LockyerFox

Den Lilla Spydiga hade fyllt år. Firning stod på schemat. Och frukost måste man faktiskt äta, hur stressad man än är. Så Simhopperskan och jag överraskade med hotellfrukost. FINKLÄDD, uppmanade Simhopperskan. Och jag löd. Vi åt. Och åt. Och lekte uttråkade affärskvinnor som hellre skulle vilja ha en hemmafrukost med barnen. Dessa hotellfrukostar. Man tröttnar. Liksom.
Sen fick vi smita in på Medicinhistoriska Museét. Där lärde vi oss att osnygghet och slöhet en gång varit anledning att bli intagen på psyket, hur man utför en lobotomi samt att det inte spelar någon roll att att man jobbar som kassörska på just medicinhistoriska museét - man hostar sig i händerna och lämnar sedan tillbaka växeln ändå.
Dessutom fick jag en fin upplysning om min egen person, alldeles gratis. Läste på en tavla att det finns fyra olika typer av personligheter som man sätter samman med fyra olika kroppsvätskor, och jag gissade på att Svart Galla -  dyster och melankolisk skulle vara min, men blev snabbt tillrättavisad av Simhopperskan: Du är inte så melankolisk, du är mer tjurig. Finns "tjurig"? Det gjorde den inte. Jag föll utanför ramen.
Sen fick vi vatten och kaka och sen var det dags för mig att börja jobba. Så jag jobbade. Och nu, nu sitter jag i soffan med datorn i knäet, fötterna på bordet och med 45% av fotytan täckt av skavsårsplåster. Finklädd har sina avigsidor.

Måndag 30/5 2011.
Är så stressad och trött att jag ångrar att jag någonsin blev född.

Kön?

Imorgon skulle mannen och jag åka på husvisning. Jag var kanske mer peppad än någonsin. Ja, faktiskt, var jag mitt mest peppade.
Nu blev det inte så. Nu blev det helt annorlunda. Kanske motsatsen.
Och jag blev därmed mitt mest motsatta till mitt mest peppade.

Och huset vi skulle kolla på?
Det såg ut så här:
http://www.svenskfast.se/hemnet/pages/ObjectView.aspx?objectid=3QJ2UOG0NQ924JHN

Från noll till färdig teaterkostym för gigantisk ensemble på tre veckor?
Det var dags att ringa in StoraSyster Elliot.
Klippklipp, sysy. Precis som den där gången för ungefär hundra år sedan då
systrarna Elliot skapade sitt familjeband i den lilla grottan under teatern. Där
satt de dagarna i ända, trädde trådar, klippte tyger, tråcklade sömmar. Fast
det är klart, på den tiden var familjen större. Det fanns åtminstone en syster
till, och en bror som inte kunde hålla humöret i schack och som tillexempel
valde att sura en hel dag och inte hjälpa till ett enda dugg för att StoraSyster
Elliot och jag sa krossadsammetkommerinteöverdenhärtröskelnsålängevilever!
Nåväl, nu är nu och då var då, och efter en eftermiddags flitigt syende sa vi
jagvetvigörinspirationsbilderistället!
Så vi gjorde slag i saken. Inspirationsbilder blev det. Och nu är det bara
ungefär en miljard kostymer kvar att sy. Snart klart.

För ett tag sedan träffade jag en fyraåring. Den var snäll. Den var snäll ända tills den tittade på min tatuering och sa Vilken fin tatuering du har, en jättefin älg. Älg. Oförlåtligt.
Några dagar senare fick jag det här av dens far. Jag förlät den nästan.

Aftonbladet. Ändå.

I sånna här perioder, när livet bara är jobbjobbjobb och nejjagkanintenejjag
hinnerintenejjagskajobba då är det himla skönt att jobb ibland kan betyda att
sitta i gräset under äppelträden och titta på en plåtning.

- Hej Moa, vi behöver en kostymör, det är lite akut, har du tid?
- Jajjamen!
Nu sitter jag här, mindre än en månad till permiär och ungefär 35 kostymer att fixa.

Jag har en vän vars vänner inte tycker att han borde umgås med mig.
Jag har en vän vars vänner säger tre olika saker:

1. Du ska inte umgås med Moa, hon är inte singel och det är du.
2. Du ska inte umgås med Moa, ni är kära i varandra och ligger med varandra.
3. Du ska inte umgås med Moa, hon är en såndär konstnärtyp som vaknar klockan tolv om dagarna.

Alla tre har med min väns bästa för ögonen delat med sig av sina råd.
Jag drabbas av en sån ömhets- och medlidandekänsla för människor som från djupet och botten av sitt allra godaste och omtänksammaste hjärta ger sådana råd till min vän, och samtidigt råkar avslöja hur fruktanvärt snävt och tomt de själva lever, att jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare med det här blogginlägget. Men något vill jag ju ha sagt.
Ja, något vill jag ha sagt.

Jag vet att ni tänker: Självmordsdikter, skoinköp och repetitioner i all ära - men vad har människan egentligen PÅ SIG när hon avhandlar allt detta?
Låt mig inte hålla er på sträckbänken allt för länge. Låt mig stilla era frågor och mätta ert avgrundsdjupa outfitbegär:
Mitt senaste förvärv hade jag på mig igår kväll när jag spenderade en stund ute i trädgården tillsammans med min bok. Jag har fått den av min man. Outfiten, inte boken. Han i sin tur har fått den av sitt jobb. Han jobbar som bekant som redaktör på Faktum, de hemlösas tidning. En tidning han en gång i tiden startade tillsammans med sina vänner, vilket i sig är en berättelse han försökte använda sig av första gången han, dygnrak, försökte ragga upp mig på Andra Lång. Stående skämt sedan dess. Och ett behändigt sätt att mäta berusningsgrad. Jag är full, men inte tillräckligt full för att berätta om när vi startade Faktum.
Nåväl, nu avvek jag från ämnet.
Faktum har gjort jackor som försäljarna har på sig så att det ska synas tydligt och på långt håll att de är just faktumförsäljare. Svarta jackor med rosa logga. Svarta jackor med rosa logga, vindtäta, med kapuschong och vattenavstötande effekt. Häromdagen kom min man hem med en sådan. Hade cyklat till jobbet i solsken och mötts av regn när det var dags att cykla hem igen. Perfekt, tänkte jag, en sån kan jag ha när jag jobbar på Torpa!
Så här är den, dagens (nåväl, gårdagens) outfit: Faktumförsäljarjackan.

Det fanns de som uppskattade mitt bröllops-självmordsinlägg. Simhopperskan, till exempel, var en av dem. Martina Bonnier (chefredaktör på DV) var inte lika imponerad.

Karonlina skrev:

"Hej Martina.
Jag är en prenumerant som nästan alltid läser er tidning med behållning och intresse.
En av mina bästa vänner läser också er tidning. Hon är inte bara snäll och rolig, hon är en mycket beläst och klok människa. Hon har en liten blogg. Detta inlägg tror jag att du skulle finna intressant:
http://lockyerfox.blogg.se/2011/may/nr-312.html
Tack för en bra tidning.
Mvh
Karolina"

Martina svarade:

"Tack för ditt mejl inte riktigt så går det till som din vän tror att göra tidning men skickar naturligtvis vidare ditt mejl till rätt redaktör som hittat texterna. Ha en trevlig kväll och hoppas du fortsätter läsa damernas värld med behållning mvh Martina Bonnier"

Jaha ja. Där ser man.

3 par skor fick jag idag.
1 par gillar jag.
1 par behövde jag.
2 par ville jag ha i en annan färg.
1 par hade jag gillat om de var en annan modell.
1 par fick jag på köpet.
2 par är blå.

Ok, jag korrigerar:
Kärlek börjar med bråk och slutar i sängen.
Ångest börjar med oro och slutar i överkonsumtion, sparkontotömmande och tanken att ekonomisk ångest är bättre än själslig ångest för den är inte lika mycket på riktigt.

Visdom på en fredag.

Kärlek börjar med krig och slutar i sängen.
Ångest börjar med oro och slutar i relationsbråk, olösta arbetsuppgifter, diskberg som växer, tvätt som inte blir tvättad, en kropp som bara vill sova, en blick som är apatisk och suckar som måste suckas.

Här är min arbetsplats.
Exakt här; Mellan det gamla stenslottet och ladan, precis jämte dammen.
Framför mig står skådespelarna. Kalla. Frusna. Ambitiösa. Runt fötterna blåser manuspapper och thermosmuggar. Kring axlarna finns en hundfilt. Lånad. Virad. Varm.
Inte en enda designerlampa har den, min arbetsplats. Men om våren finns det vitsippor, och på lunchpausen kan man bada i sjön.

Det sägs att alla reagerar olika vid sorg, stress och oro. Somliga arbetar&glömmer, andra gråter&ältar medan vissa ordnar&styrupp. Jag glömmer&fummlar.
Ska slänga matresterna i soppåsen och kastar besticken. Går in på toaletten, hittar en begagnad ob bland de nya och inser att det bara kan vara jag som lagt den där. Trycker bort ett telefonsamtal och tänker jag ringer upp när jag går ut men kan inte hålla det i minnet mer än just då, just där - när jag tänker det. Går uppför trappan för att hämta min plånbok men kommer ner med en korg. Får jobberbjudande på telefonsvaren men glömmer av att ringa tillbaka. Lägger ifrån mig nycklarna och tänker här brukar jag inte lägga dem och kan sen inte för mitt liv komma ihåg var de är. Plockar ur plånboken ur väskan och tänkter jag lägger den här så jag inte glömmer lägga i den igen och glömmer lägga i den igen. Blir ombedd av min far att påminna honom om ett verktyg och jag svarar jag skriver ner det annars glömmer jag säkert bort det och glömmer  bort det.
Jag kan inte komma ihåg saker jag inte håller i eller tittar på.
Så fort jag släpper det är det borta.
Och imorgon. Imorgon ska deklarationen in.

Damernas Värld bestämde sig för att göra ett bröllopstemanummer och jag tänker mig att det gick till ungefär så här:

Redaktören: Vi gör ett bröllopstemanummer!
Alla andra: Ja, det gör vi!
Redaktören: Vi gör kollage av klänningar och skor!
Alla andra: Ja, det gör vi!
Redaktören: Vi klipper in kärlekscitat i kollaget!
Alla andra: Ja, det gör vi!
Redaktören: Är det någon som kan något?
Alla andra: ...
Redaktören: Vi googlar!
Alla andra: Ja, det gör vi!
Redaktören: Jag hittade ett, visst är det bra?
Alla andra: Ja, det är det!

Bästa redaktion.
Om man ska använda sig av ett citat taget ur ett större sammanhang vore det fint om man unnade sig att ta reda på vad det större samanhanget handlar om. Det kan vara av vikt. Det kan nämligen rädda en från att framstå som ett fån.
Det valda kärlekscitatet ovan, tillexempel, det kommer från en dikt som heter De lugna stegen bakom. Den är skriven av Karin Boye. Hon skrev den, la den på postlådan och skickade den till en tidning - sen gick hon ut i skogen och tog livet av sig. Den handlar helt enkelt om hur hon under en lång tid övervägt självmord och att hon nu bestämt sig för att säga ja till döden. Och det framgår faktiskt ganska tydligt. Det behöver man för att vara ärlig inte fundera någon längre stund på. Om man läst hela dikten, vill säga.
Tillåt mig flika in den i sin hela , l å n g a, helhet:

Lyssnar jag, hör jag livet fly
ständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom -
död, det är du.

Förr var du långt borta -
jag höll dig alltför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.

Käre död, där finns i ditt väsen
något som tröstar milt:
vad frågar du efter om man vuxit stor
eller hela livet spillt!

Käre död, där finns i ditt väsen
något som renar klart:
det som är lika hos onda och goda
lägger du blott och bart.

Följ mig och låt mig hålla din hand,
det lugnar djupt och gott.
Det vackra gör du bärande stort,
det fula gör du smått.

Det är som du ville mig något.
En gåva vill du visst ha:
en underlig liten nyckel -
det lilla ordet ja.

Ja, ja, jag ville!
Ja, ja, jag vill!
Min fromhet lägger jag ner för din fot
så växer livet till.

Och det är ju förstås olika hur man ser på det här med äktenskap och giftemål, och det kan faktiskt vara så att Damernas Värld ville ge en mer nyanserad bild av äktenskapet som den totala lyckan, men jag törs nog ändå säga å det bestämdaste att om man på något sätt känner att man vill dra paralleller mellan sitt bröllop och självmord så är det dags att fundera på om singellivet kanske trots allt inte är så tokigt ändå.