Nr 941.
Det här lilla rummet. Smutstvättförvaring, dusch, omklädesrum och toalett för 6 personer (beroende på hur många barn och hantverkare som är hemma för stunden). Fast toaletten spolar inte så man får använda vattenhink. Och elementet är sönder och vatten trycket är lågt i dushen som förövrigt bara duschar kallvatten. Efter fyra dagar av ickedushande har jag nu ställt in ett protabelt element för att kunna sköta min personhygienen utan risk för frostskador.
Var det någon som sa "renoveringsinspiration"?
Nr 941.
Matrummet. Som i detta nu är avskiljt från köket men som vid renoveringens slut ska vara ett med köket.
Idag vidgades vyerna i detta rum.
Och i samband med vidgningen hittade vi flera lager tapeter (obs, ännu ingen isolering) och lite gamla tidningar.
Hej tidningen från 1932!
Och exakt så här vida blev vyerna. Gamla fönster från vardagsrummet fick göra sälle med de besfintliga. I slutet av den här hitorien, när de tvpå rummen blivit ett, har vi tänkt oss att ha hela köksdelen här. Ni vet: diskho och diskbänk och sånt. Diska med utsikt. Det måste ju vara roligare?
Så, igår morse satt jag exakt här och drack morgonkaffe med närhetstörstande staffe.
Och i detta nu sitter jag på samma plats fast lite längre ner. Med närhetstörstande staffe. Och nygamla fönster.
Nr 940.
Alla som någonsin tänkt Mm, glasfiberull verkar så himla mjukt, jag tror jag ska klappa lite på det! vet att den här lille krabaten kommer ångra sig rätt hårt imorgon.
Nr 939.
Förra helgen bestämde jag mig för att kakla golvet i vår inglasade veranda med marrakesch-kakel som tydligen är skitsvårt att kakla. Det var det inte. Men det tog tid. Och gjorde rätt ont.
Jag bestämde mig även för att skrapa och måla de gamla utemöblerna vi köpte, och tänkte att det skulle gå ganska snabbt. Det gjorde det inte. Det tog tid. Och två skrap in i skrapningen kom minnet över mig att jag ju faktiskt HATAR att skrapa och måla. HATAR. Jag blir ARG. Och FÖRBANNAD. Så jävla PROVOCERAD. Varför vet ingen, men det blir jag.
Snickarna hade kommit halvlångt med dropp-panelen och Lilla T fick ont i magen. Det ser ut som ett såntdär åttiotalshus med hälften tegel hälften trä! ylade han.
Jag fick be honom att andas i fyrkant och googlade ännu en gång upp vår inspirationsbild för att lugna:
Det kommer inte bli så himla åttiotaligt när det är klart!
Sen blandade jag camparidrink som faktiskt var rätt god. Drinkar med äggvita i brukar lukta rätt läbbigt, men den här ville inte bara ha äggvita i sig, utan även sockerlag och när man skakeskakar äggvita och sockerlag ihop blir det rätt smaskigt sött.
Dagen efter var det en skitstor dag. Mollvig skulle springa Kretsloppet och Moster Moa fick äran att vara den som sände av henne vid starten. Mimmi och Ella skulle ta emot vid mål.
Skicka iväg henne, heja och gena över torget för att hinna till målet i tid, var planen.
Men när startpistolen avfyrats, Mollvig satt av och sprungit si sådär 20 meter, så stannade hon, vände sig om och kollade var jag var. HEJA MOLLIE! skrek jag och viftade med min Mollie-flagga, Och hon sprang! i tjugo meter till, tills hon stannade. Och folk sprang förbi, och hon såg inte mig, och hon blev orolig. Och jag insåg att det var en helt annan grej att springa nu när det var folk överallt och man inte såg en enda som man kände igen, än vad det varit härom dagen då Mollvig och Ella och Mina gått banan tillsammans.
Så; skulle MonsterMollvig springa, så krävdes det att hon såg MosterMoa vid sidan av. Så jag satte av. Sprang mitt fortaste genom folkmängden, knuffade undan farbröder, hoppade över barnvagnar, sprang om alla de andra mammorna som en efter en gav upp och fastnade i folkhavet. Hade Mollvigs tofs långt där framme fastnålad i synfältet och varje 20 meter som hon saktade in och började titta efter mig sprang jag snabbare, hoppade högt, viftade med flaggan och skrek HEJA MOLLIE! H E J A M O L L I E! Så att hon såg mig, kände sig trygg och satte fart igen. Eftet 400 meter (en hel evighet) var vi i mål. MonsterMollie var glad, pigg och stolt. MosterMoa var desto rödflammigare och svettigare. Pennkjolen satt uppe vid midjan, och min svala look med min tjusiga frisyr var inte vad den en gång varit.
Mollvig fick medalj. Guldmedalj. Den beundrade vi en god stund medans vi fikade. Alla var imponerade, alla ville se.
Min syster kämpade med stolthets-tårarna. Jag spelade såklart cool, men grät en skvätt i bilen på vägen hem när ingen såg.
När jag torkat tårarna stannade jag på vår favoritantikivetsaffär för att titta på saker vi inte har råd med. Men så hittade jag den här. OCH den var billig. What? Hur kan det ens hända?
Så den fick följa med hem.
Och den fick klä sig i sånt vi gillar.
Och den trivdes nog rätt bra.
Sen fick den med största sannolikhet syn på resten av miljön runtomkring sig och kan inte annat än att ha blivit lite stött. Den stod ju faktiskt i ett smutigt kaos. Det var inte värdigt. Det fanns inte en enda golvyta runt den som inte såg ut så här:
Sen kom kvällen och jag blandade drille med ingefära och chili som blev sjukt god.
Och efter det; en med lime och chili som inte alls blev god.
Den uppmärksamme noterar även att jag laddat ner ett nytt bildredigeringsprogram som jag inte hanterar.
Men ni får hålla ut. En dag kanske jag lär mig.
Jag lagade middag till han den där som jobbat 16 timmar det senaste dygnet, och 16 timmar dygnet innan dess.
Och vi åt det på golvet i den forna så tjusiga systugan, där vi alla numera sover, äter och jobbar.
Dagen efter drack jag kaffe, läste tidning och njöt av utsikten. Den var ljuvlig.
Ja, alltså: Så länge man inte bestämde sig för att titta åt vänster:
Eller åt höger:
Men rakt fram gick bra. Rakt fram är det fint.
Sen gick det en vecka och jag jobbade och när jag kom tlllbaka hade det hänt rätt mycket med huset.
Det hade blivit åttiotalspanel på båda utbyggnaderna:
Och snickarna hade tagit ner panelen på den gamla delen av huset och under panelen upptäckt...
... en...
...dörr! Som ledde in i ingenstans. Och lite ruttnande balkar...
...och det faktum att det inte fanns ett uns isolering i våra väggar. Inte ett endaste. Det här är vad som bjöds. Vi har alltså bott i ett hus med lika isolerade väggar som i en lada - fast med tapeter på insidan. Inte konstigt att vi frusit. Inte konstigt att elräkningen höll på att störta oss. Och jättefestligt att vi trodde att köpa energiglas och sätta in i fönsrena skulle göra att värmen hölls inne.
Sen öppnade de väggen i vardagsrummet för att sätta in försterdörrarna, tog upp golvet och såg samma sak där: Två lager plankor skiljer oss från minusgraderna.
Sedan kom spisen! Spisen vi köpte härom helgen. Och den var...
... hur jäkla...
... fin...
... som helst!
Här ska eldas! Som om det inte fanns någon morgondag.
Sen blev det söndag och snickarna jobbar inte på söndagar, men hålet i väggen var fortfarande ett hål och jag som inte fick plats i gäststugan skulle sova i vardagsrummet. Så jag fick isolera. Och skratta du, men det blev ju uppenbarligen det bäst isolerade rummet i hela huset. Nästan varmt.
Men innan vi gick och la oss blandade jag en fikon och timjan-Manhattan. Rätt äcklig.
Dagen efter hade det gått tillräckligt lång tid för fogning. Så jag fogade.
Och jag målade utemöblerna en vända till.
Sedan tog jag en skogssväng med Andersson, och den av oss med sämst konsekvenstänk hade i vanlig ordning inga som helst problem med att kasta sig med öronen före ut för Rasbranten. Själv tvekade jag lite.
När vi kom hem spikade jag en och en halv vägg pärlspont i tvättstugan.
Och nu?
Nu är jag slut som artist. Och får en Moscow Mule på tvättstugegolvet, och ska snart, snart, alldeles snart gå och lägga mig på soffan och sova tillsammans med min hund och de två mössen som gärna är uppe sent om nätterna.
Tack och godnatt.
Nr 937.
Vi bestämde oss för promenad. Så vi byltade på oss och gick iväg. Vi gick längst med gula stängsel...
... och vi gick över ängar. Vi gick ner i diken...
... vi ångrade oss...
... och vi gick upp ur diken.
Helt plötsligt kom vi fram till en väg. Och vid vägen fanns ett staket. Och på staketet hängde något blått.
Har du sett dina badbrallor på länge? frågade jag Lilla T.
Nej, de är borta.
De hänger där.
Och ja...
... mycket riktigt...
... där hängde de.
Så det var inget annat att göra än att vika ihop badbrallorna...
... hänga dem över axeln och gå hem igen.
Hur i hela fridens namn de kunde hamna där, på den staketpinnen, mitt ute i skogen - det har vi ingen aning om. Men allt ska man inte veta heller.
Snipp snapp snut - så var sagan om badbrallorna slut!
Nr 936.
Jag tror att jag hittat min kroppsform.
Nr 935.
Nu är det 11 månader sedan jag hade kontakt med mina föräldrar.
I helgen såg jag dem på stan.
De såg ut som vanligt.
Nr 934.
Ja alltså, det mesta ser egentligen ut så här:
Hall.
Hall.
Tvättstuga.
Garderob.
Badrum.
Sovrum.
Hallgolv.
Tvättstuga.
Trädgård.
Rätt ljuvligt va?
Nr 933.
Vi pratar ju inte så mycket om renoveringen. Vi lägger bara upp bilder på diverse socialamedier där allt verkar vara ljuvligt. Och ja, med sjö 1,5 meter från knuten är det svårt att inte vara ljuvligt. Men resten?
Vi bor fyra personer i gäststugan, det har vi gjort de senaste 6 veckorna. Gäststugan som är det enda rum som är iordninggjort och som skulle vara min atelje är snarare att upplag av kaffekoppar med ruttnande youghurt och gamla strumpor. För fönstrena hänger handdukar eftersom vi inte hunnit köpa gardiner än.
Fröken Andersson är on hold. Det funkar inte att storstäda varje gång man känner för att sy en söm. Det blir liksom inte så effektivt. Försöker fila på hemsidan medans. Eller, nej det var inte sant. Kaklar golv, målar utemöbler och gör allt jag kan för att det ska bli KLART SNART.
Vilket är en sanning med modifikation. Så fort det blivit klart nog att flyttas in i utbyggnaderna så ska vi riva upp alla golv, gräva ur och isolera i den gamla delen av huset, byta panel, isolera under, isolera taket och sätta nytt innertak, bygga badrum, och om vi har råd - renovera kök.
Det tär.
Man tror att det bara ska vara kul och roligt. Men fan, det tär. Vi har haft hantverkare här varenda dag sedan början på sommaren, och det spelar ingen roll hur trevliga de är - man anpassar sig alltid ändå. Man sitter inte i bikini i solen trots att det är varmt, man ligger inte på soffan och kollar deckare i pyjamas (obs att vi har enplanshus och ej övervåning där man kan gömma sig, man ser in i alla rum från trädgården). Man är helt enkelt sån som man är när man folk hemma. Och aktiv. Det är svårt att ha 4 hårt arbetande personer runt om sig och samtidigt tillåta sig själv att bara päsa.
Så igår när jag var mitt tröttaste tog jag bilen ut i skogen, fällde sätet och vaknade 1,5 timma senare här:
Jämte den här:
Nr 932.
Bestämde mig för att lägga kakel på glasverandan själv. Kan ju inte vara så svårt. Visade sig att lägga kakel är en sak, och att lägga kakel i sällskap av en Staffordshire är en helt annan.
Nr 931.
Min syter fyllde år! Av tradition fyllde hon två år mer än mig, och det var värt att firas!
Vi smusslade, ljög, lurades och bedrog - allt för att få ihop en överraskningsfest till henne. Alla var iblandade, alla skulle delta.
Jag såg chansen att ta två flugor i en smäll: Firande och tårtgörande. Eftersom jag gillar båda.
Så, jag åkte till ett konditori och jag pekade och sa: Den där prinsesstårtan vill jag ha.
Jag tillverkade ungefär fem miljarder sockerblommor.
Jag funderade på om prinsesstårtan skulle få vara grön..
... men bestämde min slutligen för att vit blir bättre.
Sen började jag blomma den.
Och när den var färdigblommad var den fin, men något saknades.
Vad saknades?
Ett tydligt budsakp om vem den var till!
Samt guldiga kanter på alla blommor.
Sen var det dags, nycklas hämtades i lönndom, sms skickades, bilar lånades och slutligen hade jag lyckats smuggla hem både hennes barn, hennes bästa vän och migsjälv till hennes lägenhet. Där fixade vi drinkar...
... i olika alkoholhaltiga nivåer.
Till systerdöttrarnas glädje räknade jag fel på antal glas och frukt intogs i mängder.
Sedan kom sms´et. Viärhärnu-sms´et. Så vi gömde oss i mörkret innanför dörren, kände magarna pirra och när dörren öppnades kastade vi ballonger och skrek Hurra! så högt vi kunde. Hon fick inte hjärtinfarkt. Hon klarade sig. Och föreföll rätt glad.
Sedan sörplade vi i oss våra drinkar och efter det åt vi fantastisk beuf bourg...nånting som Nattchefen lagat. Vi drack kaffe och satte i oss prinsesstårtan som inte var någon prinsesstårta utan en banantårta och hur äcklig som helst. Efter det var vi mätta och nöjda (nåja) och ägnade resten av kvällen åt att plåga det minsta barnet.
Och sedan var det liksom slut på det födelsedagsfirandet.
Hurra för min storasyster! Hon förtjänar alla ballonger och all konfetti i världen!
Nr 930.
Så det är söndag och man packar in sig i bilen för att åka till Jönköping och kolla på gamla fönster. Man kommer till ett ställe som visar sig vara typ en guldgruva för allt man behöver. Inte bara hittar man fönster, utemöbler och element - man hittar även den här fantastiska spisen att ha istället för kakelugn i köket.
Nästan hur bra som helst.
Är vi i behov av ett bord? Ja. Vi är i behov av ett bord.
Sedan säger försäljaren: Titta under skivan, ser du kanterna? Det är ett gammalt obduktionsbord.
Va? Vavava?
(Hjälp!)
Nr 929.
I detta nu:
Kaffe.
Hängmatta.
Sommarens sista/höstens första.
Nr 928.
Min syster och nattchefen hon hyser varma känslor för ville bidra till min annalkande alkoholism genom att ge mig en bok som heter 100 cocktails du måste prova innan du dör. (Eller blir tvångsinlagd.) Jag har nu provat två av de 100 och har därmed bara 98 st kvar innan jag kan somna in. Pass på, jag ska redovisa:
Igår mixade jag till mig en frozen daquiri, med mängder av blåbär. Mums! Glädjen blev dessvärre ganska kort eftersom Lilla T kom hem just när drinken blandats, och Anderssons lyckliga svans välte ut glaset.
Så jag fick blanda ny. Hemmingways daquiri blev det istället, och den fick tummen upp vill jag lova! Rom, lime, sockerlag och äggvita - skakeskak - färdig. Drick.
Eftersom kvällarna blivit kalla, och lusthuset är städat, hänger vi där när maten ska intas.
Där inne finns bord, stolar och en fågel.
Samt en norsk spis som väntar på renovering. 
Lilla T lagade maten, vi åt, och sedan tittade vi litegrann på Lilla T's loggböcker. Ser du någon skillnad? Frågade han stolt som en tupp, och jag såg.
Ser du?
Nr 927.
Och varför hade jag gått bananas med fjädrarna?
Jo, för att Li skulle gifta sig. Och jag hade sytt klänningen. OCH skulle få sätta upp hennes hår. Och man kan inte sätta upp hår på en brud utan att ge den skumpa. Med fjädrar på.
Så jag fjädrade flaskorna och gjorde iordning mitt extremt proffitionella håruppsättararbetsbord.
Sedan knackade det på dörren och in kom Li. När hon några timmar senare gick igen såg hon ut exakt så här i håret:
Och själv blev jag ensam kvar med det här...
... och med det här!
Och det var ju inte så tokigt, vill jag lova!
