Förutom glasveranda. Men det var ett hus som passar med glasveranda. Som man kan bygga själv.
Sedan dess har jag drömt om huset. Natt som dag. Om natten mest om hallen. Om dagen mest om salongen. I salongen ska jag ha mitt syrum. Kreativitet ska synas. Idag mailade jag kommunen. Avstyckningsmöjlighet och bygglovssannolikhet? Tid för möte? Vuxenpoäng på det hörrni.

 

Häromdagen fick vi tillbaka tentaresultatet. Personlighetspsykologitentaresulatet.
84 stycken hade skrivit tentan. 42 blev underkända. Jag klarade mig.
42. Exakt 50 procent. Kanske, kanske ska man inte lägga hela ansvaret på de underkända studenterna. Kanske, kanske borde föreläsarna fundera igenom både sin tenta och sina föreläsningar.

Asså. Det här med inspiration. Jag är inte helt säker...
Det började med att mitt bloggande dog ut för att jag läste för många andra bloggar. Tappade bort min ton. Finns inget mer att tillföra. Kommer aldrig bli så tuff. Kommer aldrig hitta så roliga ord.
Och så de senaste dagarna; Inredningtidningar och feber. Läsaläsaläsaläsa. Mår illa. Tappar bort min lust. Tappar bort min vilja. Overdos.
Det här med "inspiration". Jag vet inte jag.
Kanske snarare; Prestation.
Som skönhetstidningar undercover.

Jag räknar med att ni är minst lika intresserade av den här drömbostaden som jag är och att även ni, i egenskapen av lojala vänner, legat sömnlösa och funderat över om hur man bäst bygger ut köket samt spenderat timmar med att studera planritningarna. Då har ni säkert noterat att det inte finns någon bild på något badrum. Jag med. Att det inte finns bild betyder det att badrummet är ett skämsbadrum. Att det är ett skämsbadrum innebär att man måste renovera. Att det måste renoveras innebär att man har nya och nästan alla möjligheter.
Så jag googlade lite på badkar.
Och hittade.

Jo, jag behövde faktiskt en hellång sammetskjol från tradera. Faktiskt!

En liten kryapådig-tallrik från mig till mig.

En gång var vi en himla massa vänner som alla bodde i en och samma stad och tyckte det var ganska trevligt. Umgicks. Gjorde saker. Sedan blev alla vuxna och började flytta här ifrån. Barcelona, Stockholm, England, Norrland, Stockholm igen. Ja, endel valde att flytta utomlands - andra bara försvann.
Så här sitter jag nu, i staden som åtminstone jag tycker om, och ser folk försvinna iväg mot nya mål i livet. Hejhej! vinkar jag och känner någonting tomt i hjärtat. Hejhej, det kommer bli ensamt utan er!

Och kanske skulle man känna på tomhetskänslan en stund. Stanna upp och låta den få bygga bo i kroppen ett tag. För att veta hur den känns. Men jag. Jag bokar visning för det här istället.

Inte var dag man får sådanahär inbjudningar i brevlådan!
Fast å andra sidan sägs det att vartannat av dagens barn kommer leva tills det blir hundra, så jag är kanske den sista generationen som blir lite rörd av en så aktningsvärd ålder.

Snälla, älskade, vänner. Rädda mig.
Kapa och förgör mitt traderakonto.

Gissa tjurungen?

Lika traditionsenligt som gran, klapphets och glöggöverdos är det årliga införskaffandet av ny NoaNoa-pidde.
Piddar är, som ni vet sen tidigare, mitt allra bästa. Överdelen inhandlad på barnavdelningen och underdelen på vuxenavdelningen samt matchande raggisar.
Sådär ja. Piddad och klar. Nu kan julen börja.

Simhopperskan är min vän.
Jag gillar Simhopperskan mer än socker.
Men ibland.
Ibland gillar jag henne inte alls.
Tillexempel gillar jag henne inte när hon säger saker som:
Jag ska flytta till stockholm, eller; Jag gillar inte Göteborg.
Då är hon min sämsta vän.

För lite drygt en vecka sedan var det stor cermoni i Blåhallen i stockholm. Sverige och regeringen bad offentligt om ursäkt till alla de människor som vanvårdats och fått sin barndom förstörd på svenska barnhem. Förutom en ursäkt fick offren även en ersättning. Själv satt jag i bilen mot Göteborg och snyftade och hulkade när jag hörde intrevjuerna med människorna som blivit utsatta. Någon sa att den aldrig någonsin hade kunnat ha en normal relation till någon människa, en annan sa att upplevelserna hade förstört den för livet.

Damernas Värld valde denna månad den här rubriken:





Och jag fick, för att citera någon jag tycker om, sura uppstötningar.

Det visade sig att om man bara stannar hemma en hel dag, samt lägger halva budgeten på stearinljus och hyasinter, så kan man få sig en julig stämning trots allt.

Jaha. Lägenheten jag aldrig är i, med disken som aldrig diskas och tvättberget som aldrig tvättas, har blivit julpyntad. Sticker man bara tillräckligt många nejlikor i apelsinerna så känner man inte mögeldoften från köket.

Ville ha den. Hade inte råd med den. Slaktade sparkontot.



Två dagar tog det mig att notera att om man som tjej har en relation
med en man som har mer pengar än en själv och man har något nytt,
lite dyrare, så tror de flesta att det är mannen som fixat/köpt/sett till
att man äger.
Nej. Jag har betalat själv. Köpt själv. Tjänat ihop själv. Kan själv. Helt
och fullt kapabel själv.