Nr 706.
Påsk. Inte så obehagligt.
Nr 705.
Det är påsk. Då ska det ätas ägg. Och ges bort ägg. Jag ska inte fira min påsk med Lilla Tjocka och hans barn, jag ska fira det med Storasyter Kanin och Bruna Hunden. I en stuga. Vid ett hav. Och ett ton med böcker samt ganska mycket rödtjut. Men ändock, jag ville inte missa äggutdelandet. Så jag spenerade en förmiddag med att leta efter rimligt stora (alltså, inte den varianten man får plats med ett spädbarn i) ägg. Jag plöjde samtliga affärer i Den Lilla Staden Vid Vattnet. Men no can do! Fanns inte! Är det normalt? frågade jag insatta källor. NEJ! Blev svaret, Det är inte normalt. Högst onormal stad.
Så, det blev till att pyssla. Och jag pysslade ihop något som såg ut ungefär som om en höna legat till det med en målarburk och sedan kört kycklingen genom en köttkvarn. Så här:
Inte så fint. Men det är insidan som räknas, hörrni!
Dags att gömma. Jag hittade perfekt skåp! Så nu var det bara att ställa in...
..bygga för...
... bygga för lite till...
... borta!
Det kommer de aldrig lura ut! Ha! Så nästa gång jag kommer dit är det bara för mig att smyga mig upp på övervåningen och vittja gömstället. Sedan kan jag sitta inlåst på dass och smaska på sockerägg utan att någon har en aning!
Den uppmärksamme har noterat att äggen var märkta N och V, vilket innebär att barnet på E inte får något ägg. Hur orättvist är inte det?! Inte särskilt. Barnet på E åker iväg på skidresa i dagarna 6 och jag tänker som så att äggen lär både vara uppätna, utbajsade och bortglömda tills E-barnet återvänder igen. Så det är nog ingen fara. Jag HAR vuxit upp med en storasyster, jag VET hur viktigt det är att båda får lika. Serni.
Jaha, det var det. Då återstår det bara att önska glad påsk till er!
Nr 704.
Nr 703.
Om man tillexempel går från jobbet och är riktigt trött och riktigt ledsen kan det hända att man inte tänker på vad man gör och knappar in en smskod för en biljett som kostar 115 kronor, istället för den för 27 kronor som man egentligen ville ha. I sådana lägen känns livet inte skitlyckat. Särskilt inte om det är den 27:de och man redan är riktigt pank.
Nr 702.
Den 22:a mars förra året spenderade jag och mina föräldrar en eftermiddag hemma hos våra gemensamma vänner Peter och Christina.
Det var soligt.
Christina tog emot i dörren iförd t-shirt och med ljudet av kaffekokaren puttrandes i bakgrunden.
När kaffet puttrat klart bestämde vi oss för att packa ner det tillsammans med några bullar i en korg. Så det gjorde vi. Sedan traskade vi ner bakom huset, hittade oss en plats i solen och satte oss och tittade på...
... huset och....
... blåsipporna och...
... grodorna som gjorde det vackra i gräset.
När vi blev hungriga gick vi in, där väntade varm soppa och sådana där vita. Det var på det hela taget en väldigt mysig och minnesvärd eftermiddag.
Den 22 Mars det här året gjorde vi inte om det.
Och det är inte för att vi inte gillar varandra. Snarare tvärtom. Vi misstänker nämligen att vi inte skulle ha hunnit längre än till momentet på bild nr 2 innan värdinnan själv hade behövt skjutsas till sjukhus med akuta förfrysningsskador. Och det vore ju dumt. Vi gillar henne alldeles för mycket för det.
Nr 701.
Så. Det har bokats en resa. Det har bokats den typ av resa som både jag och min medresenär skulle ha hagt Aldrig i livet!-åt för bara ett halvår sedan. Men saker och ting kan ändras, ser ni. Så, en all inclusive-charter är bokad till Afrikas norra delar. Googlar man på området så får man reda på att det kommer se ut ungefär så här:
Addera en kväljande doft av sololja, rejäla mängder bukfetma och en ocean av turistsvett så är vi nog i hamn.
Nåväl, målet med resan är att i slutet av den vilja åka hem. Tänka: Inte den jälva buffén en enda gång till, hellre dör jag! Och absolut inte: Villintevillintevillinte åka hem! Åka bort, ha det bra - men tröttna och längta hem.
Så, målet är tydligt är klart, men genomförandet? Hur tänker vi oss genomförandet? I vanlig ordning är jag och medresenären mest inställda på det konceptuella. Töntigt! tänker ni. Kul! tänker vi.
Lilla Tjocka Medresenären mailade mig sitt koncept-moodboard igår, och jag delar med mig:
Mitt moodboard matchar upp på ett ganska perfekt vis, men består just nu av bara en bild. Den ser ut exakt så här:
Detta beror på det enkla faktum att jag investerade i exakt den bikinin förra sommaren och använde den exakt ingengång eftersom temeraturen aldrig kom över fryspunkt. En alldeles fantastisk modell som passar helt bedrövligt gräsligt till oss fetlårade, småtuttade men plattmagade. Men vad gör det? Jag kommer ändå inte se mig själv i den, därför kan jag låtsas att den klär mig lika bra som damen på bilden. Och det är känslan som räknas, hörrni. Till den adderar jag en stor solhatt, gigantiska solglasögon, ett böljande lockigt hår, en aura av mystik samt en hy som varken blir grisrosa eller fnasig och en kropp som naturligtvis inte blir svullen och svettig utan håller sig sval och elegant. Även här kan jag komma att behöva låtsas.
Så nu vet ni, alla ni som funderade på exakt hur Afrikaresan skulle konceptualiseras, det är åt det här hållet det lutar: Elegant och retro James Bond-feeling. Med en touch av armsvett och kokosolja.
Nr 700.
"Grattis på Våffeldagen" hälsade Simhopperskan via Facebook. "Tack, tack" tänkte jag, sedan begav jag mig till närmsta våffelförsäljare och beställde in något som visade sig vara en degklump med sylt och grädde. Mm. Deg. Åt trekvart. Pillade sönder resten.
Nr 669.
Om dagarna repeterar vi. På kvällarna drar vi fram fåtöljerna till fönstret, öppnar ölar, sveper handdukar runt höfterna och låtsas att vi har en inglasad. Eller åtminstone en bastu.
Nr 668.
Idag har jag:
1. Jobbat.
2. Jobbat.
3. Jobbat.
4. Fikat i parken...
... på en sån här:
- Storm, minusgrader och driv-is, säger ni.
- Hahaa! säger jag och min vän Hon Den Där Lockhåriga.
Nr 667.
Nu har jag skrivit två inlägg i rad där jag använt mig av ordet konsentrerat utan att ha den blekasta aning om hur det stavas. Jag har därför försäkrat mig om att ha skrivit rätt åtminstone en av gångerna genom att använda olika stavning varje gång. Man skulle ju kunna googla. Det skulle man. Man. Jag. Men jag har faktiskt annat för mig! Måla ett bord, till exempel.
Nr 666.
- Pyssla, säger ni.
- Jobba extremt konsentrerat under lång tid och uppnå ett imponerande reslutat, säger jag.
Nr 665.
Lilla Tjocka och barn kom med dunder och brak in genom dörren. Paniken! Stressen! Åttaåringsstressen! Det skulle övernattningskalasas och innan resterande åttaåringar kom innanför dörren skulle panacottan hinna göras. Vilda blickar och stressade rop! Hysteriskt slitande i matkassarna! Lugna ner dig, försökte Lilla Tjocka och i och med nedlungningsförsöket kom Meltdown nr 1. Jag gjorde som jag brukar; backade långsamt ut från rummet, lufsade upp till övervåning och svtplay. VILL DU HA VIN? Ropade Lilla Tjocka efter en stund. JA! GÄRNA! svarade jag. Och tänkte: Får man chips också?
Efter fyra minuter sa det tasstasstass och knaaarr när dörren öppnades och den nu sammanhållna ex-meltdownade åttaåringen kom in i rummet, koncentrerat bärandes ett glas rödtjut och en liten skål chips. Mitt hjärta dog. Dels för att hon var så himla fin och koncentrerad och hade tagit sig tid i sitt livsviktiga införsleepover-fixande att gå upp med vin till mig, men också för att jag kände mig lite som alkisföräldern som skickar iväg sina barn till systemet. Nåja, tänkte jag, jag kan vara det nödvändiga exemplet på HopplösVuxenPersonAttInteEfterlikna i hennes uppväxt, hon har ju trots allt två päron som kan stå för föredömmandet.
Sedan tassade hon ner igen, gick igenom Meltdown nr 2 när hon insåg att tid för hårvåffling inte fanns inräknat i det snäva schemat, och sen svoosh! iväg genom dörren och ut till grannen.
Hejhej! Hoppas det blir kul! skickade jag via tankeöverföring med från övervåningen.
Nr 664.
Allra sist ut på banan med att se Twillight är Lilla Tjocka och jag. Tre filmer har vi avverkat, och jag måste säga att jag känner mig lite orolig. Bella vill ju, som ingen undgått, förvändlas till vampyr. Edward vill det inte. Här har vi ett par som inte har mer än högst fem konversationer på tre filmer som INTE låter så här:
Bella: Jag vill vara vampyr
Edward: Du vet inte vad du pratar om.
Bella: Jag vill vara med dig för evigt.
Edwar: Det är inte värt det.
Over and over and over again. Sen dag 1, scen 1, är det vad deras konversationer går ut på.
Så jag undrar: när hon väl förvandlats - vad i hela fridens namn ska de prata om då?
Jag vill höja ett varningens finger och säga: Ni är ett sånt par som bara riktar ert fokus mot ett problem och bygger er relation kring det. Löser ni problemet försvinner relationen.
Jag får säga att jag även bortsett från detta faktum faktiskt tycker filmerna är ganska värdelösa. Första var ok, men nu är all vampymystik borta. Kvar har vi: En brådmogen 17 åring som resonerar likt en vuxen flyttar hem till sin pappa, med full förståelse för sin mamma som överger henne, får utegångsförbud när hon är 18 (!) av sin far och har (återigen) full förståelse för varför, och när hennes pappa vill prata med henne om sex (när hon är 18) blir hon generad och berättar att hon är oskuld. Pappan blir lättad. I vanlig ordning vill inte föräldrarna att deras döttrar ska ha en trygg och avslappnad relation till sin sexualitet; de vill att den inte ska finnas. Finns den är något fel. Och vampyren hon hänger med, han vill inte heller ligga. Inte förän hon gift sig med honom. Det berättas i en scen då hon är så kåt att hon håller på att få hjärtstopp och försöker klä av honom och sig när de hånglar och han säger åt henne att klä på sig igen. Här någonstans skulle filmen kunna rädda upp sig om hon accepterat det och svarat att hon redan legat med hela fotbollslaget så det är lugnt, hon kan vänta på att han ska känna sig redo. Men det har hon såklart inte, hon är ren inför det stundande äktenskapliga ligget med sin vampyr (hade han velat ha henne annars?). Och det handlar inte så mycket om att han inte känner sig redo, utan snarare om att sex utom äktenskapet är en dålig grej. Så hon klär på sig och skäms lite grand. Precis som det ska vara. En kvinna med ligglust ska skämmas.
Han, vampyren, är dessutom en ganska stelbent historia. Han spenderar film två och tre med att argumentera med en varulv om vem som borde få vara ihop med Bella. Eftersom det är deras sak att bestämma, vad det verkar. Och varulven, han har inte en enda scen med Bella då han inte tjatar på henne om att hon egentigligenärkärihonomochhanserdetochdetbordehonsemedochhanskaväntapåatthonserdet. Jesus! Är det något som är avtändande och slåpåkäften-framkallande så är det uppvaktning när man inte vill ha den. Men inte för Bella förstås, hon tycker han är en så fin vän.
Ja, och så dundermissen: En vampyrarmé är ute efter Bellas blod. Alla goda vampyrer och alla varulvar ska skydda henne. De riskerar att hennes pappa dör och flera människor i byn stryker med. Hela filmen går ut på hur de goda vampyrerna ska försvara henne mot de onda. Hon lägger ut spår med sitt eget blod i skogen för att förvilla, osv, osv. Jo, det är ju fint och bra och så. Men? Hon VILL ju bli vampyr. De har ju BESTÄMT ETT DATUM för när de ska göra henne till vampyr. Varför inte bara göra henne till vampyr direkt när de vet att ondavampyr-armen är på g? Då hade de löst hela problemet. Dessutom utan att behöva riskera massa människoliv.
Nä, asså. Jag vet inte. Resterande filmer har en hel del att hämta upp om den här filmserien ska få några stjärnor i min bok.
Nr 663.
Kvällens val stod mellan att sitta ensam hemma, kolla dålig tv och äta upp Lilla Reklamarens barns bortglömda lördagschips, eller stå ensam utomhus i tio minusgrader och titta på när människor åker ner från en kulle i två timmar.
Valet är enkelt.
Så hur lät jag mig övertalas till det här?
Jag överaskar hörrni. Snart flyttar jag till Ulkan på heltid, blir frisksportare, köper radhus med chans på sjöutsikt samt övar upp mina slickafitta-gester så att jag även kan föra mig i de officiella sammanhangen.
Vänta ni bara.
Nr 662.
Så, kattletandet går vidare. Brittisk Korthår är rasen som verkar passa mig, men efter att Lilla Tjocka lyssnat på radio och hört att just Brittisk Korthår är rasen alla hipsters vill ha känner jag mig mer tveksam. Vill man vara en hipster? Är inte hela hipstergrejen väldigt ängslig? Lilla Tjocka hävdar att riktiga hipsters inte vet om att de är hipsters och då är det kanske ok att sälla mig till den skaran.
Nåväl; katter.
Jag har letat. Och jag har hittat.
Tillexempel de här:
Ja, de är Brittiska. Ja, de är blå. Precis som jag vill ha. Och fluffiga. Och ulliga. Och gulliga. Men kärleken uppstod ändå inte.
Inte förrän jag hittade den här visste jag vem som skulle bli min livskamrat! Så låt mig presentera mina drömmars katt:
Irriterad, missbelåten och skitsur - precis som jag.
Jag tror vi skulle passa perfekt ihop.
Nr 661.
På mitt jobb räcker det att man hintar om att man börjar känna sig gammal så levereras födelsedagsmuffinsen några timmar senare. Inte så tokigt hörrni!
Nr 660.
Ok. Det är på riktigt extremt obehagligt. Jag har redan hittat tio olika ursäkter till varför jag inte ska behöva göra det idag. Men så kommer jag att tänka på min psykolog. Hon ringer för att kolla upp mig. Så att jag verkligen gör det. Jag ska vara medveten om att jag kommer tycka det är obehagligt, har vi sagt. På så sätt jag kan stå utanför den obahagliga situationen och titta in. Tänka "Nu kommer det obehagliga, det visste jag om, det är så här det känns". Ok. Jag ska göra så nu. Ok. Nu går jag. Ok. Lovar. Hej. Fy fan.
Nr 659.
Hej Bloggy.
Idag ska jag åka och träna. Jag lovar. Det ska inte bli som tidigare gånger då jag tagit mina gympakläder, åkt ner på stan, gått fram till dörren och sedan vänt och åkt hem igen.
Idag ska jag göra det och jag ska inte ha någon som håller mig i handen.
Vad jag är rädd för? Tofstjejerna. Jag hatar tofstjejer. Jag har haft min beskärda del av dem i mitt liv och har liksom lovat mig att inte utsätta mig för dem, om det inte är nödvändigt, igen. Men. Ett baspass på F&S. Där lär de knappast hålla till. Jag hoppas på tanter.
Hej.
Nr 658.
Hej!
Den här bilden har så klart inte jag ritat. Jag ritar inte särskilt bra. Och är inte särskilt träffsäker heller. Nanna Johansson däremot, hon verkar vara bra på nästan allt. Kolla in hennes blogg istället för att hänga här hörrni!
Hej då!
Nr 657.
Mina vänner. I år fyller jag 30 och Lilla Tjocka Reklamaren fyller exakt tio år till. Det kommer såklart inte passera någon obemärkt. Själv funderar jag främst på konceptet. Hur ska dagen firas, vilket tema ska den ha och framförallt - vad ska jag ha på mig?
Jag tror mig ha kommit fram till ett bra förslag. Låt mig breifa er.
Skissen:
Grunden:
Inspirationen:
Färgerna:
Någon kanske tycker det är en smula tidigt att tänka på sådana saker när det är hela 5 månader kvar till själva födelsedagen och åtminstonde 7 till datumet då eventuell fest kan tänkas styras upp. Och visst ligger det något i det. Men om man vaknar mitt i natten med en idé om något som ska sy´s så kan pundandet inte vänta. Då är det bara att ge efter.
Nr 656.
Lista på saker man hittar under mitt köksbord en vanlig dag i mars:
* Damm.
* Smuts.
* En gaffel.
* En visp.
* En tomat.
* En grapefrukt.
