Nr 270.
Näe. Så är det faktiskt inte alls.
Och hade jag någonsin någon gång mot all förmodan gift mig och mannen jag mot
förmodan hade gift mig med mot ännu större förmodan hade hetat Martinsson så
hade jag sagt: Vi tar Andersson, Moa Martinsson kännes lite taget.
Nr 269.
Jag vet så himla många saker. Tillexempel vet jag att om man missar buss 42 kan man spinga ner till korsvägen och hinna med vagn 4 och ändå komma i tid till jobbet, och om man matar en hund med mjuk mat istället för hård tycker den bättre om en. Dessutom vet jag att om det är så att man ska följa med sin vän simhopperskan och Hagabada på Hagabadet och upptäcker att man inte har någon baddräkt så man får irra runt i butiker och försöka leta rätt på en mitt under värsta vinterklädessäsongen och när man väl hittar en så är det himla dumt att tänka 38, det är säket min storlek, den tar vi och köpa den utan att prova. Jag vet också att det är en ännu sämre idé att ta med sin oprovade baddräkt till Hagabadandet utan någon reserv. Och sedan i går eftermiddag kl 16.24 vet jag att om en baddräkt är lite för liten så finns det bara på ett ställe den kan kompensera.
Nr 268.
Måndag.
- En fiskgryta att ta med tack.
- 75 kronor.
- Jag behöver ingen påse, jag jobbar rakt över gatan.
- Jaha, då hoppar vi påsen.
Tisdag.
- En athen-sallad att ta med tack.
- 70 kronor.
- Det behövs ingen påse, jag ska bara rakt över gatan.
- Okej, då struntar vi i påse.
Lördag.
- En vegetastisk pasta att ta med tack.
- 75 kronor.
- Det går bra utan påse, jag jobbar rakt över gatan.
- Ja då skippar vi påsen.
Måndag.
- En fiskgryta att ta med tack.
- 75 kronor.
- Nej, jag behöver ingen påse för jag jobbar rakt över gatan här.
- Jasså, ja då så.
Onsdag.
- En vegetarisk pasta att ta med tack.
- 75 kronor.
- Nej tack. Jag behöver ingen påse för att jag ska bara gå rakt över gatan.
- Jaha. Då sparar vi på påsen.
Torsdag:
- En athensallad att ta med tack.
- 70 kronor.
- Du, jag behöver ingen påse. Jag ska inte så långt, bara rakt över gatan.
- Okej, då struntar vi i den.
Om och om igen under i tre och ett halvt års tid.
Nu måste jag drista mig till att fråga:
Bästa PourBon-personal, finns jag för er?
Nr 267.
Dåliga bandet, jag tycker inte om er,
men ni täcker över ljudet av
sms som inte kommer.
Spela något som alla kan,
jag kan berätta något som alla kan.
Är ni med mig systrar, bröder
- dansa för att hjärtat blöder.
Säkert! – Dansa, fastän
Nr 266.
Inte alla skådespelare blir överlyckliga när man lagt in en sång åt dem i manuset.
Nr 265.
Ok. Bilden tagen ett år sedan. På pricken.
Jag i ena hörnet i baren, och han i andra. Kärlek vid andra ögonkastet. En cigarett
och ett sms till ett gammalt kvarglömt nummer efter nejdukanintefåmittnummer
menjagkantaditt-principen. Från kvinnan som enligt dig ska föda alla dina barn.
Resten vet ni ju; Pratade, pratade, pratade, shitvadfinhanärvarförsågjagintedetsist,
pratade, drack, pratade, gick till garaget, pratade, drack, vågadevågadevågadeinte
kyssanågonsåfinochdetverkarintesomatthanvillkyssamighellerellervillhandetdetärså
svårtattavgöranejdetvillhannogintedetvardåsjälvafanvaddenhärsoffanärstorvarförär
detintelitemindresåvikundesittanärmre, drack, pratade. Kräktes. Somnade i
skyddsdräkterna på en madrass inne i ett skyddsrum. Vaknade. Kräktes. Tog mig
inte upp från soffan. Tänkte: Shit, shit, shit, fuck, fuck, fuck han kommer aldrig
vilja träffa mig igen. Och sedan några månader av: vaddåförhållandealltingmåste
faktisktintehaettnamnförattvarafintvibehöverinteallsvaraihopochjagvillintehanågon
pojkvänsådetså.
Fast egentligen. Egentligen, egentligen: Från kvällen för exakt ett år sedan - kärlek.
Och snubben i den röda tröjan? Ingen aning.
Nr 264.
När jag var yngre hade jag svårt att förstå vad älgskogen hade att göra i alla de där
smöriga romarnerna. Häromdagen, när jag fick tillbaka det korrekturlästa manuset,
visade det sig att jag fortfarande inte är med på båten.
Nr 263.
En för tidig påskpeng från farmor och en kris i själen övertygade
mig om att den svindyra väskan jag aldrig skulle ha råd med trots
allt skulle bli min.
Nr 262.
Man upptäcker att man står framför ett val och måste avgöra riktning. Ditåt. Eller ditåt. Men båda vägarna känns lika svåra. Så man sätter sig på vagnen till Vännen Med Palatset Vid Utkanten Av Staden istället. Man dricker sig lite för full på Gin&Tonics. Man somnar på en madrass. Man drömmer mardrömmar om lockhåriga män. Man vaknar av att ytterdörren smälls igen. Man tassar runt i ett Palats som inte är ens eget. Man stirrar hålögt in i spegeln en halvtimma.
Sen sätter man upp håret, åker till jobbet och vältrar över sitt tungsinne på sina kollegor.
Nr 261.
Sjukveckan sammanklaffade fantastiskt dåligt med Mannens resatillBoden-vecka. 5 dagar i en soffa utan mänsklig kontakt kan göra vem som helst galen. Den sammanträffade även fantastiskt dåligt med deadline-vecka för manuset, samt utlovad vaktaBrunaHunden -vecka. För även om man kan sjukskriva sig från butiksochreceptionist-jobb går det inte att göra det samma för skrivaklartochgöradesistaändringarnapåmanuset-jobb. Inte från tasnöfylldapromenadermedbrunhund-jobb heller. Men man kan skjuta upp det i tron att man snart ska må lite bättre. Så det gjorde jag. Hela veckan. Och nu är det lördag. Och vi sitter här senare än senast och panikkorrläser manus med feber i blick. Eller ah, vi och vi, en av oss sover ju. Och det är inte den sjuka av oss.
Nr 260.
http://zobra.blogg.se/2011/january/lordag-1.html#comment
Nej, så här skulle den se ut! Det vet du. Om du tänker efter.
Nr 259.
Efter fyra sjukdagar på soffan känns livet exakt så här roligt.
Nr 259.
Efter ha spenderat oräknerliga dygn på soffan, marinerad i svett, snor och kaffeskvätt bestämde jag mig för att ge Willys-personalen en lektion i ohygien. Och mig själv en chans att fylla på förråden. Förstås. Så jag bytte till min renaste pidde, tog på mig skorna och traskade iväg till min närbutik och kom hem med - det här:
2 fiskgratäng, 2 färdigsoppa, 1 Keso, 1 blodgrape, 3 apelsiner, 1 KarlssonsKlister.
Lättanalyserat!
De tre första för överlevnad och förberedelse för en eventuell lång sjukdomsperiod.
De två nästkommande för påfriskning och hälsouppbackning.
Den sista för hoppet om att när jag minst anar det ska vakna upp och känna: "Nu är jag frisk, nu vill jag bygga något, var är mitt klister?" Det kanske låter osannorlikt, men om det händer vill jag vara redo.
Nr 258.
Kärlek efter prestation?
Att bli älskad om man är till nytta?
Japp. Exakt så.
Fråga vilken ambitiös kvinna som helst.
Nr 257.
Jag ba: Rött? Färgburken ba: Rött! Håret ba: Nä, BRUNT! Jag ba: Suck.
Nr 256.
Och det kan hända att man, efter att ha fått sin lapp ätit sin semla och sovit sin sömn, traskar iväg till posten och hämtar ut vad det nu kan tänkas vara man hade fått. Det kan också vara så att man, när man kommer hem och ställer det på hallbordet, tänker: Det är ett gigantiskt paket jag har fått! Man skakar lite på det och tänker: Det är ett gigantiskt och lätt paket jag har fått! Sen vänder man på det och läser "Det är lite ömtåligt" och tänker: Oops!
Så man struntar i att ta av sig ytterkläderna, tar sitt gigantiska, lätta och ömtåliga paket, kastar sig ner i soffan och river upp pappret. Innanför pappret hittar man mer papper. Och mer papper. Och mer papper. Och! Och! Titta! Man hittar...
En fågel! På en pinne! Man blir så glad att man nästan inte kan andas. En fågel! Till mig!
Och inte bara en fågel, utan världens finaste fågel! Med brun mage och grönglänsande rygg. Och näbb. Och klor. Och småsmå ögon!
När man efter si sådär en kvart återfått fattningen och ska städa upp i pappershögen man spritt om sig tycker man sig plötsligt ana... något rött?
Och när man lyft upp det röda ser man plötsligt... något vitt?
Herregud, tänker man sen. Herre-jävla-gud.
Tre stycken.
TRE.
Resten av kvällen har man tappat vettet. Det verkar som att man inte rikttigt kan ta in det faktum att man nyss fick tre fåglar på posten från sin vän, bara så där. Man irrar runt i lägenheten, man pratar osammanhängande med sigsjälv och man låter sina nya kompisar prova olika platser att sitta på för att se var de passar bäst. Man tänker; Den röda är min favorit, för den har så fin färg. Nej vänta, den bruna är min favorit för den är så stilren. Eller nej, den vita är min favorit för den ser helt galen ut, som en nyvaken punkare. Eller nej, feresten, den röda är favoriten. Eller nej, den vita... Och sådär håller man på, ända tills man somnar och drömmer mardrömmar om sitt jobb. Men det kan man inte klandra fåglarna för.
Nr 255.
Det händer att man hittar trevligheter på sitt hallgolv. Det händer att man hittar dem en smula för sent. Det händer att affären redan har stängt. Det händer att man får äta semlor och gå och lägga sig tidigt för att få tiden att gå tills den öppnar igen.
Nr 254.
Men det är klart; vi firar alla nyår på olika sätt.
Nr 253.
Efter jul kommer Nyår. Som sig bör. Förberedelserna för skiftet 10/11 inleddes
traditionsenligt med en vilketkalasskaviväljavarkommervifåutmestfesturkvällen
vilketpartajblirdetabsolutfestligasteochtänkomvimissarnågotherregudhurskavi
kunnavetaattviväljerrätt - ångest. Sen suckade vi och sa fuck festångest, vi käkar
middag istället.
Så vi samlades hemma i köket på Utlanda för middagslagning. Det hackades persilja
med fötterna tätt ihop...
... och vispades grädde med fötterna brett isär. Somliga stod ansvarskännande vid
spisen och hade koll på att plattorna hade rätt temperatur...
... medan andra hängde i vardagsrummet och lekte Grevinnan & Betjänten.
När persiljan var hackad och grädden fluffig bjöds det på nästandöda musslor i soppa. Inte så tokigt, tänkte vi och högg in. Glöm det, fräste musslorna och gav motstånd. Ingen mat är så god som den mat man får arbeta för! svarade vi hurtigt, men fick tillslut ge upp. Ner i grytan igen och dö!
Och de dog. Så vi åt. Och drack. Och diskuterade. Och gestikulerade. Precis som sig bör.
När man var så mätt så man trodde man skulle dö fick man spä ut det hela med gin&tonics. Gin&tonics är det bästa medlet mot matdöden. Det är sen gammalt.
Sen pästes det. På olika sätt.
Klockan drog sig mot nytt år. Vi gick ut och halkade lite vilsekomna runt i snön innan vi hittade ett lämpligt gatuhörn att stå i. Där halades champagnen fram och nedräkningen inleddes.
Hurra! sa vi vid passande tidpunkt. Fjuuutt! svarade raketerna.
Sen blev det förstacigarettenpååret-cigaretten. Och efter det blev det för kallt. Så vi gick in igen.
Väl inne väntade mer av det som fanns innan. Så vi vältrade oss en stund till, tills det
blev för mycket av det goda och det var läge att sova.
Nästa eftermiddag när vi vaknade fick jag en svag känsla av att gin&tonics visserligen
må ha en fantastisk effekt mot matdöden, men att de även kan ha en oväntad bieffekt.
Fast det är inget jag har bevis för så det är inget jag vill säga säkert, dessutom kan
nästandöda havsdjur ha den mest märkliga påverkan på en mage. Det vet alla.
Nr 252.
Feber, snor, sjukskrivning och pricken över.
Nr 251.
Jag hittade mig en Leo. En stor, fluffig och prickig Leo.
- Jag vill meeeed! ropade Hanna och sprang i väg för
att fixa sig en egen.
Och ptjaa resultatet blev ju inte så tokigt!
Nej, det gör inget att vi har likadana jackor, svarade vi när vår kollega höjde på ögonbrynet,
så länge vi inte har på oss dem samtidigt.
Att vi sedan har likadana sommarskor och kängor och sneakers och koftor och jobbar på
samma jobb, båda har pojkvänner som börjar på P och som är bästa polare, hyr samma
lokal, är kollegor, har likadana rockar och väskor, det är förstås en helt annan sak.
Nr 250.
Living on the edge.
Nr 249.
Det blev den 24:de. Det blev dags för julfirande. Så vi gjorde som de flesta andra familjer:
visamladesochjulklappsbytteochkalleankatittadeochsnapsdrackochskinksmakadeoch
grönkålsmumsadeochsillåtochglöggprovadeochsomnadegottochmättasomsmåsmågrisaroch
vaknadedagenefterochvägradetapåossnågotannatänpyamas. Men allt det där vet ni redan
hur man gör, så jag går inte in på några yvigare detaljer.
Nr 248.
Kyla är vår bitch, ångest är vår moder, sa någon och jag var inte sen att hålla med. Så vi tog minvintersolståndet i akt, samlades under bron och la vår ångest på elden. Sen skålade i bännvin, tittade in i flammorna och tänkte brinn i helvetet.
