LockyerFox

Ok, låt oss vara ärliga med varandra: Det var ingen särskilt rolig vår.
Den var, för att vara ärlig, faktiskt ganska pissig. Lite som att simma motströms i lera. Det fanns en jämn ström av motgångar. En jämn ström av oro. En jämn ström av dåligt samvete, stress, mindrevärdeskomplex och vanlig hederlig ångest.
Och nu är sommaren här och låt oss vara ärliga: Den startade inte särskilt bra.
Så därför ämnar jag nu göra mig en lista. En lista på bra saker. Som jag kan tänka på när natten blir lång och det inte känns så upplyftande att leva.

Det här är min lista på bra saker som ska hända i sommar:

* Brattfors. Jag åker till Brattfors och bor i ett ensamt hus vid en ensam åker och en ensam fors och träffar inte någon annan människa än mig själv och Per på en vecka. Tystnad. Ensamhet. Tack.
* Bryggor. Det finns bryggor, det finns rosévin och det finns vänner som inte blir av med mig, hur mycket de än försöker. Och tro mig, de försöker.
* Torpa. Ingen förklaring behövs. Ni vet ju.
* Sport. Sveriges kvinnliga friidrottselit kommer underhålla, uppmuntra samt engagera.

Det var det. Jag inser själv att det inte var en imponerande lista. Men för någon som tyckt att livet känns ganska skitigt ganska länge är det en bra början. Jag ämnar fylla på. Uppdatera. Vänta bara. Ni ska få se. Innan sommaren är över är jag optimist.

Och sen? Sen blev det dop för Ella som fått permis från sjukhuset. Och jag höll ett tal. Och det gick sådär. Och sen blev det kaffe och tårta i solen. Och sen var det dags att åka hem. Och då somnade somliga. Vi andra höll oss vakna.

Och det blev midsommar. Och det blev midsommarnatt. Och det blev en promenad på ängarna. Och det blev samtal i sofforna. Och det blev nedbrunna ljus bland böckerna. Och det blev dans. Och det blev morgon. Och det kom regn. Och allt blev öde. Och det blev en ny dag. Och det fanns sol. Och det blev utsälpade madrasser och kuddar i trädgården under äppelträden. Och det blev en slumrande, pratande, rökande, skrattande, sovande eftermiddag i solen. Och det blev kväll. Och det blev sällskapsspel. Och det blev natt. Och det blev en ny dag. Och det blev ett kort på en man, lite sopor och hans hund.

Kanske borde man fira alla sina avlutade, överlevda och utredda första bråk
med en finöl. Särskilt om det är en Duchesse De Bourgogne.
Och nu?
Den Lilla Tjocka Reklamaren och Onda Dockan 2.0 - Utvecklingen.

Bo Kaspers Orkester – Som Du Som Jag

V. 25.

Veckan då:
* Hyresvärden meddelade att jag förmodligen måste flytta till hösten. 
* Min syster och hennes bebis las in på sjukhus igen.
* Jag sa upp mig.

I huset rakt över gatan står en kvinna i fönstret och dansar. Hon
har på sig vit tröja och rör på armarna ganska mycket. Så där så
det ser orientaliskt ut.

Det var ungefär fem månader sedan jag först såg den. I en tidning. En Damernas
Värld, om jag inte missminner mig. Fin. Tänkte jag. Fin, den ska bli min. Tänkte
jag. Sen såg jag priset och tänkte. Fin, den ska inte bli min. Men ju mer jag
cyklade ju mer insåg jag att jag kommer dö på min cykel eller, på marken
ungefär 1,5 meter ifrån min cykel, desto mer insåg jag att en hjälm kommer
krävas för att skjuta döendet på framtiden. Så när skatteåterbäringen kom,
stegade jag rakt in i den finaste hattaffären i Haga och köpte en alldeles för
dyr hjälm av en stilig man med tweedkostym, fickur och vaxad mustach.



Sedan cyklade jag raka vägen hem, med Hjälmen i påsen, packade upp den och
tittade på den. Länge. Och jag var lite nervös. Hur skulle den tas emot? Skulle
alla andra älska hjälmen lika mycket som jag gör? Var Hjälmen lika välkommen
som jag hoppats?



Låt oss vara ärliga; Det var lite trögt i början. Jag kände ett avvaktande.
Iakktagande. Funderande. Men sen. Sen släppte det. Alla ville prova hjälmen.



Somliga upplevde att en hård Hjälm bryter fint mot en flufftutte, andra blev långa
i ansiktet av avund.



Några såg den som ett perfekt tak, eller som en skål att lägga sina ägg i.



Medan andra ansåg att den skulle skydda fint emot ozonhål och krashande
kometer. Ja, för att vara ärlig: Hela världen älskade Hjälmen. Jag med. Mitt
bästa köp någonsin. Livräddande och snygg.

Fast.

Fast jag har inte använt den än. Och det var snart över två veckor sedan jag
köpte den. En hjälm är dessvärre alltid en hjälm, med alla barndomsminnen
och känslan av omyndighetsförklarande det innebär. Det har nog något att
göra med att man knäpper den under hakan.

I tre veckors tid har Den Lilla (tjocka?) Reklamaren och jag diskuterat självdistans.
Aktuellt ämne eftersom jag dör inombords var gång jag snubblar över en facebookstatus eller ett blogginlägg utan självdistans, vars uppenbara syfte enbart är att göra reklam för personen bakom det. Och det kryllar av dem. Man ser. Man märker. Man fattar att det inte är på riktigt. Man tröttnar, himlar med ögonen och ruttnar.
Så. De tre senaste veckorna har vi, som vi alltid gör, klappat varandra på axlarna, dunkat oss i ryggarna och berömt oss själva för vår egen fantastiska närvaro av självdistans.
Vi, creme de la creme av mänskligheten, vet exakt vad vi sysslar med och har tagit självdistansen till en nivå högre än någon annan någonsin klarat av. Vi skrattar åt våra svagheter! Vi bjuder på vår bitterhet! Vi vet att genomskåda människors varumärkesbyggande av sin egen person! Vi vet mer! Vi vet bättre! Vi skulle aldrig! Inte skulle väl vi! Nej då, inte vi! Förfiningarnas förfiningar! Mänsklighetens övermänniskor! Hurra för oss!

Tanken på att om man själv är övertygad om sin självdistans så innebär det egentligen att man inte har någon överhuvudtaget - för att självdistans är upp till andra att avgöra, den slår vi bort.

Ikea. Söndag. 17:13.

- Vi har aldrig bråkat.
- Nej, men jag längtar tills vi gör det.
- Varför?
- För att man får en djupare förståelse för varandra efteråt.
- Jag vet vad du kommer säga när vi bråkar, för du kommer bli irriterad på att jag alltid är så jävla negativ.
- Nej. Jag kommer bli irriterad på att du alltid ber om ursäkt för att du alltid är så jävla negativ.

Simhopperskan, Armbryterskan, Långdistanslöperskan samt Kulstöterskan har låtit mig och omvärlden veta deras åsikt och ståndpunkt: Det uppdateras för dåligt!
Jag passar på att be sveriges kvinnliga sportelit om ursäkt, och bifogar lista över saker som upptagit min tid sedan sist.

Detta har jag gjort:
* Stressat.
* Komodotittat.
* Klädfått.
* Kostymfärdigsytt.
* Ångestat.
* Magkatarrsknipit.
* Kostymkompletterat.
* Genrepsfixat.
* Styrelsemötat.
* Hånglat.
* Releasefestat.
* Filminspelat.
* Irritetat.
* Paketfått.
* Ulricehamnssovit.
* Mollvigträffat.
* Konserthussuttit.

Så. Torsdagen. Torsdagen då mastodontdelen av kostymen skulle sys. Torsdagen då andra äter glass och tänker på jesus som flög till himelen. Onsdagkväll före MastodontTorsdagen; en liten söm kvar, gnnniiirk-gniiiirk - och symaskinen stannar. Fan! Sover på saken. Intalar mig att det förmodligen var inbillning. Somnar. Vaknar. Fortfarande inte ett livstecken från maskinen. Så jag gör det man bör göra - skruvar isär, smörjer och ber till gud. Jag minns att jag sa något i stil med Ta vad som helst! Ta mig! Bara du inte tar maskinen... Tro det eller ej, men gud var på humör. Maskinen gick igång. Halleljua! Och i samma sekund som maskinen gick igång kände jag ett obehagligt och välbekant pirrande i nedredelen av buken. Samt ett svagt svidande i muffen som inom loppet av 14 minuter accelererade till en så stark smärta att jag efter de nyss nämda minutrarna satt på golvet och grät och skrek rakt ut.
Ni vet vad det är. Jag vet vad det är. Vi har alla varit där.
Helvetet på jorden. Mitt på kristihimelfärdsdag.
Så jag gjorde vad man bör; slängde i mig en halvliter nästan outspädd tranbärsjos på fastande mage och gick ner i källaren och dushade mitt varmastevarmaste. Kräktes upp josen i badkaret. Kände mig mindre lyckad och fantastisk än någonsin. Funderade på att behålla joskräkskletet på benen för att verkligen kunna gå in i min misärkänsla på allvar. Ångrade mig. Tvättade bort.
Ni vet ju. Jag vet ju. Det finns bara ett som gäller i det läget. Akuten.
Problemet är bara att man ska samla ihop sig tillräckligt för att kunna klä på sig, låsa dörren och cykla iväg. Problemet är bara att det är så svårt att klä på sig när man inte kan stå. Problemet är att det är så svårt att cykla när man inte kan sitta. Problemet är att det är så svårt att gå utanför dörren när man bara gråter och vrålar av smärta. Och det största problemet av dem alla: Att sitta tyst och stilla i ett väntrum när det gör så himlajävla ont ont ont. ONT. ONT! Men jag gjorde det. Och det var varken roligt eller skönt. Men nu är jag hemma igen.
MastodontTorsdagen har fått skrivas om. Stressen når nya nivåer i hjärnan. Tabletterna har ännu inte hjälpt. Hungrig och uttrorkad. Finns inget kvar att varken gråta eller kissa ut. Men kroppen försöker ändå. Torrgråt. Torrkiss.
Summan av kardemumman: Efter den här dagen tror jag på gud. Han har kommit till mig och han har visat sitt ansikte. Han hörde bön. Räddade maskinen, men tog mig. Kanske var det dagen till ära, kanske inte. Men aldrig mer kommer jag kunna förneka hans existens.

Amen.