Nr 163.
Om det nu är så att man gav sig in i ett förhållande med hull och hår och sex år senare kom ut på andra sidan och upptäckte att man reducerats till hon som är ihop med han, vars enda bedrift är just: att vara ihop med han, blir man i framtiden kanske lite väl mån om att vara sin egen personlighet. Så när man är ute på krogen och blir presenterad som hans flickvän tar man första bästa vagn hem, låser in sig i lägenheten, får personlighetskris och utvecklar en trotsreaktion.
Nr 162.
Har efter helgen insett att jag får jobba lite på mina duckabakombuskar-skills.
Stan verkar vara full av människor jag inte vill träffa.
Nr 161.
Tänkte att det kanske var en ovanligt elakartad PMS. Som höll i sig. En dag. Två dagar.
Tre dagar. Fyra dagar. En vecka. En och en halv. Normaltillstånd. En svacka.
Vill inte. Inte vara ledig. Inte jobba. Inte umgås. Inte vara ensam. Vill gråta. Vill slåss.
Vill kasta. Vill klippa. Vill riva. Klarar inte balansera. Inte hushålla. Förnufta. Se bakom.
Se runt. Se helhelt. Vara rationell.
Ämnar ta tag i situationen. Ämnar låta doktorn sätta nålar under huden och leta felet där.
Efter det kan jag med gott samvete hänge mig åt ilska, irritation och fnysningar.
Nr 160.
Ok. Ger upp.
