LockyerFox

De månader man har 266 kr kvar på sitt konto efter att man betalat alla sina räkningar är de månader man snyltar ogenerat mycket på sina vänner. Komsikomsi vännerna, komsikom!

 Om någon kliar dig på ryggen i två minuter är det skönt, men om någon kliar dig på ryggen en kvart känner du det tillslut inte. På morgonen när du tar på dig kläderna känner du dem kalla&sträva eller mjuka&varma emot huden. Men efter bara några minuter känner du dem inte alls. Varför? Adaption.
Adaption - förlust av reaktion trots att stimulis är det samma. Fysiska systemet är uppbyggt på att reagera på förändringar.
 
Om någon ger omdömen så som fantastiskt, magiskt eller varför inte lysande om en sak, en gång, så lyssnar man på det. Om någon ger omdömen så som fantastiskt, magiskt eller varför inte lysande efter nästan varje sak den upplever slutar man lyssna. Varför? Co-variation theory förklarar. 
Consensus, Consistensy och Distinctiveness, tre små ord som hjälper oss att kolla om berömmet som öses beror på att upplevelsen förtjänar beröm eller på att personen har ett behov att berömma. Alltså - Person eller upplevelse?
Consensus - Är det fler som anser samma sak? Ja: upplevelsen. Nej: personen.
Consistensy - Beter sig personen alltid likadant i den här typen av situation? Ja: person. Nej: upplevelsen.
Distinctiveness: Är beteendet annorlunda i andra typer av situationer? Nej: personen. Ja: upplevelsen.

Om någon skriver en statusrad om sin lycka för stunden blir man varm, glad och berörd. Man trycker på like och man uppmuntrar. Men. Men om någon envisas med att dag efter dag skriva långa harranger om vilket framgångsrikt, lyckat, fullspäckat liv den lever, vilka underbara människor, god mat, lyckliga tillfällen och utvecklande jobb den ska få äran att uppleva under dagen så känner man hur adaptionen i iris krockar med alla röda utropstecken och pilar som blinkande pekar emot Kelleys covariation theory och man skrik-tänker:
Menförhelvetesjävlagudsskull- vem är det du försöker lura?!

Om jag flyttar hit... kommer ni och hälsar på mig då?
Snälla?

http://www.hemnet.se/bostad/villa-9rum-viskafors-boras-kommun-rogsholmsvagen-24-2451175

Nu har hon flyttat, Simhopperskan. Hon har flyttat och mitt plugg har slutat.
Staden är tom och jag har ett halvtidsjobb på konserthuset.
Det är det.
Nu krävs det något nytt.
- Företaget, säger Lilla Tjocka Reklamaren, nu startar vi företaget!
- Mm, svarar jag, köper hem en bakelse och lägger mig på soffan och stirrar ut genom fönstret. Mm, vi gör väl det.

- Det kanske är sista gången jag åker här, sa hon.
En av oss var lyckligare än den andre.

De senaste veckorna har jag varit outtröttligt törstig. Igår drack jag fem liter vatten (på hela dygnet) och kissade ut kanske exakt 3 deciliter. Innan någon annan viskar diabetes så gör jag det själv:
- Diabetes.

Onsdag:   Föreläsning. 
Torsdag:  Tenta.
Fredag:    Redovisning av specialarbete.
Lördag:    Simhopperskan flyttar till stockholm.

Vecka 2 - Kanske inte den bästa veckan i mitt liv.

Jag är inte så himla vidare värst mycket för det här med populärpsykologi. Särskilt inte poplärpsykologi illustrerat med svartvita foton av människor med dramatiska blickar.
Men faktum är att jag alltid varit så jävla överkänslig och aldrig känt behov av att vara bland andra människor och när jag väl varit bland människor alltid behövt ensamtid för att återställa, komma tillbaka, bli migsjälv igen. För faktum är att ensam trivs jag alltid bäst. För faktum är att andra människor alltid är en anspänning, en utgift snarare än en inkomst.
Och dessutom är faktum det att jag gått till massa olika psykologer och förståelsepåare som alla ska bota, kurera och arbeta bort min känslighet för att jag ska bli en stark och tuff och hård elefanthudsmänniska. Men faktum är att enda gången jag känt som att jag hamnat rätt var den gången min akupunktör tittade på mig och sa Men detta är ingenting vi ska bota Moa, det är din personlighet, du är sådan. Vi ska bara lära dig att använda det. Och, ja, faktum är att jag sover åtta timmar per natt och inte klarar av när något ruckas i mitt schema och att jag läser undertexter som om de vore dagstidningen och att jag har en kroppsmedvetenhet från helvetet och att jag redan som 20 åring blev sjukskriven för utmattningssymptom och att jag kommer hem på eftermiddagarna och lägger mig på min soffa och så går tiden och när Den Lilla Tjocka ringer och frågar vad jag gör när jag ligger där på min soffa så svarar jag: Ingenting. Jag bara är. För jag måste göra så. En ensambufferttid efter att ha varit ute i det riktigt livet. Annars blir jag galen.

Så när man läser sånt här så kan det hända att man känner igen sig. Trots illustrationerna.

Tillåt mig saxa ur stycken som sätter tummen på min egen upplevelse av mig själv, med särskilt eftertryck på den sista meningen som jag minns som extra smärtsam från min barndom:

Det kallas HSP, highly sensitive person, en person som är öppen för omgivningen och som ser detaljer fortare och enklare samt processar information på ett djupare plan än de som inte har HSP. De är väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas för blyghet.

Det börjar tidigt, redan som barn var du säkert mycket medveten om din omgivnings signaler. Kanske hade du ett stort behov av att vistas ute i naturen och var extra känslig för starkt ljus och ljud. Det kan hända att omgivningen såg dig som blyg, väldigt rädd eller ”hyperkänslig”.

Ni som har stort behov av egen tid för att återhämta er från social interaktion eller är mycket medvetna om undertexter eller dolda signaler.

Introverta HSP´s känner sig ofta missanpassade. De njuter av sitt eget sällskap och är bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt.

HSP´s kan ha låg tolerans för starka dofter, starkt ljus eller ljud. De tenderar att ha stor kroppsmedvetenhet och vet instinktivt när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem.

Speciell hänsyn ska tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande.

Sådär ja.
Men.
Å andra sidan:
Faktum är att det inte finns någon svensk diagnos på det häringa fenomenet. Om det ens är att betrakta som diagnos och inte personlighetstyp. Och faktum är (och det här känns lite viktigt) att det finns något som kallas för Barnum-effekten. Det är den effekten som horoskåp och cold-readings går ut på (om ni frågar mig): Generella beskrivningar som uppfattas som personliga.
Jag säger typ: Du är människa som tycker om att vara bland vänner, men ibland behöver du vara ensam. Du är ambitiös på jobbet, men du känner att du inte alltid kan göra dig förstådd.
Och alla ba: Det är jag, det är jag! Det är MIG du beskriver.
Jo. För det är ungefär 90% av världens befolkning jag beskriver, och det kan faktiskt vara så att även 90% av de som läser artikeln tänker: Det är jag, det är jag! Det är MIG du beskriver.
Jag är helt öppen för den möjligheten. Men i så fall, i så fall står jag ut med att vara en av dem.

Alltså. Det här med riktad reklam. Är det verkligen en hit?

Ah!
2012.
Hurra.
Året firades in med 8rätters och artigt lyssnande till samtal om blöjkvalité samt Bamseklubben på Gran Canaria.
Eh.
Nåja.
Det passerade ju ett år före nyårsnatten. Vi kan ju focusera på det istället;
Det hände en del.
Det hände tillexempel att relationer tog slut.
Det hände att jag och Denjagtroddejagskullegiftamigmed började såga mellan V och I och landade i varsitt JAG.
Det var sorgligt och tragiskt och uppslitande.
Som alla vet; uppbrott är sådana.
Det gick en tid.
Sedan hände något som jag inte pratat så mycket om;
Det hände att jag hittade något annat än vänskap i min bästa vän.
Och det hände att jag skämdes.
Och att jag kände skuldkänslor för att ha blivit kär i just honom, av alla.
Och det hände tillockmed att jag tänkte att det hade varit bättre om det hade varit någon annan, någon jag aldrig känt.
Jag var helt enkelt orolig att Denjagförrtroddejagskullegiftamigmed skulle tro att jag känt kärlekskänslor för min bästa vän när vi fortfarande var ihop. Så, trots att det gått ett tag sedan den gamla relationen tog slut vågade jag inte prata högt om den nya.
Och jag tänkte att det viktigaste var att jag själv fick berätta för denjagengångtroddeattjagskagiftamigmed att Lilla Reklamaren och jag blivit tillsammans. Jag ville nämligen vara noga med att han skulle veta att när vi var tillsammans fanns det ingen annan för mig.
Ingen.
Annan.
Jag ville vara tydlig med att säga: att det var först när det tagit slut mellan oss och jag släppt mina känslor för honom som Lilla Reklamaren och jag hittade något som inte var vänskap. Ville vara så himla tydlig så att han inte skulle oroa sig och få bilder i huvudet och dra felaktiga slutsatser och tro att han blivit bedragen.
Men en sådan sak är svår att säga.
Så jag tänkte att jag skulle vänta till jag var riktigt säker på att det skulle bli Lilla Reklamaren och jag.
Riktigtriktigtsäker.
Så att jag inte sårade någon i onödan.
Det resulterade naturligtvis i flera saker, varav exakt 0 var bra saker.
Tillexempel att jag aldrig skrev något om Den Lilla Reklamaren och aldrig pratade högt om honom utanför min närmsta bekantskapskrets. Jag tror att Lilla Reklamaren kände att den inte fick vara med mig på riktigt, att den bara fick vara med mig i smyg.
Och det resulterade även i att min rädsla och min oro för att inte såra Denjagengångtroddejagskullegiftamigmed gjorde att jag sårade både honom och Den Lilla Reklamaren. Och migsjälv med, för den delen.
Det hände nämligen att det kom fram bakvägen.
Såklart.
Såhimlaklart.
Det hände att jag fick lära mig att när man berättar saker i efterhand, efter att de läckt fram på fel vis, så blir de värre än om man är modig och berättar rakt ut, först av alla.
Så jag skämdes.
Kände skuld.
Och det har jag gjort sen dess.
Känt skuld och skam för att jag inte var modig och berättade, och för att det var min bästa vän jag blev kär i, och det gjorde att jag fortfarande inte skriver om Den Lilla Tjocka och mig.
Så blev det 2012 och den tredje dagen in på året fyller min allralängsttillbakaitiden-vän år. Jag ringer och säger hurra!, och han säger: Va, är du och Den Lilla Tjocka ihop?
Och vet ni.
Och vet ni; jag skämdes igen.
Här sitter jag med en man som älskar mig och vill hålla om mig när åskan går, men det vågar jag inte säga såpass högt att ens min äldsta vän kan höra det - av någon form av missriktad respekt emot mitt förra förhållande.
Så nu får ni säga vad ni vill;
Men nu.
Nu får det vara bra.
Nu har jag straffat migsjälv färdigt.
Nu är det färdigskämts och färdigskuldat.
Nu är det 2012 och jag är ihop med Lilla Reklamaren.
Så det så.

Årets tomte var söt.
Och läskig.

Julklappen.
Den finaste
Boken.