Nr 794.
Igår var jag först här:
Sedan åkte jag hem och gjorde det här:
Som resulterade i det här:
Och det här:
Vän av ordning kanske undrar varför i hela fridens namn bildern är så hårt beskurna och jag ska berätta varför. De är hårt beskurna för att egentligen skulle jag har gjort det här: Städat.
Vad gjorde du?
Nr 793.
Jag började på en klänning. Den var röd.
Jag provade klänningen. Den satt inte särskilt bra. Men det gjorde inte så mycket, den var ju ändå inte jag som skulle ha på mig den.
När klänningen var klar gjorde jag sönder den och la den på ett annat tyg. Klipp, klipp.
Sy, sy. Och sy.
Knappsy.
Samt pärlsy.
Medans jag pärlsydde passade Lilla Tjocka på att stå i motljus. Det var ganska fint.
Till pärlorna fick jag genomskinlig vätska som var ganska god. Genomskinligt är viktigt om det man syr är i exakt samma färg som de här pärlorna, serni.
Tillslut vaknade jag en morgon och kände att det fick vara bra. Stopp nu! sa jag.
Så med några detaljer kvar att sy på plats vidare jag in klänningen i ett lakan och packade ner den i en väska...
... satte oss på ett flygplan, landade i London, hyrde en bil, körde livsfarlig vänstertrafik långt ut på landet och hamnade i en liten by mitt i ingenstans som ingen någonsin hört talas om förut.
När vi vaknade och tittade ut genom fönstret följande dag noterade vi en bro
Vi dukade fram frulle, och vi åt.
Och drack. Blåtutten och svartkuken fick varsin mugg.
Vi gick på upptäcktsfärd. Allt var väldigt engelskt.
Vi såg tillexempel en kyrka, på en egen ö, där man kunde bo. Någon gjorde det. Någon hade gravarna som sin trädgård.
Vi kom hem och vi upptäckte att brandlarmet pep. Vi funderade ett tag på vem av oss som skulle klättra upp på diskbänken, ställa en pall på den och sträcka sig så långt upp och långt ut den kunde. Sedan bestämde vi oss. Det var ett ganska enkelt val.
Vi åkte till Bath för att komplettera kläder som hade glömts kvar på kemtvätten. "Stå stilla, du är så himla snygg nu" sa Lilla Tjocka och knäppte en bild där jag ser mer än lovligt vanskapt ut. Smaken är som baken, tror jag.
Dagen efter var det bröllopsdags. Lilla T hade gjort sig stilig.
Det giftes och en...
... blev så småningom...
... två!
Sedan fotograferades det.
Kyrkan fick vara med på bild. Och bruden.
Och släkten! Från alla upptänkliga vinklar fotograferades det.
Framifrån, tillexempel.
Det kramades en del.
Sedan var det dags för fest! Det dansades...
... och åts tårta.
Sedan var det natt och dags att gå hem. Så det gjorde vi. Somliga gifta, andra inte. Men samtliga mätta, glada och med varijerande grader av fotsmärtor. Vi somnade tryggt och lyckligt i våra sängar.
Dagen efter körde vi frulle i fönstret, som vi vant oss vid. Sedan hoppade vi in i vänsterstyrningsbilen, kastade oss in i livsfarlighetstrafiken, skrattade döden i ansiktet och landade slutligen på Landvetter, helna och hållna.
Snipp snapp snut - så var sagan om klänningen, vänstertrafiken, bröllopet och englands landsbygd slut!
Nr 792.
Korta versionen: Vi åkte till England. Jag hade sytt en brudklänning. Det blev bröllop. Vi åkte hem. Nu är jag hemma. Har ingen mat. Är hungrig.
Långa versionen tar vi vid annat tillfälle.
Nr 791.
Det var ju...
... en...
... ganska...
... bra....
... sommar.
Men nu är den slut.
Nr 790.
Eftersom mina två favoritägodelar är min vita klänning och min nya cykel tycker jag vi ägnar en stund åt en stilsudie av dessa två i perfekt förening. (Ja, och kanske för att jag är inne i något av en torrperiod i blogginspirationen).
Pass på!
Moa, cykeln och den vita klänningen på väg uppför.
Moa, cykeln och den vita klänningen på väg framåt.
Moa, cykeln och den vita klänningen tar ut svängen.
Moa, cykeln och den vita klänningen på väg ut ur bild.
Moa, cykeln och den vita klänningen visar upp sig.
Moa, cykeln och den vita klänningen känner sig nöjda.
Moa, cykeln och den vita klänningen väger på sadeln.
Moa, cykeln, den vita klänningen och släkten.
Moa, cykeln, den vita klänningen och släkten som fått syn på tårtan.
Moa och den vita klänningen som insett att om man vill vara i uppmärksamhetens centrum är det bäst att lägga vantarna på det mamman håller i händerna.
Moa och den vita klänningen påkomna under tårtspadeövertagandeförsök.
Moa, den vita klänningen och tårtspaden - äntligen min.
Moa, den vita klänningen och tårtspaden. Cykelminnet som bortblåst.
Snipp snapp snut.
Nr 789.
Man köper en Jeep. Man kommer hem en sen kväll efter föreställning. Man tänker; varför inte fälla baksätet, slänga in lite madrasser, kuddar och täcken i Jeepen, åka till en sjö, sitta vid sjön och dricka rödtjut och sedan sova i Jeepen? Så det är vad man gör. Nästa morgon när man vaknar kan det se ut så här:
Då kanske man kommer på att man glömde ta med sig frulle, så man hoppar över till framsätet, kör bilen hem och kryper tillbaka till baksätet och väntar. Efter ett tag kan det dyka upp en sån här:
Frukost på bilen!
Då kan man lägga Frukost på bilen tillsammans med Köra i vatten till listan över fördelarna med ens nya bil. Inte alls särskilt tokigt faktiskt.
Nr 788.
Om helgen ser ut så här:
Föreställning till 22:30, in i bil, köra till Nyköping, komma fram vid 02:00 och inse att man är utelåst, leta nyckel till 03:30, kast sig in i bil, åka till Arlanda, checka in på hotell, sova 4,5 timme, vakna, gå på flyg, landa, begraving, begravningskaffe, begravningsmiddag, sova 5 timmar, gå på flyg, flyga, landa, köra Sthlm-Ulricehamn i ett streck, gå rakt in på scenen, spela två föreställningar à 3 timmar. Ja, då är det helt ok med en egg mcmuffin till frulle.
Nr 787.
I detta nu; väntan på att gå på ett plan. Någon gång ska jag sluta tycka att det är obehagligt.
Nr 786.
Trettioårsdagen ja! Sån ångest jag har för födelsedagar. Inte för att fylla år, utan för själva dagen. Blir vemodig och vill mest krypa in i ett hörn och gråta. Var stressad. Hann inte fixa något firande. Vågade inte fixa något firande. Var rädd att sitta där ensam tjuo minuter efter utsatt tid med ballonger och saftglas och sugrör och inse att det inte kommer dyka upp någon. Lilla Tjocka visste om min ångest. Syrran lika så. Så några dagar innan dagen F fick jag ett sms från min syster där det stod: Ta sovmorgon på torsdag, resten är fixat.
Och lite vet ni ju redan om: Efter sång och champagne i trädgården när klockan slog över till 00:00 blev jag kidnappad och medtagen till Lilla Tjocka Reklamarens place. Där väntade rödtjut och sedan en bäddad säng. Dagen efter, på själva dagen, väcktes jag av sång och sånt jag gillar.
Munkar, till exempel.
Och jordgubbar med tillhörande champagne.
När det hade druckits och ätits en stund fick jag höra att det var dags att klä på sig. Så jag klädde på. Min festligaste blåsa, dagen till ära.
Och efter det; Skutt in i bilen!
Men vart skulle vi ta vägen? Vi åkte och åkte och just som jag var helt bergsäker på att vi skulle till syteryster svängde vi in exakt här:
Och där stod exakt den här:
Och den skulle, om man fick tro skylten rätt, bli min! Min alldeles egna, punkteringsfria, rostobefintliga, välsmorda cykel!
HURRA! Med blommor och allt! Vi spände fast den på bilen och hoppade in igen och körde ut på motorvägen. Mot götet! Och hem till mig. Där väntade sånt här:
Släkt och vänner i trädgården!
Vi åt tårta, öppnade paket och sånt där som hör födelsedagar till. Och jag tänkte att det här var en riktigt, riktigt, fin dag. Så himla fint överraskad blev jag. Men när släkten började känna sig sugna på refrängen fick jag veta att det var läge att hoppa i en annan blåsa och snofsa till sig lite. Det var tydligen inte slut på överraskandet där. Så jag lydde. Snofsade, och sedan hoppade vi på en buss.
Hopphopp. Skuttskutt.
Sedan landade vi exakt här:
Vi gick upp för en trappa, ut på en terass och in i ett orangeri. Där vankades drinkskålande:
Samtalande:
Väskletande.
Nötätande
Bildatagande:
Samt lite iphonande:
Efter en stunds nöje var det dags för verkligheten att komma ikapp. Detta i form av ett quizz om yours truly. För varje rätt svar vann jag 30 kr till en drink. Ingen lek hörni. Frågorna ställdes, svaren levererades och juryn funderade...
... och argumentrade.
Jurymedlemmarnas roller utkristaliserades ganska raskt: Det fanns de som tyckte alla svar var rätta svar även om de var fel, och andra som tyckte att ett rätt svar är ett rätt svar och allt annat är fel. Men jag skötte mig bra, samlade ihop till en rejäl balja alkohol. Failade på att veta exakt hur mycket rödvin man kan få in i en puckoflaska (vilket jag verkligen borde veta) och vilken tid på dygnet jag är född. Kvart i 05:45 visste jag. 15:15 hävdade juryn. Min självbild ruckades.
Sedan var det dags att röra på sig igen. Vi åkte buss. Efter bussen fick jag en ögonbindel på mig och leddes runt. Upp för backar. Ner för backar. Tills jag slutligen hamnade här:
Ölprovning i Elins trädgård!
Av bilden att döma kan man tro att vi bara provade äcklig öl. Det gjorde vi inte. Jag satte de flesta ölsorterna på blindtestet. Hurra för mig! Efter provandet började magarna kurra och vi hoppade in i en taxi med en garanterat packad taxichafför. Han tog oss hit:
Där satt vi resten av kvällen, åt, drack och pratade. Sedan gick vi hem och välte ner i sängarna. Alldeles utmattade. Och jag var mitt lyckligaste. Tänk att jag har så himla fina och omtänksamma människor runt om mig som styr upp en dag bara för mig. Ingen ångest på hela dagen. Bara massa massa glädje och ödmjukhet över att få ha dessa fina männsikor i mitt liv. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det.
TACK.
Dagen efter vaknade jag upp till följande sms från min mor. En etta hade mystiskt smugit sig in i quizjuryns facit. Min självbild stabiliserades igen. Skönt.
Nr 785.
Någonstans här under är jag om ni undrar.
Nr 784.
Man tänker ju att man ska hinna med så mycket: Föreställning om kvällarna och ledig om dagarna. Det är ett ljug. Föreställningen tar allt tankeverksamhet. Det är som att det bara står still i huvudet övrig tid. Stackars Elin som med största sannolikhet börjar bli orolig för brudklänningen jag lovat henne! Så idag, lediga dagen, har jag tagit katten in till storstaden och ämnar sy för brinnande livet. Fortfarande helt blåst i huvudet, men sömnad är ju sömnad. Det kräver ingen konversation.
Nr 783.
Borde kanske skriva något om hur det går. Det är lite svårt, så klart. Allt jag kommer att tänka på blir så klyshigt. Så jag skriver: BRA. Det går BRA. Faktiskt jättebra.
Det har alltid gått bra. Folk har alltid tackat och varit nöjda. Men i år tackar de och säger Vad bra det var! med en smula förvåning i rösten. Det tolkar jag som att vi överträffat oss själva. Om vi varit otroligt bra tidigare år så är vi i år extremt, förvånansvärt, bra.
Och det får man ju vara nöjd med, hörrni.
Ja just ja; om ni brinner av längtan att någon gång i livet få se något regisserat av mig så är det bäst att passa på. Detta är nämligen min sista. Jag har sagt upp mig. Nya äventyr väntar.
