Nr 638.
Ok. Nu har jag skrivit på det där manuset nästan varje dag i tre månaders tid. Nu är det en vecka till deadline och jag spyr på manuset. Det är dåligt, tunt, pinsamt, patetiskt och jag vill aldrig se det mer.
Som tur är är jag klok nog att veta att spy-fasen är just en fas. Alldeles normal en vecka innan deadline. Hade jag inte vetat det hade jag haft ångest. Eller ah, mer ångest. Eller; annan ångest. Men nu vet jag ju. Och kan därför ägna mig åt att spy samt tänka jagvägrarfanöppnadokumetjävelnidag i lugn och ro.
Nr 637.
I natt slog det mig att jag blivit rädd för döden. Vet inte vad det betyder, men säkert betyder det något.
Nr 636.
Japp, heltid på konserthuset samt deadline för manus under samma månad är för mycket.
Något måste bli lidande.
Nr 635.
Fick första vettiga lönen på 8 månader.
Bestämde mig för att gå på salong. Göra mig fin. Klippa lite hår, färga lite hår. Frågade om pris. Fick inget svar. Tänkte: Hur dyrt kan det va? och fantiserade kring en absolutdyraste-summa jag kunde tänka att det skulle kunna bli. Typ 1500. Det är det absolut dyraste jag kan tro.
Hade fel.
Blev pank.
Nr 634.
Det var dags att fira av min goda vän Syafrikastudenten. Så vi styrde upp drinkar och allt annat som hör till ett Avfirningskalasmedstil. Och det var trevligt. Desto mindre trevligt är det faktum att vi nu inte kommer träffas på ett halvår. Det känns faktiskt skittrist. Men när en vän åker, gör en annan entré. Man kan nästan räkna dagarna tills Elin kommer hem igen på fingrarna. Då kommer vi bo så nära att vi kan äta frukost ihop, fast att vi sitter i varsitt kök.
Och min egen nomad-gen? Jo, den har börjat röra på sig igen. Den vrider på sig, knarrar och gnisslar. Någonting måste hända snart. Här kan jag inte stanna. Och en plan har börjat formas. Den är inte klar. Inte än. Men den är såpass mycket Plan att den ganska snart är värd att berättas om.
Nr 633.
Simhopperskan la upp den här länken som ett litet bevis för att hennes ståndpunkt var den korrekta. Själv gjorde den mig bara mer övertygad. En sån, exakt en sån, ska jag dela mitt liv med.
Nr 632.
Disträ. 10 timmar kvar på arbetsdagen.
Nr 631.
Nej, jag blev inte helnöjd med min hemmagjorda mössa. Dessutom blev den förstor. Tre steg och så har den kasat ner över ögonen. Barndomskänslorna al over again. Fast inte på det bra sättet.
Men! Men med ett par hörlurar modell Gigantiska under sitter den perfekt. Och ingen kan ana att under mitt huvudmjukdjur spelar en hel orkester. Eller ah, jo. Det kan man. Det syns ju faktiskt. Men nöjd, det blev jag. Hurra!
Nr 630.
Det började bli dags att skicka ut rollerna till ensemblen. Kul! Men innebär det att manuset är klart?
Svaret är: Nej. Nej med eftertryck.
Men roller ska väl skådespelarna ha ändå? Det är faktiskt inte så himla långt kvar till kollationering.
Jag valde att göra det lätt för mig och inte skicka ut ett mail med rolllistan, utan istället rita ett relationsträd på storpapper och lägga i ett storkuvert, skriva personliga karaktärsbeskrivningar på ett annat papper och lägga det i ett mindre kuvert där jag på bästa utpressar-vis skrev skådespelarens namn med utklippta bokstäver (det är ju ändå en kriminalhistoria) och sen schoff! ner med allt i det stora kuvertet. Klistra igen och snigelposta iväg. Jag älskar snigelpost. Hoppas skådespelarna gör det med.
I alla fall, så här såg det ut:
Rita, rita...
... klippa, klippa...
... pyssla, pyssla...
... klistra, klistra...
... och torka, torka.
Nix, någon bild på slutresultatet har jag inte. Fast å andra sidan bestod slutresultatet av ett igenklistrat kuvert. Inte särskilt upphetsande att se.
Imorgon bör de dimpa ner i brevlådorna. Förhoppningsvis kommer alla känna sig peppade.
Nr 629.
I morse när jag kom till jobbet såg det ut så här...
... samt så här...
... och när morgonen börjar på det viset vet man att just den dagen inte kommer att bli ens allra sämsta dag.
Nr 628.
Lilla Tjocka åkte iväg till Umeå och var lite rädd att jag skulle glömma bort honom. Så han garderade genom att placera ut små lappar. Hittils har jag hittat i mitt köksskåp...
... på min rödaste fågel...
... på lampan i köket...
... i mitt ganska äckliga smörlock...
... samt på min ekorre.
Önskad effekt har de fått: Var gång jag tittar på dem tänker jag på Lilla Tjocka. Och blir lite varm i magen.
Jag tror han gillar mig.
Nr 627.
Det var ett tag sedan jag hängde i Det Vita Huset Vid Sjön. Av olika anledningar. Den starkaste av dem var att det höll på att driva mig till vansinne. Ulricehamn är säkert kul om man är en upptagen småbarnsförälder. Men för oss andra kan det bli en smula... ångestframkallande. Så, för att rädda relationen till Lilla Tjocka har jag istället hängt hemma i stan. Mindre ångest. Men nu är jag tillbaka! Och vad hade jag glömt under min bortavaro? Jag hade glömt det faktum att Lilla Tjocka är en hejare på frukostar på sängen!
Nu återupplever jag.
Nr 626.
Åker buss. Mellan 21:05 och 21:06 lyckades tjejen framför mig klämma in 18 st "så här" i sin konversation med väninnan. Respekt!
Nr 625.
Nu är det slut på kalaset. Mina dagar som covergirl är över. Tidningarna nedplockade från hyllorna, kastade på hög i återvinningen. Hittills har varken Sportillustrated eller Vouge hört av sig. Så vad gör man?
Man lever på gamla meriter och postar en bild från sin storhetstid i sin blogg och klamrar sig desperat kvar vid Den Man En Gång Var. Så håll i er mina vänner, nu njuter vi en stund till.
Nr 624.
Hittills har ingen fattat slutscen-skämtet. Jag håller tummarna för att åtminstone englandsboende Elin ska vara med på båten. Är hon inte det lovar jag att för all framtid sluta skämta. För så här kan vi inte ha det. Jag är uppenbarligen skittrist, och det kan man ju inte göra något åt men jag behöver ju inte flagga med det så här i offentligheten.
Nr 623.
Skriver slutscen. Det är kul. Men det hade nog varit ännu festligare om jag skrev på engelska.
Nr 622.
Lista på saker som glädjer det gamla tanthjärtat och som får de åderbråckade remuatismbenen att vilja skutta ur sina stödstrumpor och dansa på logen som i sin ungdom:
* När två sjuttonåringar högst generade kommer fram på fik och frågar var jag köpt min klänning.
* När jag surfar in på den fantastiskt inspirerande In Estelle´s pocket och hittar min egen blogg på läslistan.
Jag är inte så tråkig som jag tror. Vad det verkar.
Nr 621.
Inga pengar på kontot och kurrande mage - men fin om fötterna, det är jag!
Nr 620.
Lista på tillfällen då ett skott i pannan inte skulle kännas så dumt ändå:
* När man skrivit ett manus i ett program som inte sparar ordentligt och därför säkerhetskopierat efter varje skrivtillfälle - men upptäcker att säkerhetkopieringen inte heller har fungerat.
Nr 619.
Nyårsöverraskningen ja. Den började med: Vinterkräksjuka.
Det var ett jävla tjat, kanske någon tänker, om vinterkräksjukan. Men jag vill flagga för den lilla detaljen att jag alltid trott att jag tillhört de immuna 20 procenten. Har aldrig upplevt det jag upplevde i helgen. Och det var. Det var. Äckligt. Och liksom. Ovärdigt.
När Lilla Tjocka dök upp hos mig på lördagkvällen var själva tömmandet av kroppen avklarat, och dess orkeslösa skal låg i soffan och feberbrann och hade ont i varje liten del. Märkligt, med tanke på att den inte fått i sig vatten på 24 timmar, så unnade den sig ändå att gråta en skvätt pga ont. Prioritera dina vätskeresurser hörru!
Nåväl, så när söndagmorgonen kom och vi skulle åka hade fröken Andersson knappt druckit eller ätit på några dygn. Hurra, sa kroppen och släpade sig ner i dushen. Dushade. Och var sedan tvungen att vila.
Så, från det här:
Via det här:
Till det här:
På inte skitmånga timmar.
Okok. Jag tog i. Och gick händelserna i förväg. Sorry. Så här gick det till egentligen:
Bil kördes fram och jag hoppade i. Eller, snarare välte ner i bilen. Allt för att uppnå minsta möjliga fysiska ansträngning. Sedan körde vi. Jag bad allra snällast om att få veta hur länge jag skulle sitta i bilen, så att jag skulle kunna veta hur länge jag kunde ställa in mig på att vila. Tre timmar. Tre timmar blev det.
Så körde vi. Vägen bar av mot Malmö. Och ja, tre timmar från Gbg till Malmö känns rätt vettigt. Men det visade sig att både jag och den bilkörande hade fel. För inte svängde vi av till Malmö, utan fortsatte upp på bron istället och hux flux var vi utomlands. Inte långt senare stannade bilen och jag befann mig exakt här:
Vid en tjock upplyst stenvägg. Om man tog några steg ifrån såg man att den såg ut ungefär så här på håll:
Och här skulle jag bo. I ett lagerhus fån 1700talet som blivit hotell. I Köpenhamn.
Så vi kröp in i vårt nya bo, med stuckaturer tjockare än soptunnor och fönsternicher en hel familj kan sitta i. Sen gjorde vi som man brukar göra: vi smög runt på stan, drack öl (inte jag) åt mat (inte jag) och gick sedan och la oss. I två dagar gjorde vi det. Och jag lyckades att inte kräkas en enda gång, samt avverkade vattenkonsumtionen för hela danmark.
Nåväl. Det blev nyårskväll och vi lufsade hemmåt till vårt hotell och förberedde oss för vad som komma skulle. Och det som komma skulle var en galamiddag med sisådär 300 andra. Långklänningar och vita dukar och levande ljus. Flera rätter samt en hel del vin skulle vi få i oss. Lite som vilken bamseklubb som helst, fast med finare dukning och mer alkohol. Vi lät oss snällt ledas.
Vi fick ett bord med massa glas och en möjlighet att spana in grannarna medan man rättade till skorna. Och vi fick champagne.
Vi fick flera långa rader av vita dukar och kandelabrar. Och en möjlighet att övervaka kvinnan i rosa bakom mig. En gammal, gammal tant festklädd till tänderna. Sittandes ensam. Hjärtat gick sönder. Och ja, vi fick: bröd. Och vin.
Vi fick en meny med åtminstone 6 rätter. Och vi fick vin.
Vi fick små smällkarameller med visdomsord som klippna ur vilken tonårsfliofax som helst. Och vi fick vin.
Vi fick intressanta samtal med varanda. Och vi fick vin.
Vi fick sällskap av några hundra långklänningsklädda pensionärer, kära par och italienare. Den ena finare än den andra. Och vi fick vin.
Och vi fick vin.
Sen blev klockan tolv. Vi fick vin. Med bubblor i. Och slocknade. Helt jävla packade.
Det var det hörrni. Sämre än så kan man ha det en nyår!
Och den rosaklädda gamla tanten? Hon fick sällskap framåt kvällen. Av den ensamma herren några bord längre bort. Bra början på 2013 för tanten. Och ja, för oss andra med.
