LockyerFox

Det var dags att ge det gamla barret en uppfräshning. Så jag gick in i närmsta hårvårdsbutik och köpte den mest rävröda färgen jag kunde hitta, hoppade in i dushen och kom ut en timme senare - allt annat än rävröd. Kanske snarare signalröd. Eller punkröd. Eller kanske identitetskrisröd.
- Jag ser ut som en sextonåring! gnällde jag.
- Nej, svarade min vän Karolina med sin mest tröstande röst, det gör du inte alls.
- Gör jag inte?
- Nej, du ser ut som en gammal kvinna som tror att hon är en sextonåring. Det är skillnad.

(Och sensmoralen i den här berättelsen är inte att vännerna är de som stöttar dig i motgång. Nej, sensmoralen i den här berättelsen är snarare tvärtom: Vännerna är de som hugger dig i ryggen, men på ett smidigt sätt.)

2009 11 27:
Hon: Min vän där borta vill att du ska föda alla hans barn.
Jag: Jaha (idiot.) Men jag vill inte ha några barn.
Han, stupfull: Är du inte rädd för att bli ensam?
Jag: Nej.
Han: Får jag rita av dig?
Jag: Ok...
Jag: ... Nu går jag tillbaka till mina vänner.
Han: Kan jag få ditt nummer?
Jag: Nej. Men jag kan ta ditt.
Han: Men du kommer inte ringa.
Jag: (Nej.) Jodå.
Han: Vill du följa med på efterfest?
Jag: Nej tack.

2010 11 27:
Jag: När kommer du hem?
Han: Slutar elva.
Jag:  Längtar.

http://lockyerfox.blogg.se/2009/november/nr-71.html
Några barn har det inte blivit, och kommer förmodligen inte bli,
men bilden, den hänger kvar i min hall.

Mollvig kom förbi. Åt lussebulle och drack vatten. Passade på att kika runt i lägenheten, provhoppa golvet, lukta på Lolas kvarglömda gnagben och plocka med värmeljusen fast att hon inte fick. Att fånga henne på kort gick nästan inte.



Det var bara de korta stunderna när hon stannade, pekade på någon av mina fåglar, och sa "kacka!" som jag kunde passa på att knäppa en bild.
När hon vuxit upp kommer hon minnas mig som den konstiga tanten som hade lägenheten full av läskiga, döda, djur. Jag får försöka förhålla mig till det.

Ps. Jo, jag vet att det är dumt att ge bort stora inredningsprylar, som dessutom lyser,
om inte presentmottagaren uttryckligen önskat sig dem. De är ju så svåra att gömma
om man inte tycker om dem. Så överlämnandet av presenten inleddes med ett: detfinnsenpresentmendubehöverintegilladenochgillardudenintesåförstårjagverkligenochdetär
heltokjagkommerintebliledsendukanjuhadenståendebakomengardinomduintevågarsägarakt
utattduintegillardenellerkanskesombelysningivindsförrådetfördetgörmigingentingbarasåduvet
ochvillduintehadendärhellersåkanjagtadenförjagtycktenogattdenblevganskafinbarasåduinte
kännerattdumåstegilladenbaraförattjaghargjortdendufårtyckaattdenärfuldetgöringet. Ds.

Om man har en kille som snart ska fylla år och den killen gillar två saker i världen: 1, Fåglar. 2, Snus. Ja då kan man inte så mycket annat göra än att pyssla ihop en fågellampa åt honom. Så man köper en gammal skitlampa, klär av den tyget...



... och målar den svart.



Sen köper man några glitterfåglar som får gå samma färgbadsöde till mötes, och...



... virar några extra varv med ståltråd runt lampan. Sedan låter man fåglarna hoppa upp och sätta sig.



Och vipps! Så har man en egengjord fågellampa att ge bort.

Nästa födelsedag blir det en snuslampa. Det känns som överkurs. Tur att jag har ett helt år på mig att fundera.

Både ni och jag vet att vi inte kan ha det så här. Det måste finnas en gräns. Och jag tror den är här nu. Det får vara bra med suddiga bilder ingen människa kan se vad de föreställer. Det är dags för en ny kamera (eller i värsta fall den gamla kameran lagad) för det här, det här är ohållbart.

Jag läste något sorgligt! sa Mannen Titta här!
"Moa försvunnen"?
Läs mer! sa han.
"Moa försvunnen. Liten blandrashund försvunnen i Lindome, rävliknande..."
Det är du som är försvunnen, sa han.
Det är jag som är försvunnen, sa jag.

Jag fyller år, kom så firar vi! sa mannen. Hurra! svarade jag och krullade
upp håret.
Sedan dracks ölen på långa rader, och när ölen kändes tråkiga övergicks
det till Manhattans och färgglada saker med tomtebloss i. Utanför röktes
cigariller. Jag tar halsbloss! Sa mannen en smula femårstrotsigt.
Födelsedagssången sjöngs, mörkt och manligt med en bas som fick
bargolvet att vibrera, och i den där lilla pausen som uppstår mellan man
sjungt klart och ska sätta sig ner säger mannen: Tänk om jag hade vetat
det här när jag gick på högstadiet och var smalast i dushen!
Sen blev kvällen natt och natten morgon och vi åkte hem och la oss. Dagen
efter vaknade vi kanske lite slitnare än vad som var tanken. Mannen med
mer huvudvärk än vad som var befogat. Cigariller. Halsbloss. Man kan inte
vara femårstrotsig mot bakfyllan - den vinner alltid.

Den var som att dricka en liten bit av himelen. Jag vill inte på något sätt försöka framställa mig som förträfflig men; JAG SA JU DET.
Herregud. Spring nu! Skynda! Det finns inte så många kvara på systemet!
Röran i bakgrunden behöver vi inte ens kommentera. Kartongen innehöll tre begliska trappistöler som jag i iver slet ur sin förpackning, så det är ok att den ligger där. Och raggsockan... ja, raggsockan den... är min version av vinterpynt. Helt enkelt.

15 november. Julölen släpps. Hurra! ropar jag och stoppar hela korgen full. Så full att jag inte vågade lyfta den i handtaget av risk att det skulle släppa. Jag fick släpaskjutamedfotentvåhandsbära den fram till kassan.



Väl hemma ställde jag nöjt upp mitt inköp för inspektion. Vad hände egentligen? Vad fick jag med mig hem? Den exalterade pulsen slog så hårt i tinningarna att jag inte riktigt hade koll när jag plockade ner mina flaskor. Inspektionen visar att jag fick med mig 13 olika sorter...



... tillexempel en Ocean, även om Oceans mörkare öler aldrig riktigt imponerat på mig. Och en Blizzard som jag är nyfiken på, av den enkla anledning att jag vad jag minns aldrig druckit något från det bryggeriet.



Det blev en Liefmans gluhkriek som värms och dricks i 70%. Inte för att jag gillar kriek, för det gör jag egentligen inte, och inte för att det är en glöggsläkting. Utan för att det är en Liefmans. Och Liefmans köper man de få tillfällen då möjlighet ges.



Det blev naturligtvis en Dugges. En Dugges Rudolf - Ren Ale. Och så klart klassikerna: Mysingen Midvinterbrygd och Midvinternattens mörker. Det blev även en Jölabjör, för man är nästan helt säker på att det måste vara samma bryggeri som gör Lava, som är porternas porter - även om det är en stout. Och klarar man av att göra något så fint som Lava, då kan man inte göra bort sig på någon annan öl heller, tänker man.

Efter jag har ställt upp mitt inköp på bordet, viridit, vänt och myst över mina fynd går jag in till Mannen som ligger och vilar på sängen, lägger mig tillrätta i den där gropen vid hans axel där jag passar så bra in, och säger: Nu har jag 21 flaskor varav 4 är 75 centilitare. Hur länge tror du de räcker? Han är tyst en stund och svarar sen: Jag vet inte, men systemet öppnar vid tio imorgon igen.

Den där gången, för snart tio månader sedan, när jag satt i ena änden av baren på Lassasino och fick se att den där killen som var så himla full och jobbig sist stod på andra sidan baren och jag tänkte: Herregud vad snygg han är, varför såg jag inte det då? Samma gång som vi började prata med varanda och aldrig slutade och jag följde med honom till hans garage och pratet bara fortsatte och fortsatte och fortsatte tills jag sa: jag måste kissa och gick upp till toaletten som inte hade några väggar runt sig och spydde. Exakt samma gång som han bäddade med en madrass på stengolvet och vi kröp i sånna där vita saneringsdräkter och somnade i dem som piddar. Den gången jag vaknade dagen efter och sprang upp på toaletten och kräktes, för att senare krypa ner till soffan och ligga där och tänka: Jag kommer aldrig ta mig härifrån. Han är den finaste jag någonsin sett och nu har jag kräkts och betett mig som ett fyllo och han kommer aldrig vilja träffa mig igen. Och då jag sedan spenderade dagen i hans soffa, helt säker på att om jag rörde minsta muskel i kroppen skulle jag kräkas, med två tankar i huvudet 1. Jag kommer dö av bakfylla. 2. Han kommer aldrig vilja träffa mig igen. De gick som en loop. Jag somnade. Vaknade. Tittade på honom i smyg. Tänkte: Fan vad han är snygg. Nu kräks jag. Somnade. Vaknade av ett: Det finns frukost. Svarade: Tack. Tänkte: Jag kommer dö. Lyckades framåt kvällen kravla mig ur soffan, avböjde erbjudande om taxi (han ska inte få köpa mig) och krälade hemåt medan jag tänkte att han är tio år äldre än mig och jag har kräkts och blivit alldeles för bakfull och bevisat att jag är minst tjugo år yngre än honom. Och jag var helt säker på att han aldrig skulle vilja träffa mig igen.
Exakt den gången fick jag av honom, i en tändsticksask.

Ok. Det kommer aldrig bli några dagens outfit i den här delen av blogg-gyttjan. Både ni och jag har viktigare saker att göra med vår tid än så.
MEN är det nu så att min vän fyller 30+ och bjuder in till festligheter med discotema och trevlig avslutning på favoritgayklubben. Disco ja. Disco. Rosa och glittrigt. Men i min garderob finns inget rosa. Vad gör man då?
Ska man...



... jobba upp sjuttiotalsdiscon i färger som brunt, orange, guldglittrande tröja, läckra guldglittrande sneakers och matchande spegelfotarposer (den höftvickningen säger man inte nej till hörrni!)?



Eller jobbar man hellre med sin paljettklänning a la Barcelona samt glittrande fötter i tantmodell?



Eller är det dags att go classy i någonform av jumpsuite och världens, ja förmodligen världens, finaste men obekvämaste heels?



Kanske är det helt enkelt så att det är den här kvällen man klär sig som en citroninspirerad flygvärdinna med paljettkjol?



Eller ska man kanske leta fram sin rutiga (jo, den är rutig) tjejensomstartarigångbilracet-outfit och hoppas att man med lite god vilja kan se disco i den?



Eller ska man helt enkelt erkänna sig besegrad och inse att vid disco går gränsen för vad garderoben klarar av och därmed hoppa i sin gamla långkjol med tornyr och korsetten med puffärmarna och starta ett helt eget tema?

Man vet inte. Man är ju inte så bra på det här med disco. Man är bättre på typ... rävjakt. Men man gnäller inte. Man tar seden dit man kommer och ägnar kommande lediga förmiddag helhjärtat åt det perfekta valet.

Ok, 7 miljoner är väl inte så svårt att skrapa ihop om man är några stycken. Nu tycker jag att alla tänker större än Men vi ska ju åka på semester! och lägger sina sparpengar i potten. Tillsammans kan vi ta hem det här. Pix för en av flyglarna, resten får ni slåss om.

http://lundin.capitex.se/images.aspx?guid=3QKQKRB33AG5J82V&typ=CMVilla&type=all

Så det var dags för bio. Det var dags för The social network. Spännandespännande! tänkte jag och sjönk ner i biofotöljen.
I filmen fanns tusentals och åter tusentals av driftiga, kompetenta, intelligenta och handlingskraftiga män. Samt tusentals och åter tusentals kvinnor som var där i förhoppning om att få suga av de driftiga, kompetenta, intelligenta och handlingskraftiga männen. Det fanns däremot inte en enda driftig, kompetent, intelligent eller handlingskraftig kvinna.
Ett undantag; tjejen som dumpade huvudpersonen i början. Hon var normal. Men märk väl; hennes utbildning var lägre än hans, det framgick tydligt.
Och jag är så trött på jämförelser mellan manligt och kvinnligt. Är inte så mycket för vi mot dom i något läge. Är väldigt mycket för att chilla och skita i om huruvida någon har snopp eller fitta. Är väldigt mycket för vi i ett större begrepp.
Men när man sitter och tittar på en film som handlar om intelligenselitens creme de la creme och de inte har fått med en enda tjej som framstår som normalbegåvad då går det inte annat än att känna sig som dom. Dom puckade. Dom som gör allt för att få suga av filmproducentens vi. Jag var helt enkelt inte vi med de som filmen riktade sig till. Och man tröttnar. Tappar intresset. Börjar fundera på vad man ska göra för matlåda till morgondagen och om man inte ändå är litelite kissnödig om man känner efter. Man känner att de som gjort filmen hyst ett så starkt förakt för mig att jag inte kan ta deras berättelse på allvar.
För så är det. Det finns inte en människa i världen som känner sig nedvärderad och idiotförklarad av någon skulle sätta sig ner med denna någon och lyssna när den sa: Du är en idiot och inte lika mycket människa som jag, men lyssna nu på min intressanta berättelse...

Och tro mig, hade de nakna och puckade tjejerna haft en funktion för att driva historien framåt hade jag inte invänt. Då hade det varit en helt annan sak. Men nu hade de ingenting med historien att göra.
Så jag gick därifån modfälld med enda tröst att jag i alla fall blivit bjuden på filmen så jag hade i alla fall inte lagt ut några pengar på den. Och med tanken att porträttet av huvudrollskaraktären hade varit intressant om jag hade fått titta på filmen utan att hamna i försvarsställning. Jag är så trött på försvarsställning. Så trött så trött.

Det finns tre saker jag gillar bäst i livet:
1. Finöl.
2. Rävar.
3. Piddar.

(Pyjamas - piddejamas - pidde)

I klädbutiken där jag extraknäcker får vi alltid in piddar till jul. Vuxenpiddarna är som alltid finfina, medan barnpiddarna är fantastiska. Så min vana trogen köper jag mig en barnpidde i storlek 11-12 år, med matchande raggsockor i vuxenstorlek, som jag sedan flyttar in och bor i under hela året. Sen är jag piddad och klar. Då kan jag sitta i min pidde, dricka min finöl och klappa min räv. Ok, nu ljög jag, jag har ju faktiskt ingen räv. Men finöl, det har jag.

And I try, I try, I wish I wanted to go see local churches with you, or to go clubbing
where the young ones do. But all I really want to do is watch the everyday lives.

Hello Saferide – Travelling with HS

Om det är så att man är ihop med världens bästa tjej, och man är en sån kille som gillar modelltåg och det finns ett modelltågssällskap i stan som bara visar sina lokaler två gånger om året och man i herrans massa år tänkt att man skulle vilja åka dit, ja då kan det vara så att världens bästa tjej säger till en att det finns ett visst datum man måste boka i sin kalender för då ska det hända skojigheter.
När dagen väl infinner sig kan det vara så att världens bästa tjej (vi kan för enkelhetens skull förkorta det VBT) säger åt en att stå på Järntorget vid en viss tidpunkt på morgonen. Och efter det får man instruktioner för hur man ska ta sig upp till stans bästa frukostfik där en finfrulle väntar. När man ätit klart och tror att det var det som var överraskningen överraskar VBT med att sätta en på en spårvagn och åka raka vägen till modelljärnvägssällskapets lokaler där man får en visning. När man tror att det roliga är slut där så visar det sig att man visst ska upp i det där stora hjulet de byggt vid operan för att kika ner på den verkliga verkligheten i miniatyr. Och det är läskigt. Men man överlever.
Sen blir det kaffe. Och sen blir det mathandling. Man slappar på soffan. Sen sätter man igång med maten. Finmaten. Du kan göra ganska mycket, säger VBT, jag tänkte vi kan ha matlådor, medan hon flänger runt i lägenheten och panikstädar. Klockan närmar sig 18 och maten är klar. Maten är klar. Ja. Ja just det. Då kan det vara så att man vill börja äta. Men vad man inte vet är att VBT i hemlighet har bjudit in ens polare på söndagskäk. (Därav den hysteriska städningen som VBT egentligen tycker är lite väl avslöjande och genomskinlig.) Men polarna är sena. Så VBT får ljuga ihop olika anledningar till varför man inte kan börja äta nu när maten är klar. Ringer samtal och låtsas att det är vänner i kris och nöd som hör av sig.
Nåja, 40 minuter senare anländer polarna och då blir man förvånad. Och kanske glad. Jag tror glad. Sen äter man och äter och äter och har det himla trevligt ihop.
Exakt så kan det gå till om man är ihop med världens bästa, fyndigaste och mest förtjusande tjej.

Igår modellade jag. Sånt är viktigt att skriva. Det har jag förstått. Så att man bygger på den där fejkade bilden av sig själv som en extremt lyckad och perfekt människa. En sån människa som man vill vara och vars blogg man vill läsa.
Egentligen borde jag även ha skrivit det på min facebookstatus. Det gjorde jag inte. Fail. Egentligen borde jag skriva något stort tack till den supersöta makeupartisten som hjälpte oss. Och länka. Det har jag inte heller gjort. Fail. Egentligen borde jag lägga upp flashiga bilder på kläderna jag hade på mig. Och kanske skriva något om hur trött jag är efter att ha vandrat runt i höga klackar. Det har jag inte heller gjort. Extremfail.
Inte för att jag inte vill framstå som en lyckad männsika - för det vill jag, och inte för att inte makeupartisten var jättetrevlig - för det var hon, och inte heller för att jag inte tyckte kläderna var fina - för det var de. Utan kanske bara för att jag inte riktigt har ork att låtsas hela vägen ut. Och det borde jag nog. Om jag ska verka övertygande.
Jag borde garanterat inte skriva något om att jag hade hemmajobbdag idag och fortfarande sitter i svettig pyjamas och känner ångesten för att jag inte tagit tag i något och att mötet snart börjar och jag inte gjort vad jag borde för att jag kommit in i en helt paralyserad period då jag bara sitter och glor framför mig och inte förstår hur jag ska börja. Så borde jag absolut inte skriva. Men ibland slinter man på tungan. Eller på tagentbordet.