LockyerFox

Och sen. Sen spelade vi sista föreställningen. Den var grym. Fantastisk. Allt det man hade önskat att den skulle vara. Sen plockade vi ihop spelplatsen och jag gick in på toa, bytte om, tog ett kort i spegeln och gick ut och berättade för ensemblen att jag sagt upp mig.
Exakt så här ser man alltså ut när man precis ska berätta om det svåraste beslutet man hittills tagit i sitt liv. Exakt så. Blek. Och kanske en antydan till påsar.
Sen sjöng jag en sång om hur det är när man inte vill lämna något, men man måste. Och jag sjöng och sjöng och sjöng och såg alla människorna jag älskar och håller av sitta framför mig och jag tänkte att det här är sista gången jag ser dem såhär och mitt hjärta gick sönder. Ungefär som en ballong. PANG! Sen sjöng Sebastian en sång till mig. Då pös den sista lilla luften som fanns kvar ut ur hjärtat. Sen var det helt tomt. Efter det tackade styrelsen av mig och sen åkte vi hem. Nej, vänta, det där sista var inte helt sant. Det inträffade inget tackande från styrelsens sida. Utan; sen åt vi mat. Och sen kramades ensemblen. Och vi grät. Och sen åkte vi hem.
11 sommrar har jag varit med i Torpaslottsteater. I 5 år har jag jobbat som regissör. Och nu har jag sagt upp mig.
Inte för att jag vill. För att jag måste.
Och där, mina vänner, har vi slutet på den här historien.

Hello Saferide – Leaving You Behind

Nu är vi där. Vid slutet. Nästanslutet: Vecka 3.
Den utlovade utlånade regissörsmuggen anländer. Den är fantastisk. Den får ha kaffe i sig och gräs under sig. Många gånger. Den får kärlek, omtanke och mjuka läppar mot sin kant. Livet i det vita huset vid sjön fortsätter. Jag adopterar den tillhörande jaguaren. Bara du hämtar mig klockan 15.15 är den din. Jag lyder. Jag hämtar. Före det är den min. Simhopperskan anländer i räserbil. Simhopperskan klarar sträckan Göteborg- Torpastenhus på en hissnande tid. Alla imponeras. Alla förfäras. Det blir släktbesök i det vita huset vid sjön. Olika släkter. Pappabiologisk och pappabiologiskfru. Rödvin och tjuvrökning. Simhopperskan och jag ägnar en förmiddag i billighetsskobutiken i Gällstad. Hoe-heelsen blir provade, älskade och fotograferade. Och loppisar. Loppisar. Loppisar. Samt ett tygbutiksbesök med tillhörande bråk nr 3. Mer släkt. Mammabiologisk och mammabiologiskman samt granne. Varandamiddag. Wiskey på en brygga. Och såklart: föreställningar föreställningar föreställningar. Varje dag. Varje dag 20 personer som fyller mig. Med kärlek. Ambition. Vilja. Ömhet. Allt det där man aldrig kan beskriva, bara känna. Så jag beskriver inte. Känner istället. Och sen? Sen var det slut. Nästan.

Vecka 2.
En sambo som flyttar in. En relation som tar slut. Föreställningar som spelas, som går fantastiskt, som går lysande. Tack som tackas, leenden som syns. Kvällar som spenderas på bryggor, tio stjärnfall senare. Bråk nummer två som bråkas.
- Du är så jävla dömmande, onda dockan.
- Kanske jag är, lilla tjocka, men jag tar mig den rätten.
En skådespelare som svimmar. En regissörsmugg som utlovas. Håruppsättningar och kombinerade dagliga uppdateringar som genomförs. Ett mysteriespel som spelas. En eldshow som blåses. Sånger som sjungs. Sånger som mimas av undertecknad. Vältrande över publiken som vältras. Ålande som ålas. Krälande som krälas. Matande som matas. En rygg som skrapas upp i gräset. Och där. Där tar vecka 2 slut.

Den uppmärksamme minns säkert att jag för inte så länge sedan skrev något om en vecka åt gången och kronologiska ordningar. Nu blir det inte riktigt så. Nu blir det på ett annat sätt. Jag packar in mig och simhopperskan i ett flygplan och drar till Barcelona istället. Vän av ordning anser säkert att jag inte bör annonsera min frånvaro på internet, men inbrottstjuvar göre sig icke besvär då jag nämligen gått och blivit med sambo. Jajjamen. Vecka 2: sambon flyttar in.
Och vad mer under vecka 2?
Ganska mycket. Men vi tar det när jag kommer tillbaka.
Lovar.
Adios!

Detaljer vecka 1.
Premiärfestsefterhäng:











Repetitioner:







Tidigmorgonbåtåkning:





Likhetsjämförelser:







Verandamiddagshäng:



Scenografifixande:



Samt genrep och premiärer:

Tre veckor sa jag.  Vi börjar med den första. En resumé. Detaljerna tar vi senare. Eventuellt. Om vi orkar.
Den började där det slutade. Feber. En relation på paus.
- Nu ska jag in i Torpabubblan, Lilla Tjocka, jag tror det blir bra. Jag tror jag behöver tänka på allt annat än en relation på paus.
- Kom Onda Dockan, bo hos mig så gör vi en gigantisk bubbla. Vi är bra på det. Ingen kommer innanför när vi bubblar.
Så jag packade mina väskor och flyttade in i det vita huset vid sjön. Huset med handdukstorkare i varje badrum. Med tillhörande båt. Med spishäll från framtiden. Med flera uppsättningar lakan. Med värmeslingor i golvet.
- Du, Lilla Tjocka Reklamaren? Vi lever inte i samma verklighet.
Och sen repetitioner, repetitioner, repetitioner. Anteckningar. Glasspapper. En ofrivillig parmiddag. Sena kvällar på verandan. En nyinköpt ljuslykta som höll i 15 minuter. Snöspraysletande. Morgonbåtåkning med kaffe och smörgåsar till repetitioner. Matning av ankor med ris. Småstadshandlande under ångest. Gräsmattor som blev leråkrar. Födelsedagsfirande för den lilla tjocka. Genrep som gick lysande. Premiär som gick alldeles fantastiskt. Premiärfest som varade från kväll till natt till morgon. Ett gigantiskt bråk. En släkting med tillhörande reklamflickvän, båttur och märklig lunch i bråkets baksmälla. En fantastiskt recension. En till. Och en till. Och; ännu en. Tre föreställningar. Promenader i mammas trädgård. Samtal bland vinbärsbuskar. En pappa med sin nyrenoverade gröna jaguar. En mamma som förser en med matchande kläder till första åkturen. Och där. Där tog första veckan slut.

För drygt tre veckor sedan åkte jag från staden, ut på landet. Imorse kom jag tillbaka. Där stod jag, nyvaken och yr, på centralstationen. Vinglade. Tung väska. Hungrig mage. Tre veckor med otroligt många händelser och upplevelser gjorde att det kändes som ett halvår sen sist. Främmande stad. Främmande människor. Och faktiskt för första gången på väldigt länge - inget jag längtar efter. Staden som var min och som jag inte kunde lämna spelar ingen roll längre. Vinglade via café med ostsmörgås iväg till jobbet. Hittade lådor, papper, kuvert på samma plats där jag lämnat dem. Står de kvar här än? Tre veckor Moa. Inte ett halvår. Kom ihåg. 
Så vad hände under de här tre veckorna som fick allt jag tidigare värderat att verka litet och ovesäntligt?
Allt. Och faktiskt ingenting.
Men vi tar det i kronologisk ordning. Eller hur?
Så vi hänger med. Det är nog bäst. Eftersom jag inte är helt säker på att jag gör det själv.

Är det något vi är bra på, Bella, Mimmi och jag, så är det att styra upp extremt färgmatchade amningssessioner på altanen. Är det något jag är sämre på så är det att uppdatera min blogg på sommaren.

Sommarmorgon; kaffe i skuggan, en mamma som gör krusbärspaj och en recension att läsa.
Vad det stod?
Kanske ganska exakt: ... och där tillsist hela ensemblen på 21 personer tände, till en totalupplevelse både utifrån och inifrån, där publikens stående ovationer sällan varit lika ögonblickligt självklara.