LockyerFox

Kan inte riktigt bestämma mig för om det är Trevligt&Hjälpsamt eller Spydigt&Taskigt att berätta att förhöjt värde av B12 kan vara leukemi eller hepatit. Men eftersom du var anonym och jag är hypokondriker med specialitet på allt som rör blodsjukdomar tolkar jag det som en provokation. Därmed tänker jag nu bädda ner mig och avsluta kvällen under täcket, stel som en pinne, tänkandes på alla sjukdomar som kan tänkas pumpas runt i mitt blodsystem och hur de på smärtsammast möjliga sätt kommer ha död på mig. Mysigt. Ska jag få dödliga diagnoser en onsdagkväll önskar jag veta namnet på den som ställer dem. Godnatt.

Doktorn: ...Det värdet var bra, det värdet var bra, det värdet var bra, men här har vi ett som är för högt. För höga nivåer av b12. Äter du kosttillskott?
Jag: Nej.
Doktorn: Du får ta om de proverna.
Jag: Vad innebär det att ha för höga värden av b12?
Doktorn: Att du får ta om proverna.
Jag: Jo, men var innebär det.
Doktron: Att värdet var för högt.
Jag: Men vad betyder det.
Doktorn: Att du får ta om proverna.

Så det blev lördag. Veckan hade varit en av de där veckorna som kanske inte hade givit så mycket, utan mest tagit. Så man bestämde sig för att göra lördagkvällen till kvällen då det vände. Man skulle på festligheter. Man var inte sitt sugnaste och man kände att humöret var lite bräckligt. Men man ansträngde sig för att tänka att det säkert blir bra bara man kommer iväg. Man gjorde sig sitt finaste. Man sminkade, piffade, tog på sig de nya ullgeörhängena, la upp byxorna, plockade fram armbandet farmor fick från Califonien när hon var liten och man kände sig tillslut riktigt fin. Man blev sen. Så man åkte. Skyndade sig. Hastade ner för backen. Tog vagnen. Åkte åkte åkte. Kom fram. Gick av. Tanken slog: Jag drog inte ur plattången. Fanfanfan. FANFANFAN. Man säger: Gå ni före, jag måste åka hem. Man går tillbaka till vagnen. Väntar. Åker. Tappar humöret. Tappar orken. Tappar lusten. Hatar livet. Går hela långa backen upp. Öppnar dörren. Står utanför tröskeln och kikar försiktigt in i lägenheten med ena ögat slutet. Eluttaget. Urdraget. Självklart urdraget. Man sätter sig ner på golvet med ytterkläderna på och gråter tills ögonen står rakt ut.

Så man är 27. Man har hittat ett håll man vill vandra åt. Man tror sig vara relativt säker på vad som är ens grej. Så man bestämmer sig för att det är dags. Man går dit, man sätter sig i stolen, och det gör ont. Lite som att borra i tänderna fast mer svid. Sen är det klart. Vad lätt det gick! Tänker man när man traskar därifrån.
Man går på bokmässan och minglar på jornalistmingel och väntar på att Mannen ska upptäcka. För man har inte sagt något. Man har kunnat hålla tyst. Man har inte kunnat äta en bit på hela dagen, och nervositetsbajsarna har stått som spön i backen - men man har kunnat hålla tyst. Man är ganska nöjd med det. Det dröjer innan Mannen, som är en mycket stressad man, upptäcker något. Inte förrän man kommer hem och demonstrativt
använder just den armen för att visa vilka nyinkomna finöl man kom över på systemet ser han. Och äntligen får man bubbla om hur nervös man varit och hur ont det gjorde och hur många gånger man hållt på att försäga sig under veckan och om hur modig man är och om hur duktig man är som vågade och om att det förmodligen inte finns något duktigare eller modigare på hela jorden.
En annan sak man är nöjd med är placeringen. Man gillar att man själv inte ser den. Att den sitter på baksidan av kroppen. Som en överraskning. För den sitter liksom...



... typ här. Eller...



... här! Exakt här sitter den! Det gillar man.

De dagar i de månader då man är för pank för att äga ett busskort, och man måste
traska hem efter jobbet, kan det hända att man får sällskap.



Precis där, innan den långa backen och efter den fina parken, slår de följe med en
en stund, barnen.



Fast det är inte alla som vet, för de gör inte så mycket väsen av sig. Bara om man
slutar stirra hålögt framför sig och vågar höja blicken en sekund ser man. För där uppe
står de, dag ut och dag in och kikar och väntar. Kikar och väntar efter änder. Det vet
man. Man vet det för att man vet att de heter "Barn som tittar på ett andstreck". Fast på
danska förstås, eftersom de kommer från Danmark. "Børn, der ser en andstreck", eller
något sånt. Min danska är begränsad. Kanske är det därför jag aldrig stannat och
berättat för dem att de är höjdpunkten på min hempromenad. Jag kanske är lite rädd
att de inte ska förstå vad jag säger och att det ska bli en pinsamt. Men vem vet, någon
dag kanske jag tar mod till mig.

Bästa Maria Wetterstrand.
Jag röstade på dig. Jag är åt vänsterhållet. Har så alltid varit, och kommer så förbli. Men jag röstade grönt i år. För jag gillar er och jag gillar dig. Jag tror att du skulle bli en fantastisk stadsminister. Fast jag visste ju att ni inte skulle vinna, det handlade ju om block. Men eftersom jag hejar på de röda men önskar de gröna mer inflytande la jag alltså min röst på er.
Nu blev det ju inte så bra det här. Det visade sig att det fanns några som tänkte väldigt annorlunda. Extremt annorlunda. Katastrofalt annorlunda. 
Och det jag vill säga, Maria, det är det att jag som grön väljare känner att vi nu är i ett läge där ändåmålen helgar medlen. Jag är inte moderat. Jag är inte blå. Inte ens lite svagt lila. Jag är röd. Men jag vet att de blå ändå är människor, även om vi inte delar samma åsikter. Vad jag hoppas är att du kommer samarbeta med de människorna. Jag vet att det kan bli svårt, jag vet att det är mycket kompromisser som ska till. Men i ett sånt här läge måste man rucka. Man kanske tillockmed måste rucka ganska hårt.
Jag vill ha en rödgrön regering. Det kommer jag inte få. Men jag tar hellre en grönblå än en där IdioternasSammansvärjning får vågmästarroll. Ändåmålen helgar, somsagt, medlen. Kom igen nu! Bjud till!

Kära Fredrik Reinfeldt.
Du och jag tycker inte särskilt lika. Inte i så mycket alls faktiskt. En gång läste jag att du gillar Basshunter, och det gör då verkligen inte jag. Men på en punkt verkar vi vara ense: Vi vill inte ta i SverigeDemokraterna ens med tång. Låt oss ta det här tillfället att enas i våra likheter. Ring upp Maria Wetterstrand och bjud över henne på en kopp kaffe vettja. Släpp prestigen.

Jimmy Åkesson.
Den svåraste utmaningen resten av partiledarna står inför de kommande fyra åren är att på ett övertygande sätt lyckas säga: "Nej Jimmy vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig. Vi lovar!".

Det vankades cirkus. Gratisbiljetter var fådda. Mannen och jag tog på oss våra bästa kläder och travade iväg utan att egentligen veta vad som väntade oss. Spännande tyckte vi. Djurrättsalliansen som stod utanför tyckte tvärtom. Djuren är stackars! Eftersom vi inte visste om de hade rätt eller inte ville vi helst se det med egna ögon innan vi avgjorde åsikt, så vi lät det inte hindra oss utan vi gick in. Dessutom när vi inte cirkusen - vi tär den, för vi har fått gratisbiljetter viskade mannen och vi ansåg vårt samvete vara rentvättat.
Föreställningen började. Det fanns clowner. Det fanns jonglörer. Det fanns orkester. Det fanns extremt homoerotiska akrobatnummer. Det fanns kvinnor i minimala trosor och män i bara överkroppar. - Det fanns med andra ord något för alla. Och ja, så fanns det ju djuren. Och så här efter föreställningen är jag villig att ge djurrättsalliansen en smula rätt. Elefanterna var trötta och sjölejonen malplace och så väldigt onödiga. Ingen faschineras längre av att se en livslevande elefant, alla ungar har redan varit i Thailand och sett dem i sin riktiga miljö. Det som fashinerade var människorna som gjorde saker som man inte trodde någon kunde göra.
På väg ut från tältet passerade vi den enorma barnvagnsparkeringen. Som det förmodligen enda barnfria paret på hela föreställningen var vi väldigt nöjda med att slippa ta med oss en vagn med tillhörande sockervaddshög unge hem. Som det förmodligen enda barnfria paret på hela föreställningen mötte vi upp våra vänner och tog en öl istället.

Det händer att jag får presenter. Ibland kommer de från min kille. Ibland är det ett linne med företagsloggan på. Exakt så var det denna gång. Fint som snus! tänkte jag och krängde genast på mig det. Fast nu är det ju inte så att jag köpt linnet, så jag har ju egentligen inte bidragit till något arbete för hemlösa och mot hemlöshet, vilket gör mig till en bluffmakerska i sammanhanget. Men det händer ju att jag hånglar med redaktören och det får väl räknas som en insats så god som någon.

Men ok såhär; man kommer in i det pyttelilla väntrummet till terapeuten och i en av de två fotöljerna sitter det redan någon och väntar. Så man tittar denna någon i ögonen och säger;
-Hej.
Man får ett mummel till svar svar. Eller var det en harkling?
Nåväl, man sätter sig i den andra av de två fotöljerna och väntar. Och väntar. Och väntar. Man låtsas naturligtvis inte om att man nästan sitter i knäet på varandra, man kommenterar inte att timern på lampan i fönstret för ett vansinnigt tickande oljud och man pratar inte heller om vädret. Man är tyst. Som sig bör.
Sen kommer vänninan till ens fotöljsgranne ut från terapeuten och säger till sin väntande vän:
- Oj nu har du fått vänta länge, har du suttit här hela tiden?
- Ja.
- Nu är jag hungrig.
- Jag med.
Och eftersom man känner att det ändå blev en fin tjenistjenis-stämning mellan dem och eftersom väntrummet är så oändligt litet att man inte kan låta bli att känna sig delaktig, vill man ju inte vara sämre, så man hänger på och utrister ett fryntligt:
-Jag med!
Tystnad.
Två skrämda blickar, fyra uppspärrade ögon, riktade mot mig.
Kompakt tystnad.
Ticktackticktack från timern på lampan.
En harkling.
Två vänninor som nervöst börjar famla efter ytterkläderna, två vänninor som hastigt öppnar dörren och skyndar sig ut på gatan utan att se sig om eller säga hejdå.
Man själv ensam kvar med lamptickandet och den obefogade skammen.

Note to self: Försök inte skoja till det i terapeutens väntrum.

"jag kom på igår att

om jag skulle ha ett jobb

där man får gå hem kl 16.30

eller 17

jag hade inte vetat vart jag skulle ta vägen

jag skulle nog gå mitt ut i gatan o bli påkörd

för jag hade inte vetat var man ska gå"

 

Ok, man har legat svettig på sin soffa i snart en vecka. Livet har varit motigt. Man har funderat på alla saker man inbillar sig att man skulle ha gjort om man bara varit frisk. Man har känt: Nej, såhär kan jag inte ha det. Det måste hända något. Det är dags för en förändring. Så man kravlar sig upp, vinlgar ut i badrummet, hittar en sax och - klipper till.



Resultatet får ett rungande: Nja. Inte alla beslut man fattar under feberyra är kloka beslut. Men hår växer. Till sommaren är det långt igen.

Enough! Jag kräver respekt i mitt eget kök! sa jag och satte kniven i mangon.
Mangon hämnades med att vara alldeles sur och träig, och jag hämnades
tillbaka genom att ha förkylningsavdomnade smaklökar som inte kände något
av det sura. Skrattar bäst som skrattar sist, tänkte jag.

Man har en mango. Man är ganska sugen på sin mango. Men mangon är stenhård. Man klämmer och väntar. Dagarna går. Mangon är fortfarande hård.
Man gör det bästa man kan för mangon; lägger den i fönstret så den får titta ut, låter den sola sig i solskenet och då och då stryker man den förstiktigt över magen och säger Söta lilla mango, jag vill äta upp dig. Men fortfarande - ingenting. De andra frukterna man hade tänkt ha som tillbehör i fruktsalladen med mangon har mognat, övermognat och ruttnat för längesen. Man börjar tvivla. Man börjar misstänka att mangon följt med hem utan att någonsin haft för avsikt att mogna och vara med i någon fruktsallad. Hoppet om att mangon skulle vara den frukt som innehöll exakt de där vitaminerna man behövde för att bli frisk igen har grusats. Man känner sig lurad. Man funderar på om det ändå inte vore bäst att öppna fönstret och rulla mangon över kanten.

Det är väl egentligen inte det att jag tycker att en febervecka är helvetet på jorden och något att söka enorma mängder medlidande för. Nej, verkligen inte.
Men om en vecka inte innebär en vecka per år, eller en vecka per årstid, utan snarare börjar närma sig en vecka i månaden - då är det liksom svårt att vara tapper. Att tiga och lida ligger plötsligt så himla långt bort. Och när man dessutom sökt hjälp för att försöka förstå vad det är som är fel, men inte mötts av något somhelst intresse, då är det svårt att inte bli förtvivlad när man återigen ligger svettig på soffan, stirrar i taket och önskar, önskar, önskar sig någon annanstans.

Now, if i knew what to say to make you
go away, I´d say it over and over again.



Feber, dag 4.

Sugarplum Fairy – The Restless Breakout

Man är sjuk några dagar och genast smyger den sig på; misären. Lägenheten ser
ut som en knarkarkvart, bananflugorna har orgier i soppåsarna och matresterna
ligger luddiga på faten. Den ligger alltid och lurar bakom knuten. Det spelar ingen
roll hur du fejar, putsar och plockar för att hålla den på avstånd - sätter du dig ner
och slappnar av en stund tar den genast över.

Tuggvänligt! Välsmakande! Natursnacks!
Hundars och barns kärlek köper jag.

Är inte alltid helt säker på att jag hamnat i rätt forum.