LockyerFox -

Nr 502.

Förra året, vid den här tiden, sydde jag kostym åt en teaterproduktion. Lönen var, som i så många andra kulturella sammanhang, ett skämt redan från börjarn och projektet var, som i så många andra kulturella sammanhang, ett projekt som från början var hanterbart men som efterhand växte och växte och växte tills det tog orimliga propotioner.

Jag sydde. Sydde och sydde. Och sydde. Min dåvarande pojkvän, som under en månads tid inte såg röken av mig, tittade på mig med allvarsögonen och sa:

- Moa du kan inte göra ett sånt här jobb igen, det är orimligt. Helt orimligt. Du måste ställa krav och få vettigt betalt för det du gör.

-Jamen, jag gör ju det för att jag tycker det är kul, svarade jag svettig och blek medan jag försökte att låta bli att gå upp i fasett innan jag smög in på toaletten och stressgrät.

Nåväl. Jobbet blev gjort och efteråt tittade jag mig i spegeln och gjorde en pakt med migsjälv om att från och med nu måste min arbetsinsats värderas i pengar. Från och med nu måste jag ha en yrkesrespekt. Från och med nu.

Lönen ja. Lönen dök inte upp månaden efter. Inte månaden efter det heller. Eller den efter den. Jag mailade, frågade, undrade. På väg, på väg! blev svaret. Först långt in på hösten kom betalningen för det jobb jag gjort i maj. Yrkesstolthet? Väderat arbete?

Så förra veckan ringde min telefon. En kvinna i andra änden presenterade sig och berättade att hon var med i förra årets produktion att de tänker sätta upp samma pjäs till sommaren igen. Jaha, tänkte jag och gjorde mig redo för Kandutänkadigvarakostymörigen-frågan. Så kom den:

- Vi skulle vilja låna några av dina privata kläder till produktionen.

Alltså: Inte anställa kostymören, utan låna dess kläder? Så klart. Så klart får ni det. Lika självklart som att man ringer till en snickare och ber om att få låna en hammare, eller ringer till en fotograf och ber om kameran.

Ja, mina vänner, det är svårt att hålla en yrkesstolthet när den så tydligt inte delas av andra.

2012-04-28 @ 16:14:22 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Nr 501.

Firar Nr 501 med att berätta att Lilla Tjocka i samma stund som jag skrev mitt förra inlägg bestämde sig för att låna ut min helt nya och orörda dator till en femåring. En glassätande femåring.
Min reaktion?
"Du gjorde VAD?!"
Man prioriterar känslan av att få vara den första som öppnar sin nya dator olika. Vad det verkar.

2012-04-13 @ 21:29:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nr 500.

Firar inlägg nr 500 med att berätta att jag för tre dagar sedan fick en sån här. Och jag har ännu inte rört den. Varför? För att jag är en så extremt bissy stylist som snittar 15 timmar på en arbetsdag. Extremt bissy. Extremt viktig.

2012-04-13 @ 21:23:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nr 499.

... Och när dagen är slut sitter man i resterna av ett arbetsrum och ett halvt sovrum och undrar vem som tänker plocka ihop. Tills man kommer på att det nog blir man själv.

2012-04-12 @ 19:10:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nr 498.

Om man är stylist på tv har man långa lösnaglar och fuskputande läppar. Om man är stylist på IPM har man krympt tre centimeter och blivit plattfot.
Det kan tyckas verka vara en enkel uppgift att skapa en sovrumsmiljö i ett vardagsrum, eller en arbetsplats i en matsal. Men fan. Det är det inte. Det är skitsvårt. Och vägen dit är kantad av möbler som bärs, lyfts, kånkas, släpas och hasas fram. Därav krympningen. Därav krympningen och bloggfrånvaron.

2012-04-12 @ 19:05:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nr 497.

Vi skulle sova borta fyra nätter. Lilla Tjocka ville packa min väska åt mig. Det fick han.
Resultatet:

Byxor - 2st
Toppar - 7 st
Blusar - 2 st
Koftor - 2 st
Klänningar - 5st
Kjolar - 5 st
Strumpbyxor - 8 st
Bh - 5 st
Trosor - 0 st.

2012-04-07 @ 12:21:55 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Nr 496.

Födelsedagsfirandet förflöt helt efter födelsedagsbarnets planer: jag kom dit, hon fick present, jag åt tårta och sedan uppmanade hon oss att sjunga för henne. Så vi sjöng. När sången var klar konstaterade hon: Nu kan ni åka hem.
Enkelt, tydligt, raka budskap. Skönt.

2012-04-05 @ 19:11:24 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nr 495.

Exakt såhär ser mina dagar ut nuförtiden. Sitter i ett torn och stylear miljöer för en möbelkatalog. Sämre kan man ha det.

2012-04-04 @ 13:18:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()