LockyerFox

Jag tycker det är viktigt att äta nyttigt och ta hand om sin kropp.

Och visst måste jag påpeka att jag satt ensam på akuten. Visst måste jag det. För det var jag. Och det var inte av anledningen att ingen erbjudit sig följa med, för det hade de. Nej, jag åker ensam, det är inga konstigheter. Och visst hade jag, om jag inte varit så löjligt enveten, kunnat ringa åtminstone 5 olika personer som utan tvekan varit där på stört.
Och jag är egentligen ganska bra på att vänta. Det stressar mig inte. Nånstans vid insikten om att min stress inte gör att saker går snabbare la jag av med sånt.
Men det där med väntrum på akutmottagningar. Det är något visst. Särskilt om man varit sjuk en stund och inte ätit på länge. Särskilt om det gör ondare och ondare. Särskilt om alla andra som kommer in i lokalen kommer i klungor, par eller familjer. Särskilt om alla andra kan luta sig lite grand mot någon som håller i nummerlappen åt dem. Särskilt om det kommer barn efter barn burna, pussade och omhändertagna av sina föräldrar. Särskilt om barnen får gå före i kön.
Och jag vet inte om jag tyckte det var särskilt rättvist. Jag tyckte nog inte överhuvudtaget att människor som blir burna, ompysslade och klappade borde få gå före i köer. Däremot är jag ganska övertygad om att ensamstående, hungriga och blodsockerfallande borde få ha en egen fil.

Det finns en frustration i att sitta på akuten i frya timmar när man vet vad man har och vad man behöver, men ändå måste vänta på att någon annan ska konstatera det.
När mötet med läkaren sedan är över på en nanosekund känner man sig lite snuvad på konfekten. Fyra timmar ensam i ett väntrum. Jag hade åtminstode velat bli lite omhändertagen.

Bilden hade kunnat vara en bild av lyx. Kanske en drink med märkligt rött fluff på. Eller en ostkaka med extra saffran och hallonkross. Men det är den inte. Den är en bild av sjukdom. Stort glas med två brustabletter samt tranbärskapslar som vägrade blanda sig med vätskan. Färgglad misär.
Det finns så mycket man kan tänka på när man spenderar några dagar på sin soffa. Semlor tillexempel. Man kan tänka på hur mycket man vill ha en, hur man enklast ska få tag i den och om man verkligen, verkligen, orkar ge sig ut i snön efter den. Sen finns det andra saker man kan tänka på också. Saker som ger en liten känsla av frittfall och som framkallar vetjagverkligenvadjaghållerpåmed-tankar. Då blir det nästan outärdligt att ligga kvar i soffan. Kroppen blir rastlös och benen vill promenera. Så man slutar med de tankarna ganska snabbt. Ägnar sig istället åt semle-tankar och låter införskaffandet av en sådan bli det största problemet. Semla som ångestdämpare.

Det fina med att ha en tillfällig sambo är inte bara att
kylskåpet är fyllt, disken diskad och att man får lagad mat
en gång om dagen. Det fina är också att när man kommer
in på toaletten hänger där ibland urklipp på sånt man gillar.

Det var dags för NågotAnnat och NågotNytt. Så vi tog tåget till staden där farmor och farfar träffades den där kvällen för hundra år sedan. Det skulle Leninbadas, avslappnas och ätas. Så det gjorde vi. Läste böcker, drack vin och rökte cigaretter i bibliotek. Hälsade på havet. Hittade istappar som växte åt fel håll. Gick långt ner i källaren och stack ner fötterna och kropparna i varmvatten, under överinseende av bistra Lenin-ögon. Försökte lära oss slappna av i bubblorna. Hade blivit lovade uppstoppade svanar, hittade inga svanar, men orkade inte bli besvikna för det - det fanns så mycket annat som var så fint. Pipan med Hitler-huvudet på tillexempel.
Vi sa: Vi kommer tillbaka! när vi åkte hem, och kanske menade det.

Och jag jobbar ju helst i uppförsbacke. Så jag är ganska nöjd med situationen.

Tomar kom förbi. Han tog med sig choklad och ost. Och kaffe. För är det något Tomar
kan så är det kaffe. Så vi åt. Och drack. Och åt. Och drack. Och somnade. När vi hade
vaknat för tredje gången bestämde vi oss för att titta på något. Vi valde djur. Döda.
Uppstoppade. I en hel dag. Utspätt med några människofoster.
Någonstans mellan rävarna och björnarna fick jag ett samtal jag hade svårt att hantera.
Det är sånt som händer. Och som man måste lära sig att ta.
Sen fick vi äckligt kaffe och för liten semla på fik och frös hela vägen hem. Men det
gjorde inget. Det blev ändå den bästa söndagen på länge.

För ett tag sedan ringde det på min telefon. Hej, sa någon, du har ju varit och pratat i
mitt radioprogram tidigare, och det var ju trevligt. Nu håller jag på med en
programserie där man får komma intressanta människor inpå livet. De får prata från
hjärtat och tala till punkt. Vill du vara min gäst?
Jag sa inte nej. Jag sa ja. Sen la jag på luren och fick en smula prestationsångest.
Och idag var det dags. Så jag åkte dit. Och sen pratade vi om mig i två timmar. Det
var trevligt.

Och planen är ingen annan än att tröttna på staden. Innan dess kommer vi inte hem.

Det finns stunder jag ser fördelen med att ibland gå klädd i något annat än svart.

Det fina med att ha spenderat en natt med bultande tinningar, klibbig kropp, torr mun och känslan av panik pressande bakom ögonen är att man kan sträcka ut handen efter telefonen och signalen får alltid svar. Det finns någon i andra änden. Och när man väl fått kroppen att lugna sig, reglerat temperaturen med filtar och panikdunkandet lagt sig tillräckligt för att man ska kunna somna några timmar, och personen i andra änden inte hört något på ett tag, så undrar den. Det finns någon som undrar.

Det låg ett brev utanför dörren. Med en draksvans på.



På baksidan kunde man se, att det var till mig.



När man öppnade brevet hittade man moln.



Och man upptäckte att man kunde vika upp brevet nästan hur många gånger som helst.



Det fanns sådana djur som jag gillar.



Samt fåglar som är på väg.



Bland molnen, som påminde om en tatuering jag en gång sett, fanns det en rund och
rosa cdskiva. Vad som fanns på skivan vet man inte, för datorn vägrade ta emot den.
Brevet är en källa till glädje, medan skivan fortfarande är ett mysterium.

Lista på andledningar för att köpa med sig två semlor hem en onsdag:

* Man har jobbat hårt.
* Man har haft en dålig dag.
* Man börjar bli sjuk.
* Man har tränat.
* Man har inte drabbats av något av de ovanstående, men man blev lite sugen.

Det finns ganska många saker här i världen man inte kan leva utan. Vatten, tillexempel. Och luft. Ibland mat. Så när man går förbi ett skyltfönster och får syn på en cremefärgad jumpsuite med volanger över bysten så känns tanken jag kommer inte kunna leva utan den, en smula överdriven. Så man ändrar sig och tänker jag kommer kunna leva utan den, men kommer jag att vara lycklig? Om svaret på frågan blir nej är det lika bra att ge upp och gå in och köpa den. Och sedan gå hem, hänga in den i garderoben lycklig i vetskapen om att man äger den. Sen att man aldrig någonsin kommer använda den, är en annan femma.

Det finns inga frågetecken kring att jag redan i unga år visade prov på att ha fantastiska författaranlag.