Nr 806.
De mindre mysiga delarna av vår trädgård; läskiga spindelskjulet och överfulla låtsaskomposten.
Det händer något där bakom. Alltså, bakom trädstammen. Bakom skjulet. Jag satte mig under ekarna med morgonkaffet efter ha upptäckt att det inte bara är ekorrar som gillar ekollon. Spanade efter Natur. Lyssnade. Hörde Natur. Hörde skitstor Natur. Som grävde. (Gräver.) Argt! Grävgrävgräv. Grävgräv! Jag vet att den är stor för då och då dunsar dens kropp emot skjulet och det låter. Tungt.
Först var det kul och lite spännande. Nu, när den kommit närmre sitter jag med svettiga armhålor och kaninpuls. Kommer jag att dö?
Naturen - så jävla skrämmande.
Nr 805.
Mitt kylskåp för exakt tre dagar sedan.
Det rosa: Tårtrest från födelsedagsfesten (I helgen).
Det skrumpna på blå tallrik: Tårtrest från min trettioårsdag (18/7).
Den har inte möglat. Den har bara sjukt ihop.
Nåväl, den rosa tog Niclas med sig för att bjuppa sitt jobb på: Höll den i handen och gick i hög hastighet in i köket. Problemet vara bara att någon stängt glasdörren in till köket som aldrig är stängd. Tårtan splattades över honom, dörren och tegelväggen. Ja, samt hans sko när han försökte rädda den med foten (foten?).
Jag tänker att det måste varit en både tragisk och komisk syn för de arbetskamrater som med tårtskedarna i hand satt och väntade på honom inne i köket. Svårt att veta hur man ska reagera och förhålla sig till något sådant:
+ Det var glasdörr så de fick nöjet att se hela skedet.
- De fick ingen tårta.
Nr 804.
Vi har maskeradbalat.
Nr 803.
I detta nu: jag ligger på sängen på hotellrummet på Grand i Borås (ja, du hörde rätt) och har ont i fötterna. Lilla T står i duschen och sjunger Det strålar en stjärna förunderlig blid i öster på himlen den står, den lyst över världen i forn stora dar, sen ärat ditt namn flög över jorden. Lilla T är bra på mycket. Komma ihåg texter är inte en av de saker.
Imorgon är det dags för maskeradbal. Därav fotont. 12 timmar på ett stengolv i en gammal industrilokal är värre än mina Wivienne Westwoods. Och ändå åker de på imorgon. För första gången. LOVAR.
Hej så länge!
Nr 802.
Lilla T och jag gör inte så mycket annat än förbereder för kalasandet. Och det hade ni kunnat få se fina bilder på. Men det får ni inte. För då blir det inget kul för de av er som ska komma. Tänker jag.
Men jag bjuder på den här. Jag kallar den: No name.
Nr 801.
Det har ju som bekant fyllts år. Lilla T och jag bestämde oss för att styra upp maskeradbal för att fira. Det kommer gäster från Frankrike, London, Iran och Norge. Ja, och från Göteborg, Uppsala, Stockholm, Umeå och Örebro så klart. Vi ska se till att leverera.
Nr 800.
Firar Nr 800 med att berätta att Lilla T i detta nu sitter på vår brygga, exakt här:
Och jag. Jag sitter inte där.
Jag sitter på mitt jobb.
En av oss vann.
Inte jag.
Nr 799.
Huset ja. Ska vi prata lite om det?
Det ska vi.
Eftersom jag bestämmer.
När man vaknar om mornarna ser det ut ungefär exakt så här:
Då hör man olika saker:
1, fåglar.
2. Löv som prasslar.
3, vågor som vågar.
4. Fiskar som hoppar.
Detta är något av det bästa med huset, att man hör saker. Naturen inside, liksom.
Sedan, när man väl vaknat kan man kika ut genom köksfönstret. Det gjorde jag idag, tillexempel. Då såg det ut så här:
Men vad är det för en liten klump på stenpiren? kan man tänka. Bäst att kolla efter!
Hoho, klumpen?
....?
Aha, det var bara min gungstol som jag kånkat ut för att sitta och äta frukost i! Tänk att jag hade glömt av det.
Om man vänder sig om när man sitter i gungstolen ser man det här:
Vårt hus, och alla våra ekar. Snart ska de bli gula och lite orange. Jag längtar efter det.
Idag, när jag satt i min gungstol och läste tidningen fick jag sälle av de här:
De ville ha smörgås. De fick. Vi blev kompisar.
Förutom soliga (och inte soliga) dagar finns det också kvällar i vårt hus. Kvällarna blir kolsvartare än kolsvartast eftersom inget ljus finns i närheten. Jag är inte kaxig då. Kvällarna kan se ut så här:
Eller så här, om man väljer att använda Lilla T´s kamera:
Utifrån ser det ut ungefär så här...
... och litegrand så här:
El myso.
Jag vet att människor brukar skrytläggaupp-bilder på olika sociala medier där de framhäver sitt mys för att verka extra lyckade och spännande trots att verkligeheten runt om bilden är allt annat än just lyckad och spännande. Jag vill framhäva att detta inte alls är ett sånt tillfälle. Det är bara sann och ärlig lycka över att ha kammat hem det finaste boet jag någonsin kunnat drömma om. Dessutom tycker jag aldrig att jag lyckas fånga finheten på bild. Det är så himla mycket bättre i verkligheten.
Så nu vet ni det.
Mer bilder är att räkna med. Ni slipper inte.
Nr 798.
"Vi behöver något, vad som helst, att slabba över de hideous nittiotalstapeterna med innan renoveringen. Vi måste kunna gå in i köket utan att vilja kräkas." Så vi valde Matt Elefant. Vi packade ner Matt Elefant i våra påsar och åkte hem och
målade Matt Elefant. Allt efter att tiden fortlöpte insåg vi att Matt Elefant stannat kvar i butiken och den som följt med oss snarare var dens kusin; Högglansig Elefant. Matrummet ser i detta nu ut som en silverglänsande kokong från outer space.
Kanske inte riktigt vad vi tänkt oss.
Nr 797.
Ligger på min stenpir och dricker morgonkaffe. Gör listor över saker att ta med till det nya boet. Vi har fått det nu, det nya boet.
Och visst har vi varit här innan. Och visst har vi vetat om hur det ser ut. Men jag tror varken jag eller Lilla T hade väntat oss det här. Om och om igen säger vi ".. Fy fan.... Fy fan... Fy fan vad BRA vi har det!". I natt låg jag vaken och Lilla T mumlade i sömnen "Det är fantastiskt. Det är helt underbart".
Nåväl, kaffe på stenpiren - och inte en människa som ser mig. Jag kommer äntligen kunna dra mig tillbaka och bli den eremit jag alltid drömt om att vara.
Nr 796.
Netflix. Min vän. Redan efter några få dagar tillsammans visste hen, helt opåverkad, vad det är jag gillar:
Och nu, när det gått två månader, så har hen fördjupat sin insikt i min önskningar:
Netflix. Känner mig bättre än många andra.
Nr 795.
En sån söndag då man vaknar sent, inte hittar någon anledning att äta frukost och spenderar två timmar med att lägga dyra kläder jag aldrig kommer ha råd med i "your shopping basket" hos snofsiga internetbutiker.
Uppe i 701,20.
Pund, alltså.
Ska snart tömma ur allt, stänga av datorn och återkomma till verkligheten. Fast inte riktigt än.
I detta nu står jag i gränslandet till att äga en fantastikt fin tweedkavaj. Jag tänker hålla kvar känslan en stund till.
