Nr 881.
Har börjat göra sånt som jag mår bra av att göra, och som jag faktiskt är rätt bra på om jag får rätt förutsättningar, igen. Eventuellt har jag hittat ett sätt att tjäna pengar på det. Det vore något det, att inte behöva förakta sig själv varje gång man går iväg till jobbet.
Men ja.
Vi ska inte ropa hej än.
Men kanske hallå.
Hallå kan vi ropa.
Nr 880.
Lilla T, Andersson och valpkursen.
Nr 879.
Nr 878.
Och på sistone?
På sistone har jag googlat rätt mycket på sånna här...
... blandat rätt många sånna här...
... karaokat rätt mycket med denna där...
... samt åkt en hel del bil med hon här.
Och vaktat mina favoritsysterdöttrar. Den ena mer skeptisk än den andra.
Jag har fått mamman att känna sig lugn och trygg genom att bara engagera dem i väldigt säkra aktiviteter...
... som inte innehåller några riskabla moment.
Vi har skrattat på verandan...
... och resonerat en hel del kring världsproblemen.
Somliga av oss, som i början av vaktandet började gråta när valpen kom nära, vågade vill kvällningen tillockmed hålla i kopplet.
I alla fall längst ut i kopplet. Om storasyrran höll längst in.
Jag har identifierat mig en hel del med den här bilden...
... men även med den här...
Jag har hängt ensam i det lilla huset i skogen MITT I NATTEN med en valp som ville prova barnstolen.
Och jag har fortsatt med min i tider av själsliga svårigheter låter man kroppen få det kroppen vill ha -teori.
Jag har tittat på när Lilla T lekt Jesus inför en Andersson som inte trodde sina ögon.
Och jag har varit med om att en av oss körde fast...
... i leran precis jämte stupet.
Och jag tackade mig själv för 2 saker:
1, Att det inte var jag.
2, Att vi har en annan bil som lätt drar loss den första.
Och som en bonustackning:
3, Att inte heller det här är mitt verk.
Jag har diskat exakt 26 flata tallrikar och exakt 16 djupa.
Jag har städat.
Och jag har sagt hejdå till min finaste ek.
Jag har fotat vårt hur före vi tog ner 19 träd.
Och efter vi tog ner 19 träd.
Jag har åkt på hundad kurs med Lilla T och Kidsen. Med varijerande framgång.
Och jag har skickat mms till min syster och fått svaret: "Mollie sa: Hon sa nog nej till hunden då." och därmed fått bekräftat hur min sägaifrån-min ser ut.
Och jag har hängt i solen på verandan med den här.
Jag har funderat över vem som ska ta hand om resterna av de 19 träden och kommit fram till att det förmodligen blir jag. Och Lilla T.
Och jag har insett att den här lappen...
... inte hindrar människor från att ge sig upp på den här bron, som lite otydligt hänger mitt uppe i luften på ett berg ovanför vår tomt.
Och jag har liksom väntat på att människor ska komma nerrullande. Och det väntar jag på fortfarande. Det känns mest som en tidsfråga.
Så det är vad jag sysslat med på sistone. Inga himlastormande spänningar och äventyr, men det kunde å andra sidan varit värre.
Nr 877.
Är det verkligen ingen som tänker bjuda mig på bröllop i år?
Nr 876.
Nr 875.
Andersson har en tvilling i Holland. Född på samma vecka, liggandes på samma matta. Nåja, deras matta var snyggare. Mycket snyggare.
Nr 874.
När jag var liten läste man Kamratposten. I Kamratposten fanns spännande sidor om Kropp&Knopp. Där kunde oroliga förpubetala människor ställa sina frågor om just Kropp och (mycket sällan) Knopp. Och inte var det vilken del av kroppen som helst som frågorna rörde, utan de tenderade att handla mest om den mittersta delen. Nåväl, någon människa, kunnig på just mittendelen av kroppen, svarade i tidningen och svaret inleddes alltid (ALLTID) på samma sätt: Det är heeelt normalt... Varenda svar, i varenda tidning: Det är heeelt normalt...
Så växte vi upp; kroppen är normal, jag är normal, du är normal, allt är normalt. Men härom veckan, när jag skickade ut ett SOS i mobilrymden, fick jag veta...
... att tiden har gått. Och vi är redo för sanningen:
Nr 873.
I tider av kris så går det lite fram och tillbaka: I helgen grät jag bara. Kom knappt upp. Kom knappt iväg till jobbet. Tänkte bara det blir måndag så jag får gå till min psykolog, bara det blir måndag... Gjorde ett skitjobb på jobbet och har världens mest förstående arbetskamrater som snällt städar upp efter mig. Någon gång ska jag återgälda. Så kom måndagen och jag träffade min psykolog som inte är någon psykolog utan kanske psykoterapeut eller samtalstearpeut men som i alla fall är den bästa jag någonsin träffat. Varför? För att hon inte sitter känslolöst och observerar mig medan hon ställer frågor. Utan för att hon lyssnar, engagerar sig och stöttar. Det behöver jag just nu. Och idag, idag känns det lite bättre. Klockan är snart halv två och jag har inte gråtit en enda gång än. Har tillockmed lust att göra något. Kanske träffa någon.
Så är det. Jag vet inte på förhand hur jag kommer må eller vad jag kommer orka med.
Så den här bloggen, vi tar det lite dag för dag va?
