Nr 494.
Imorse vaknade jag av ett meddande. Meddelandet innehöll en film. I filmen var det någon som sa ungefär: Vill du sjunga muggebiggemuggebiggetufftufftuff för mej? Vill du det? Vill du det?! Det vill hon, mamma det vill hon! Hon ville det. Hej då!
Om man är en människa som jag, som inte alltid vet om man ska gå åt höger eller vänster eller helt enkelt bara stå kvar där man är, kan det vara skönt och befriande att ha en systerdotter på 3 år som gärna talar om för en vad man vill. Det blir så himla mycket lättare då. Du vill det här.
Nu har jag tittat på filmen kanske 15 gånger. Mår både bra och dåligt av det. Bra för att min systerdotter är den tuffaste och coolaste unge som finns, och dåligt för att jag saknar henne.
Men på tisdag fyller hon år. Då ska vi träffas! Då ska vi äta tårta och jag ska sjunga jamåjjuleva för henne. Det är så det kommer bli. Det vet jag. För det har hon talat om.
Nr 493.
Bästa KING-redaktionen. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta vare sig er kompetens eller timeing, men om jag tillåts brainstorma fritt kring känslan den här rubriksättningen ger mig är det främst referenser så som "gubbslem", "smaklöst" samt "töntigt" som dyker upp. Är det kring dessa kriterier ni fiskar upp läsare?
Nr 492.
Väljer tapeter, skissar miljöer och sliter mitt hår. Det är svårare än man tror det här. Och nej mamma, åtta års skjutsande till oljefärgsmålningskurser om lördagarna verkar inte ha gett någon som helst effekt.
Imorgon ska mina skisser och jag på möte. Min enda tröst är att det inte är som konstnär de anställt mig.
Nr 491.
... Och exakt så här ser den ut när jag nu lägger ner arbetet för kvällen. Inte mycket till förändring, kan någon säkert tycka. Och nej, där finns en poäng. Men. Allt arbete ser man inte med blotta ögat. La åtminstone tre timmar på att få gördelbiten bra. Lyckades jag? Nej. Började jag stressgråta? Ja. Så. Här har ARBETATS. Även om det inte syns.
Nr 490.
Jag må vara sist på bollen här, men; Har ni tänkt på hur mycket tid en diskmaskin sparar? Jämfört med att diska för hand i ett hem där man måste koka sitt eget varmvatten? Va? Det är otroligt!
Nr 489.
Slåss med 30 meter tyll. Inte helt säker på vem som vinner.
Nr 489.
Om man tänker ägna sin fredagkväll åt att sippa på vin och sy brudklänning samtidigt är det väldigt viktigt att vinet befinner sig den ena delen av rummet, och klänningen i den andra. Om inte bruden önskat sig batikfärgat, vill säga.
Nr 488.
Jag var mitt tröttaste. Jag var mitt tjurigaste. Jag hade världsrekord i low araousal. Jag gnällde. Jag gnydde. Jag tänkte att jag kommer dö. Eller döda. Mig själv. Eller Lilla Tjocka. Något måste hända. NÅGOT. Vadsomhelst. Innan. Jag. Tynar. Bort.
Så, en söndagkväll klockan nio, ringde det. Någon sa typ: Lilla Tjocka, vad ska vi göra?! LILLA TJOCKA VAD SKA VI GÖRA?! En av stylisterna har hoppat av och inte lämnat in något arbete och om tretton timmar ska vi ha presentation av stylisternas arbete för vår kund! ... Lilla Tjocka, tror du Moa känner sig lite sugen på jobb?
Och jag ba: Kör i vind!
Sen jobbade vi hela natten. Exakt hela. Och det var nästan hur kul som helst.
Jag som aldrig har stylat något som inte rör på sig förut känner mig som den nybörjare jag är. Aldrig någonsin miljöer. Inte på det här sättet. Teaterscener räknas inte. Men nu håller jag på. Lär mig. 6 stycken ska jag reda ut. Har idag sutttit exakt 13 timmar och 23 minuter och skrivit listor. Utanför fanns solen. Innanför fanns jag. Jag, två datorer som turades om att krasha, min färgglada klänning och Listorna.
Bilden ovan är på mig. På mig och stöket jag inte orkat städa upp. Kan inte städa nu. Har viktigare saker för mig. Exakt så där rött, som på bilden, blir mitt hår när jag stressar. Allt blod bara forsar ut i stråna. FOSCH! Rött. Eller ok jag ljög. Det har inte med stressen att göra. Det är med FERIA-COLOR att göra. Enbart.
Nu är klockan kvart i elva. Man skulle kunna tro att jag ska få sova nu efter en så flitig arbetsdag. Men imorgon ska jag presentera en twall på brudklänningen. Och. Jag har inte börjat än. Eller jo. Jag har köpt tyget. Lite av tyget. 30stycken av de 91 meterna tyll som klänningen kräver, har jag köpt. Det ligger upprullat på rulle. På rulle är 30 meter tyll hanterbart. I fritt tillstånd är det ett slukhål.
Vi ses på andra sidan, hörrni.
Nr 487.
Skrev ett långt och fyndigt inlägg som min mobil deleatade i samma sekund som jag postade. Nu tänker jag tjura mig till sömns bara för det. God natt.
Nr 487.
Nr 486.
Två gånger de senare veckorna har jag klämt s
Ah! Shit! Jag kan inte skriva det! Jag trodde jag kunde men jag kunde inte. Det skulle handla om blod. Jag har hjärtklappning nu. Och ådror. Får svimningskänslor i vågrätt läge.
De två ovanstående är mina värsta. Kan inte prata om, kan inte tänka på. Och det har hänt något med dem på sistone. Jag tänkte att jag skulle skriva om det, i terapeutiskt syfte. Eftersom mina somatiska markörer (svettningar, yrsel, hjärtklappning, illamående) slår frivolter var gång jag närmar mig ämnet tänkte jag prova teorin: somatiska markörer framkallar rädslan. Ångesten kommer för att psyket tolkar de kroppsliga signalerna som att den befinner sig i fara. Alltså; om jag pratar om min fobi i ett tillfälle då kroppen känns helt lugn och avslappnad kanske de somatiska markörerna inte exploderar lika kraftigt och då kanske ångestkänslan inte blommar ut den heller. Och om jag klarar det en gång, så lär det gå lättare nästa gång. Och gången efter det och gången efter det. Något liknande Utsläckning. Motsatsen till Betingning. Det var tanken. Gick så där.
Nr 485.
Jag äger förmodligen inte ett enda klädesplagg som inte har en kronisk svettdoft.
Nr 484.
När jag har tänkt mitt kommande hus har jag alltid tänkt det med en tillhörande allé och stora slätter á la Skara eller Skåne. Nu blir det varken allé eller slätt. Men jag tänker; Med lite löv på det här så blir väl inte det en så tokig entré det heller?
Nr 483.
Men ok. Det finns ju andra anledningar till Viskafors. Sånna som inte har med samhället i sig att göra. Sådana anledningar kan stavas på olika sätt. Mina stavas bland annat: FönstretÖverTrappan. 
Samt: DetLillaUtrymmetUnderTrappan. Där jag ska sitta. Där jag ska sitta och stirra in i...
... min GigantiskaSpisMittEmot. 
Och nu vet jag vad ni alla tänker: Gråa bröstpaneler? Är inte Moa mer brunbröstpanelad? Jo. Oroa inte. Det kommer brunbröstpanelas. Det kommer tapetseras i mörka färger. Det kommer hängas tjocka, långa, sammetsgardiner. Det kommer murras till. Det kommer bli exakt som i en av de gamla Miss Marple-filmerna. Mörkt. Mystiskt. Spännande. Med en liten strimma ljus som silas in bakom en gardin borta vid drinkvagnen. Exakt så. Exakt.
Ps. Den som inte noterar den gigantiska och underbara bredden på dörrposten i bild nr 2 kommer få spö. Jag lovar. Spö. Ds.
Nr 482.
Jag har pausat i exakt en månad och en dag. Facebookpausat. För exakt en månad och en dag sedan fick jag av säkra källor höra; "Det är INGEN som tycker att du är rolig. Det är INGEN som tycker att din bitterhet är kul. ALLA på Facebook tror bara att du mår jävligt dåligt."
Ibland är det nog en smula nyttigt att få en frisk och nykter bild av sig själv. Kanske inte så upplyftande. Men nyttigt. För jo, jag trodde nog att jag var lite rolig, och jo; jag trodde faktiskt att min bitterhet var lite småfestlig. Men Ingen och Alla är många personer. Så många säger man inte emot.
Så jag bestämde mig för en paus. Av två anledningar. Den första är given; jag kände mig en smula patetisk. Här hade jag gått runt och trott att mina bittra kommentarer var fyndiga och festliga, men i själva verket var jag en sån som alla tycker synd om och tror mår dåligt. Som ingen skrattar med.
PsykologerSomVet hävdar att en av de största källorna till ångest är när det uppstår en konflikt i självbilden. Det kanske finns en poäng i det. Kanske inte. I vilket fall som helst var steget från Fyndig till Sorglig lite väl stort för mig och min självbild, så jag bestämde mig att istället ta klivet tillbaka och titta på mig själv utifrån. På håll.
Den andra anledningen är förstås beroendet. Om det finns, vill säga. Och jag kan, så här med facit i hand, säga att det gör det inte. Från att alltid ha Facebook igång till att logga ut och helt glömma bort att det finns på två dagar. Med en liten bufferttid på två dygn då jag kom på mig själv med att tänka i statusuppdateringsbanor nästan stup i kvarten. Men annars? Nepp. Glömde bort. Tänkte inte på.
För en liten tid sedan kom en av mina allra trevligaste arbetskamrater förbi receptionen och sa ungefär; "Men Moa, jag saknar dig på Facebook. Du skriver alltid så roligt! Alla andra skriver bara om hur god mat de lagar, men med dina inlägg får man alltid fundera på om de är på allvar eller inte. Jag tycker de är roliga!"
Jaha ja. Olika bud. Minst sagt. Hur ska man lyckas ha en tydlig självbild när inte ens omvärlden är enig? Och vad blir egentligen summan av kardemumman? Gammal som gatan; Man kan inte bli älskad av alla. Hur mycket man än önskar.
Så nu har jag gjort mitt. Nu har jag reflekterat, beaktat och självrannsakat. Nu är det bra. Nu har det gått en månad och en dag. Nu återgår jag till mitt bittra självömkande facebookliv igen. Det är ju trots allt där jag trivs bäst. Sorglig, eller inte.
Nr 481.
Idag var jag och tittade på DetSomInteSkaKallasFörViskafors igen. Så här ser det ut. Exakt så här.
Både jag och Lilla Tjocka fick ångestklump i magen och tittade med bleka ansikten på varandra när vi körde igenom samhället. När vi svängde upp vid macken sa Lilla Tjocka: Kommer du ihåg för ett år sedan då vi satt här på gräsmattan utan för macken med Simhopperskan och Lilla Spydiga och sa "Vem fan vill bo HÄR?". Den känslan har liksom inte försvunnit.
För ungefär tre dagar sedan skedde det en liten drive by i Viskafors. Och då inte inne i centrum. Nej. Snarare på nyss nämnda mack. På nyss nämnda mack som ligger 250 meter från DetSomInteSkaKallasViskafors. Ja, sen visade det sig att den som siktade inte siktade så himla bra, så den träffade inte. Så den fick komma tillbaka och köra drive by nr 2 tio minuter senare. Träffade inte då heller enligt GP. Så; inte en skottlossning. Utan två. På mindre än en kvart.
Prutmån.
Men det här med att kila ner och köpa lite snarre på macken kommer kanske aldrig att kännas särskilt hett.
Nr 480.
Lilla Tjocka ligger och sover på min arm. Exakt samma sak gjorde han igår. När Lilla Tjocka sover brukar man kunna prata med honom. Ibland är det trevligt. Andra gånger är det mindre trevligt. Igår utspelades följande konversation:
- Lilla Tjocka, hur mår du?
- Det kanske är bättre om du frågar om import och export och sånt.
- Av vad?
- Skivorna.
- Ok, hur går det med importen och exporten?
- Jag vattnar.
- Vattnar?
- Så att jag slipper betala.
- Vad slipper du betala?
- Bensin. (tystnad) ...Var är mina resultatpapper?
- Vad för papper?
- Från förra året! Vad tränade jag förra året?!
- Jag vet faktiskt inte, skicross?
- Haha, nej jag tränade INTE skicross! Hahaha!
- Nehe... Vad gör du nu då?
- Rullar ut röda mattan.
- Gör du? För vem?
- För dig.
- För mig? Varför?
- För att jag hatar dig.
- ...va?
- Jag hatar dig.
Nr 479.
Lilla Tjocka och jag bestämde oss för att gå på Kinarestaurangen i stan (eller som Rebecka la fram det: Den ENDA restaurangen i stan) och jag valde dessvärre att lämna mobilen hemma. Hade jag inte gjort det hade ni, kära bloggläsare, fått en reallife-update om ångesten kring att vi beställde in varsin helt oätlig soppa och våra taffliga försök att på diskretast möjliga vis smuggla med oss vår soppa in på toaletten och hälla ut den för att slippa säga det uppenbara till kyparen. Men nu missade ni det, och jag får försöka återberätta såhär i efterhand, och då känns det plötsligt inte alls lika roligt. Men det var roligt. Det var det. Lovar! Jätteroligt!
Nr 478.
Jag vet ju att jag BORDE träna. Inte kanske just av piffatillrumpan-anledningen, utan kanske snarare jagärjuförfansjuktvågångerimånaden-anledningen. Samt, förstås, minaådrorkalkasigenvilkensekundsomhelst-anledningen. Men jag klarar inte av gruppaktiviteter. Jag har ingen koorinationsförmåga. Jag tycker inte om att vara i stora klungor av tjejer och jag HATAR att byta om i omklädningsrum.
Men jag bestämde mig. I förrgår bestämde jag mig. Nujävlar! Det får vara färdig ångestat. Kroppen behöver sitt och får den inte det så dör den alldeles snart.
Så, jag spenderade kvällen med att googla billigaste ställe (budgeten 43 kronor om dagen lär hålla i sig en stund), och när jag väl hittat det; läsa om exakt alla gruppaktiviteter som erbjuds (för att vara så förberedd som möjligt. Förberedd är bra emot ångest), samt göra analys på hemsidans texter för att kunna avgöra om det verkar vara snäll och ödmjuk personal, och inte tofstjejer som fnissar när man gör fel.
Resultatet? Friskis och svettis på Västra Hamngatan 7.
Ringde Lilla Tjocka och bad honom ta med mina träningsskor förnujävlar! Skrev ut schema för alla pass, markerade med gul markeringspenna de pass som skulle kunna funka för mig. Basnivå. Enklasteenkelt. Koordinationskravsfritt. Dubbelkollade med mitt arbetsschema för att se att det passade ihop. Allt funkade. Allt klaffade. NUJÄVLAR!
Så igår: Jobbade tidigt och skulle gå och skaffa kortet direkt efter jobbet för att sedan åka hem, hämta mina kläder och på kvällen ta ett litet baspass i indoorwalking. Garantetat fritt från några hopp, klapp, steg fram-loopar.
Så klockan blev ett och jag steg ut från Konserthuset, ner på Avenyn, över kungsport, via Vallgatan ut på Västra Hamngatan. Västra Hamngatan 15. Västra Hamngatan 14. Västrahamngatan 13. Västra Hamngatan 12. Västra Hamngatan 12. Västra Hamngatan 11. Västra Hamngatan 10. Västra Hamngatan 9. Svisch! Kungsgatan. Kungsgatan? Och sen: Kungsport. Bussen hem. Soffan. Tre Daimglassar och en skål popcorn.
Det visade sig att jag inte alls köpte något kort.
Det visade sig att jag vände, tog bussen hem och la mig på soffan så fort jag fick syn på skylten.
Det visade sig att jag inte alls hade ångestat färdigt. Inte på långa vägar.
Så, vad ville jag ha sagt med det här?
Jo, de av er som läser Tobias Boströms festliga blogg såg säkert det här inlägget häromdagen. Men för den oinsatte; Det har visat sig att Facebook får oss att må dåligt eftersom människor oftast lägger fram sin mest lyckade och förtjusande sida i statusuppdateringar, medan mansjälv sitter vid skärmen med alla sina brister och fel, och eftersom bliden av de andra personernas liv inte blir nyanserad så känner mansjälv sig misslyckad eftersom man har själv har fler dimensioner än lyckad. Hans koncept blev alltså; Jag blir din misslyckade Facebookvän för 50 spänn. Han lovar helt enkelt att med alla medel framställa sig själv som den mest misslyckade personen i din facebooklista, så att du själv känner dig en smula bättre.
Och ni vet ju hur jag har gnällt över alla jagärsåhimlahärligochfärgrannochperfekt-bloggar. Och jag vet: Jag vet att det måste vara fler än jag som känner samma sak. Jag är ju pank, jag behöver ju pengarna, så jag tänkte: Nu stjäl jag konceptet från bloggen ovan rakt av. Kanske utvecklar det en smula:
Jag blir din misslyckade bloggerska för 150 kr.
Ja, jag höjde priset. Känner att i ett blogginlägg kan man gå in så mycket djupare i självförnedringsträsket att det faktiskt är värt lite mer pengar. Dessutom vet ni ju, som sagt, hur pank jag är. Måste försöka mjölka.
Så, jag lovar ett rikt flöde av inlägg kring misslyckanden, jag lovar suddiga bilder, jag lovar att särskiva, jag lovar lite för privata och pinsamma avslöjanden, jag lovar att använda z istället för s, jag lovar dagensoutfits-bilder där jag uttalat försöker klä mig som dig, men inte riktigt lyckas. Jag lovar att skriva i kommentarsfältet på din blogg och be dig länka till mig i ett inlägg, (Snälasnälla! *ler*). Jag lovar att gräva djupt, djupt i Träsket Av Misslyckanden. Och jag lovar att du kommer känna dig lite, lite bättre.
Så, vad säger ni om mitt snodda koncept - är det en deal?
150 spänn är en låg summa att betala för självkänsla.
Nr 477.
Lilla Tjocka ba: Kolla jag har bonddrängstema idag!
Och det kanske han tror att han har. Men jag ser bättre än så. Och jag ser: Randigt.
Asså, shit; Jag är en sån himla stilförebild!
Nr 476.
Exakt så här randiga är de, mina nya randiga. Exakt så här.
Men när sommaren kommer och jag ska använda dem tänker jag att min rumpa ska ha blivit en såndär rumpa som tittar lite förtjust uppåt, och inte hänger ner och stirrar i gatan, så att jag slipper ha på mig svarta hålla-in-strumpbyxor under. Hur det ska gå till vet jag inte. Endel säger att det kanske hjälper om jag börjar träna. Själv tror jag mest på tankekraft.
Ps. Notera gärna hur spexig jag är när jag tar kort på mig själv. Det visste ni inte va? Att ni hade med en så spexig tjej att göra. Ds.
Nr 475.
Simhopperskan var i stan. Simhopperskan var i stan och jag låg hemma i en hög av svett, snor och självömkan. Simhopperskan var i stan och gick på teater utan mig.
Nåväl. På söndagen ryckte jag upp mig, tog bussen ner på stan och mötte henne bland neonfärgade jeans och magtröjor. Och den här månaden är, som alla andra månader, en återhållsamhetens månad. 43 kronor om dagen får jag spendera för att hålla min budget. Det innebär att saker så som hårspray eller för den delen någon typ av mat som inte förpackats i metallburk enbart är att glömma, samt att jag nu gått över på Reklamarens barns kvarglömda godissmakande tandkräm för att behålla hygienen någorlunda intakt.
Men ändå; Det är konstigt det här med budget. Jag skulle inte för mitt liv få för mig att köpa mig en sjukronors banan på Pressbyrån om jag så stod och dog med den. Alldeles för dyrt! Men när Simhopperskan och jag fick syn på ett par randiga capribyxor, som egentligen inte passar mig och som man absolut inte kan använda förrän sverige är varmare än varmst - ja, då slog jag till. De var ju så billiga! Bara två och en halv dagars icke-spendering och jag har samlat ihop till dem.
Nr 474.
Exakt så här ska min trädgård vara inredd när jag får trädgård. Stora, stora, STORA rottingmöbler, randiga tyger och gigantiska parasoller.
Och ja, det kan ju kännas lite främmande att en helfattig halvtidsanställd med ett andrahandskontrakt utan dush och varmvatten börjar inreda sin trädgård. Men ibland är DetNyaBoendet närmre än man tror.
Nr 473.
De där bloggarna jag nämnde, som jag läser fast jag inte mår bra av. Jag kände att jag kanske borde förtydliga; Det är inga av era bloggar. Era (de jag fått läsa) älskar jag.
Nej, det är snarare alla de där vintage/seconhand-brudarna som jobbar med någonting inom media som stressar mig. De som har på sig söta klänningar, som alltid har fixat håret, som annordnar temafester, som jobbar hundratimmar per dygn men ändå hinner med att ha lyckade tillställningar med sina lyckade vänner, som hänger bakom kameran vid modefotograferingar, som har fler bilder än texter, som alltid hinner retuchera sina bilder, som har fantastiska längenheter, som aldrig har fnasigt nagellack, som aldrig har sviktande självkänsla, som lever sådana underbara, härliga, jävligt fantastiska liv. Och ju härligare deras liv är, desto tråkigare, fulare, gråare känns mitt.
Precis som skönhetstidningar, fast värre. En skönhetstidning är fejk, det vet alla. Men en blogg väntas spegla någon form av verklighet. Det är värre.
J A G M Å S T E S L U T A. J A G M Å S T E S L U T A L Ä S A.
Nr 472.
I förrgår plockade jag ner mina julsaker. Kände att det var dags.
