Nr 1007.
Satte mig återigen ner med ambitionen att skriva ett Renoveringen under det senaste året-inlägg efter som det trots allt snart är påsk och det var under påsk förra året vi började. Men! Påsken ligger ju en månad tidigare det här året, så vi har egentligen bara hållt på i 11 månader. Inte ens ett år. Det känns som for ever.
Fast det är faktiskt inte helt sant. Innan vi satte igång med storrenoveringen hade vi gjort följande; Byggt en ny väg.
Byggt var kanske att ta i, men vi breddade den befintliga stigen. Och varför gjorde vi det?
Jo, för när vi flyttat in och hunnt bo såpass länge att vi bajsat septiktanken full ringde vi till septiktanktömmarna och sa: Kom och töm! Och de svarade; Glöm det! Vi har köpt nya bilar, det finns inte en chans att vi kommer in på er lilla väg. Ni får bredda vägen!
Jo, för när vi flyttat in och hunnt bo såpass länge att vi bajsat septiktanken full ringde vi till septiktanktömmarna och sa: Kom och töm! Och de svarade; Glöm det! Vi har köpt nya bilar, det finns inte en chans att vi kommer in på er lilla väg. Ni får bredda vägen!
Och ja, det var ju tvunget. Bajset måste ju bort.
Vi breddade vägen, och redan där gick vår välgenomtänkta budget i vår fina kalkyl åt skogen. Och ja; värre skulle det bli. Det går liksom inte att förbereda sig ekonomiskt för en renovering.
Föutom vägen har vi även satt 4 lyktstolpar i vart hörn av parkeringen, samt backat ner 3 av 4.
Vi har tagit ner 26 träd:
Samt målat och tapetserat typ hela huset.
Sovrummet som var rosa med bård....
... blev lite mindre rosa och obårdigt.
Något annat som var mindre var Andersson, som på bilden var så mycket mindre att hon tydligen inte ens kom upp i sängen.
Det här fina furuhörnet blev..,
... lite mindre furuigt och lite mer parmesanigt.
Tyvärr har jag ingen bra före-bild på matsalen, verkar inte ha varit på alerten med kameran på den tiden. Så vi får nöja oss med den här dörrkarmen och en bit grundmålad vägg som tog en liten omväg...
... via högglansig grå färg (ja, det var ett misstag. Mitt misstag. Jag läste fel på burken)...
... till mer av en Carl Larssonfeeling med Morristapeter.
Varför det fina draperiet hänger i dörröppningen? Jo, för det drog något så jävulskt, och i hallen hade vi välsignats med en djup, mustig och lite söt doft av avlopp och den drogs runt i hela stugan. Draperiet var ett ömkligt och naivt sätt att försöka hindra draget.
Där och då visste vi inte att stugans väggar, tak och golv inte innehöll så mycket som en millimeter isolering. Vi bodde i en lada. Men det visste vi, som sagt, inte. Så vi hängde upp ett draperi.
Där och då visste vi inte att stugans väggar, tak och golv inte innehöll så mycket som en millimeter isolering. Vi bodde i en lada. Men det visste vi, som sagt, inte. Så vi hängde upp ett draperi.
Har egentligen inte någon efter-bild på vår fina hall, och nu är det lite sent att ta någon eftersom hela hallen är omgjord. Men före-bilden talar för sig själv; Vi målade. Och tapetserade. Och la golv.
Vardagsrumsfurudrömmen blev ofurad...
... på ett vitt sätt.
Åttiotal blev...
... fick bli nutid med inslag av farmorsspegel.
Och mer?
Mer så målade och tapetserade vi köket.
... la nytt golv och en större bänkskiva. Vilket jag inte har någon bra efter-bild på, någon månad senare flyttades nämligen både fönster och dörr ut ca 15 cm för att hamna i linje med den nya, isolerade, fasaden - och köket ser återigen ut som ett byggarbetsplats.
Med andra ord; vi gjorde en hel del innan storrenoveringen kom igång. Så den där bilden vi har, av att vi bara låg på latsidan första året, den är inte helt sann. Även om de här stunderna var så sjukt många fler:
Men vem vet, de kanske kommer tillbaka?
Nr 1006.
Renovering och frukost i typiskt dålig kombination.
Nr 1005.
Så, Näringslivsgalan. Inte blev det paljettklänning med släp, men jag kände mig rätt tjusig ändå. Närmare bestämt så här tjusig:
Dagen efter var tjuset dock på en helt annan nivå, en nivå som innehöll meningen: Stanna bilen, jag måste kräkas!
Här en bild för att illustrera det hela:
Nu hittade jag inget sätt att flippa bilden, så baksmällan kommer först och tjuset sedan. Exakt så som det inte brukar vara.
På baksmällans andra dag, det vill säga söndagen, var det dags för Nr 2 i kategorin En utflykt per helg som inte är renoveringsrelaterad. Vi tvättade oss under armarna, borstade av det värsta med tandborsten och hoppade i söndagskläderna.
De var rätt tweediga, visade det sig.
Sedan var det dags! Och vart styrde vi vår kosa denna gång?
Jo, sedan vi gemensamt lyssnade på Bea Uusma´s fantastiska bok Expeditionen. Min kärlekshistoria. har åtminstone en av oss blivit rätt sugen på att veta mer om Andrés helt orimliga expedition i luftballong mot Nordpolen. Det är så mycket i den historien som är så galet att det inte går att låta bli att bli fashinerad och vilja veta mer, mer, mer.
Så vart bättre att styra sin kosa än exakt hit:
Andrémuseét i Gränna!
Gränna var kallt. Och nåt så inihelvetets blåsigt. Och museet var...
... trist! Oväntat trist.
Av en så spännande historia berättade de bara en bråkdel, och tog inte alls med de spännande detaljerna. Bara ett gäng föremål instoppade i montrar och redovisade för. Jag var besviken.
Vi sköljde ner besvikelsen med kaffe på 50-tals kafe´t mitt emot och jag passade på att riva ner lite av inredningen. Lilla Helikopterpilotstudenten såg svår ut medans:
Vi sköljde ner besvikelsen med kaffe på 50-tals kafe´t mitt emot och jag passade på att riva ner lite av inredningen. Lilla Helikopterpilotstudenten såg svår ut medans:
Sedan gav oss ut i snålblåsten, kände oss extremt tacksamma för att vi varit kloka nog att ta med oss våra nya handskar, promenerade hunden runt torget - och åkte hem igen.
Polarmuséets Andre-avdelning får tyvärr inte många hästar för sin berättarförmåga. Synd. Synd på en så spännande historia med sådan potential.
Nr 1004.
På fredag ska Lilla H och jag gå på näringslivsgalan.
Och visst borde man få ha på sig sin paljettigaste när man går på gala?
Men nej, det får man faktiskt inte. Galor följer inte ett standardformat där den ena galan är den andra lik; Näringslivsgalan i Ulricehamn är inte Oscarsgalan - hur mycket jag än önskar. Så den paljettigaste stannar hemma. Vikarie är ännu ej utsedd.
Nr 1003.
Söndagsbramblar, tittar på Jordskott och längtar efter sommaren.
Brukar vara rätt bra på att kväva min sommarlängtan. Vi bor ju trots allt där vi bor; november större delen av året. Men när man ser filmer med svensk sommarnatur är det sjukt svårt att låta bli längtet.
Nr 1002.
För att överleva renoveringen har en ny regel införts: En obligatorisk utflykt per helg som inte är renoveringsrelaterad.
Jag började, och jag överraskade Lilla H med... Gekås!
Simpelt! kan någon mer utflyktserfaren säkert tycka, men för oss som andats, levt, ätit, utfört, sovit och tänkt renovering varenda ledig sekund sedan i April var Gekås ljuvligt.
Bara att åka bort så här! Bara att komma ur huset så här! Det är ju... så underbart! Sa vi i mun på varandra åtminstone var tionde minut.
Som två lyckliga och nykläckta fågelungar styrde vi vår vagn i det gigantiska varuhuset medan vi storögt tittade oss om och tänkte: Det finns andra människor.
Nr 1001.
Just när vi satt upp våra gröna tapeter kom Hanna på Rebel Walls förbi. De ville kika på hur tapeten såg ut uppsatt på väggen...
... och det fick de ju så klart!
Nr 1000.
Inlägg Nr 1000. Rätt maffigt ändå. Vad det är jag haft att säga som varit så viktigt att jag skrivit tusen inlägg om det vet jag faktiskt inte.
Så, hur firar man Nr 1000 på bästa sätt?
Genom att titta tillbaka på Nr 1 såklart! Pass på:
Exakt så såg livet ut den 23:e juni 2009 då jag bestämde mig för att det här med en blogg måste vara en god idé.
Men hur ser livet egentligen ut nu? Fyra och ett halvt år och tusen inlägg senare? Vad har jag?
Jag har:
* Ett hus under renovering.
* Ett halvtidsreceptionsjobb.
* Inte ett enda par jeans.
* Linas matkassemat för åtminstone en vecka framöver.
* En frysbox.
* En hyfsat cool attityd gentemot spindlar.
* Rätt stor kunskap kring drinkblandande.
* En halv Jeep som oftast kräver service.
* En kille att bo med.
* Två barn att bo med.
* Två systerdöttrar.
* En hund.
* En bröllopsklänningsverksamhet i uppstartande.
* Egeninförskaffad kunskap kring renovering.
* Tid.
Oj! Vilken mognad! Hade du för tio minuter sedan frågat mig om det är någon skillnad på mig nu jämfört med 5 år sedan hade jag sagt INGEN! Det har inte skett någon utveckling, jagstårstill! Men det gör jag tydligen inte.
En annan sak värd att snacka kring är ju själva namnet. Namnet kommer från en bok som handlade om Engelsk landsbyggd, stenslott, jaktmarker, tweed, rävar, whiskey och skinnfåtöljer. Och i boken fanns det en dam som hette Lockyer-Fox i efternamn. OH. MY. LORD. tänkte jag. När jag blir stor ska jag TA Lockyer-Fox till mitt efternamn. Moa Lockyer-Fox låter ju... inte alls så bra. Får nog byta förnamn också.
Efterhand har jag förstått att LockyerFox inte alls får folk att tänka på rävar och höstlöv och slott, utan på porr. Men det vill jag, så här efter tusen inlägg, dementera. Det handlar inte om porr. Det handlar om rävar. Och rådjur.
Nu ska jag avsluta, men innan jag avslutar vill jag passa på att säga: Tack! För att ni läser, alltså. Det gör mig glad. Kram och hej!
/Moa
Nr 999.
Här ligger de här benen och är alldeles stumma. Och varför är de stumma?
För att de har sprungit för sitt liv, och sånt tar ut sin rätt.
Exakt så här gick det till:
De dagar vi inte hunnit promenera A så mycket brukar vi klä på oss varma kläder och gå en mörkerpromenad runt midnatt, just innan vi ska lägga oss. Rätt mysig grej. Visst vet vi om att det finns mycket djur på ängarna, och visst vet vi att några av de djuren är vildsvin, men det har sagts oss att vildsvin är mycket skygga djur som man nästan aldrig träffar på. Så vi har liksom inte oroat oss.
Så i tisdags klädde vi på oss och gick ut på den stora ängen, kolsvart och nästan fullmåne. Fantastiskt vackert. På håll hörde vi ett rådjur skälla. Skälla. Skälla. Och skälla. Nånting måste vara fel. Sitter det fast? Är det skadat?
När vi kommit till mitten av ängen förändrades ljudet. Skällandet blev höga skrianden, gälla grymtningar och tumult-ljud som fick marken att vibrera. Och ljuden blev högre och högre. Kom närmre och närmre.
DET ÄR ETT VILDSVIN! ETT VILDSVIN PÅ VÄG HITÅT OCH DET ÄR SKITSURT! SPRIIIING!
Så vi kastade våra saker och sprang allt vad benen bar hemåt.
Andersson gjorde tvärtom, och drog i full fart i riktning mot ljudet. Så vi skrek ANDERSOOOON KOOOOOM medan vi kutade för vårt liv. Aldrig någonsin har den ängen känts så oändligt stor. För vet ni; man har inte så mycket att sätta emot ett uppretat vildsvin mitt ute på en äng. Nåväl, vi kom hem levande, Andersson dök upp alldeles lerig, och jag har haft stumma ben och blodsmak i munnen ända sedan dess.
Så här i efterhand när jag pratat med folk om saken så har varenda en förnekat Vildsvin är så skygga-påståendet.
En vän berättade hur en man knackat på deras dörr och frågat om de kunde köra honom hem, för han hade varit ute och joggat när ett gäng vildsvin började jaga honom. Och jägare har berättat att vildsvin går till attack; där andra djur viker undan attackerar de. Du kan inte skrämma bort ett vildsvin, det blir bara förbannat.
Dagen efter tog jag och A vår vanliga tur runt berget och där var fullsmockat med färska vildsvinspår. Och igår kväll när jag åkte hem stod det 6 vildsvin och stirrade på mig precis vid vägkanten på ängen. Skygga?
Inte ett dugg.
Så, mörkerpromenaderna är från och med nu raderade från aktivitetslistan och det lär inte dröja länge innan vi köper ett innegym till Andersson. Naturen - så himla obehaglig.
Nr 998.
Nu kanske du upplever att mina fuskpälskragar bara blir större och större? Det blir de också.
Har rätt nyligen upptäckt njutet med fuskpäls. Det mjuka, det varma. Det tjusiga.
Var den här upptäckten ska sluta vet ingen.
Just nu levererar Ida Sjöstedt bästa fuskfluffet. Som på bilden ovan. Men innan du sätter kaffet i halsen; jag har inte köpt en ny Ida för 3000. Jag har Traderat. Och på Tradera har man ibland tur.
Nr 997.
Jag tror att både hunden, mattan, glitterklänningen och jag hade väntat på det här. Det här med solen, alltså.
Däremot hade var min pyjamas lite väl ivrig på att ställa upp som frukostklädsel. Jag fick hejda den och klä på mössa och filtar istället. Det ligger ju trots allt is på sjön.
Nr 996.
Ser ni vad ni har gjort?! Det här jäkla nuärdetvår-tramset är inte ok! Att sammanfoga v med å och r till ett ord när kalendern bara visar på årets andra månad betyder alltid, ALLTID, en väntande snöstorm. Nej, det är inte vår i februari. NEJ!
