LockyerFox

Igår satt jag på mitt jobb i 8 timmar och 40 minuter. I morse hade jag tenta. Idag ska jag sitta på mitt jobb i 10 timmar. Idag känns otroligt mycket längre än igår. Längre än en timme och 20 minuter. Kanske beror det på att jag inte har tenta imorgon. Kanske beror det på att känslan av att tiden håller på att rinna ut inte finns idag.
Igår unnade jag mig till exempel ett avsnitt av CSI och njöt av exakt varenda sekund. Vilket avsnitt! Vilka karaktärer! Vilken story! Idag, när jag får kolla på exakt hur mycket tv jag vill, känns inte ens Bron underhållande.
Finns säkert någon psykologisk princip bakom det. Förmodligen påkommen av någon tysk. Förmodligen döpt efter nyss nämnda tysk.
En sak, som faktiskt var med på min tenta, är Ames Room. Jag tänkte att vi nu ska ägna 45 sekunder av våra liv med att kolla hur det funkar. Exakt här ska vi göra det: Ames Room.
Det spännande är inte hur det går till, för det fattar man när man ser. Det spännande är möjligheten att världen och livet är fullt av sånna här saker. Som man ser. Men som inte finns. Inte på det sättet man ser dem i alla fall. Så det gamla begreppet det tror jag när jag ser det kan slänga sig i väggen. Och helt plötsligt blev livet mycket mer intressant.

Komplettering till SakerManGörIställetFörAttTentaplugga-listan:

* Åker till sitt gamla jobb och modevisar.
* Dricker sig full på rödvin och champagne.

Lista på saker man kan göra istället för att tentaplugga:

* Äta varma brownies med Simhoppeskan.
* Köpa skor.
* Skrubba badrumsgolvet i det gemensamma duschutrymmet. Grundligt.
* Impregnera skor.
* Åka till ett dyrt lunchslott och äta äcklig lunch.
* Tapetsera.
* Titta på bäbisar.
* Köpa saker. Andra saker än skor.
* Spika upp tavlor.
* Konstruera små hänganordningar för smycken.
* Göra om lampor.
* Kolla tre avsnitt av Bron på raken.
* Stirra på saker.
* Stirra rakt framför sig.
* Stirra ut genom ett fönster.
* Skriva en blogg.

- Idag är det ingen vanlig dag, nej idag är det ingen vanlig dag - för idag är det Skrivas födelsedag!
Hurra! Hurra! Skyndafynda! Köp en tidning och skriv en bok! Och inte vilken tidning som helst: världens bästa tidning. VÄRLDENS.
Okok, jag kanske är lite partisk. Okok, jag kanske har haft en ganska lång relation med en av chefredaktörerna, och okok då - jag kanske är suppleant i styrelsen. Men sånt har ingen påverkan på mitt sätt att objektivt hylla och rosa!
... har jag lärt mig bör kanske läggas till. Det har nämligen det senaste verkat som att klubbar för inbördesbeundran kan få vara nästan hur pinsamt tydliga som helst. Det har det senaste verkat som att vemsomhelst får säga det här är det objektivt bästa och titta inte på mina fingrar i syltburken för de finns inte. Alltså på riktigt. De FINNS INTE. Titta inte. Titta inte då sa jag! om nästan vadsomhelst
Så då är det bara att hänga på tåget, tänker jag. Fast jag väljer att göra det med en smula mer transparans än de jag noterat i min perifiera närhet, så jag säger: Jag är partisk, men fan vilken bra tidning. Köp och bli lycklig!

På min kurs lär vi oss himla mycket intressanta saker. För mycket. Såpass mycket att jag ibland vill ropa STOPP! STANNA! Inte så snabbt! Till exempel lär vi oss om minnet, hur lätt det är att få en oskyldig människa att erkänna ett brott den aldrig begått. Vi lär oss om synen och hur det kan komma sig att en man utklädd till apa kunde gå in på ett hotell, förbi alla säkerhetsvakter, och upp till Mick Jaggers rum utan att någon såg honom. Vi lär oss hur det kommer sig att jägare råkar skjuta sina kompisar i skogen och kan svära på att det var en älg de såg. Vi lär oss att hjärnan är lat. Den ser det den tror att den ska se, och ser inte det den inte tror att den ska se. En apa på ett hotell, tillexempel.
Och vi lär oss om trolleritrick. Magi, om du så vill. Vi lär oss att trollkarlar är människor som vet väldigt mycket om människans hjärna och öga hur man lurar dem. Ibland tittar vi på filminslag. Tillexempel har vi kikat lite på det här korttricket. Ganska klurigt.

Meh. Jag är besviken. BESVIKEN.
På er.
Här skriver jag, sominteensharnågrabarnochfaktisktinteensvethurdetär!, att man inte blir lyckligare av att skaffa barn och inte en enda, inte en enda!, upprörd förälder med röda kinder och pulsen dunkande i tinningarna kommenterar ilsket och förorättat i kommentarsfältet. Va? Vad är det här för stil? Har dagens föräldrar tappat bettet?
Synn.
Jag hade hoppats på lite mothugg. Jag hade hoppats på att få bli kallad enkelspårig. Men icke. Vad ger ni mig nu för chanser att möta kritiken och brilliera med mitt flerspåriga tankesätt? Inga alls. Men. Ni slipper inte. Här kommer det:
Ungefär så här tänker jag.
I samma film där de pratade om de ca 200 studierna som visat att människor som skaffar barn inte blir lyckligare, berättade de ochså att gifta människor är lyckligare gentemot de som inte är gifta och därför funderade de på om det kanske vore bättre om det var svårare att skilja sig.
Meh! Tänkte jag, Det är väl inte själva giftandet i sig som är lyckan, det är väll giftandet med någon man älskar och vill leva med som är grejen. Ingen är väl lycklig om den måste vara gift med någon som den vill skiljas från. Enkelspårigt! Enkelspårigt!

Och så barnen.

Om vi funderar kring den biologiska faktorn: Människan har som bekant några drifter. En av dem är att äta. En av dem är att fortplanta sig. Och det gör vi för rasens överlevnad. Alltså finns det i kroppen en längtan efter att äta, liksom en längtan efter att skaffa barn.
Nu verkar det ju inte som att själva innehavet av barn gör en så mycket lyckligare, MEN inte blir jag lyckligare efter att ha ätit heller. Men jag blir mätt. Så, förmodligen känner jag samma sak när jag tillfredställer mitt biologiska behov av att skaffa barn. Och det gör mig som sagt inte lyckligare i längden att äta, men att gå hungrig gör mig garanterat olyckligare.
Ah, ni fattar; man upplever kanske inte att man blir lycklig av att skaffa barn bara för att man mättar sin biologiska drift, men alternativet; att man känner driften men inte går den till mötes, hade förmodligen gjort en olyckligare.

Den sociala faktorn: Man skaffar barn. Man köper ett hus. Man flyttar ihop. Man pustar ut och tänker skönt, nu är jag som alla andra. Jag är inte onormal. Jag är safe. Jag lever livet exakt så som normala människor ska göra. Jag vill inte tro annat än att den tanken gör många människor lyckliga. För alternativet, om de inte säkrade sitt framtid med hus och barn och alla de trygghetsfaktorer människan stolpat upp för sig, hur skulle de må då?

Och förstås: Bekräftelsen! Härliga tider! Ett och ett halvt år av konstant kärlek. (Sen kommer trotsåldern, vare sig ni vill eller inte). Att få utveckla en ny människa i sin egen kropp, att få se något skapa att av en själv bli en individ. Bekräftelse. Härligt. För låt oss nu inte gå så långt att vi lurar oss att människor skaffar barn för barnets skull, det går jag faktiskt inte med på. För sin egen skull. Och om man nu längtar efter att få spegla sig själv i ett litet barn, hur mår man om man vill men inte får?

Att säga; Du är lyckligare om du inte skaffar barn till någon som längtar känns så enkelspårigt att tillockmed jag vill smälla av. Gräset är alltid grönare, och man blir inte nöjd förän man fått åla under staketet och själv uppleva att det faktiskt inte var det. Annars lever man i konstant längtan och undran - och vem kan vara lycklig då?

Studien måste alltså basera sig på att längtan inte finns. De måste ha jämfört föräldrar med vuxna som inte vill ha några barn. Och att jag, som inte vill ha kids, är lika lycklig som de som skaffar barn - det har jag aldrig ifrågasatt. Fast hade det inte slutsatsen de som väljer att skaffa barn är inte lyckligare än de som väljer att inte skaffa barn isåfall varit mer korrekt?

Valet. Hörrö ni. Valet!
Jag tror det är nyckeln.

Håhåjaja! Idag är det inte vilken fredag som helst; idag är fredagen då Simhopperskan erbjuder DIG ett boende.

Så där ja. Psykologistudier:
- Studier visar att människor som skaffar barn inte blir lyckligare. Lyckan de upplever vägs ner av den stress och den ångest föräldraskap innebär, sa filmen.
- Alltså; vill ni bli lyckliga så skaffa inga barn men gift er gärna, fyllde föreläsaren i.
- Måste vara skönt för dig, som inte vill ha några barn, att höra, konstaterade kurskamraten.
- Sa ju det! Sa ju det hela tiden! ropade jag.
- Extremt intressant. Och det bästa är att ingen förälder skulle svara "nej jag blev inte lyckligare" för det får man inte. Det är otänkbart, för det skulle vara att ångra dem. Smsade Anonym Förälder.  

När jag blir stor ska jag gifta mig med Anders & Måns.

Just nu har jag en ostbåge i armhålan. Den hamnade där för att jag låg på rygg i min soffa och åt ostbågar. Lördagsaktivitet, kan tänkas, men jag håller inte så hårt på veckodagarna jag. Tisdagskvällar är quizkvällar med Systrarna Elliot och det lilla mongot i källaren. Aldrig vinner vi. Alltid känner jag mig korkad. Nästan jämt tänker jag kan vi inte hitta på något annat nästa tisdag, något som är kul på riktigt. Näst första gången vi gick på quizet kom vi tvåa och då var vi bara jag och Simhopperskan i laget. Två personer. Alla andra var fyra. Då fick vi för oss att vi var smarta och tyckte det var kul med quiz. Det är vi inte. Vi är korkade och quiz är ganska tråkigt. Den insikten tog mig ett år att få. Nu vet jag. Snart ska jag borsta tänderna. Först ska jag leta reda på ostbågen. Slänga. Eller kanske äta upp.

Va, har jag en blogg?
Glömde visst.

Det räcker väl med att man ser ut som att man pluggar?

Vi älskade varandra, skrivaren och jag. Vi älskade varandra i säkert en hel förmiddag. Sen landade vi ungefär här:

http://www.youtube.com/watch?v=k6C_HjWr3Nk