Nr 872.
Somliga av er har en inblick i mitt bröllopsbloggsberoende. Jag är beroende - och ok med det. Och nu. Nu har vi kommit till det perfekta bröllopet. De här. De gifte sig i Barcelona. MIN stad. Jävla dom. Och lite grattis. Men mest jävla. Finns inte en bild i hela inlägget som jag inte skulle kunna pricka in på kartan. Kan den staden. Och klänningen. Och bilderna. Så jävla fantastiska. Nu är det bara att lägga ner bloggknarkandet. Perfektionen är uppnådd - och så himla enkelt. Att jag inte tänkte på det.
Så jaha? Vad ska vi göra åt saken? Vi ska inte gifta oss, men om vi styr upp nästa fest i Barcelona - kommer ni då?
Nr 871.
Så Lilla T lydde uppmaningen och kom hem med nyklippt frippa! För det förtjänade han ett nytt litet paket.
Och i paketet?
Nya lappar.
Nu är det bara att vänta...
Och vänta, det gjorde han. Medan jag smidde ondskefulla (nåja) planer. Om jag skulle vara en superhjälte med en enda superhjältekraft skulle det nog vara att ljuga. Jag är så himla bra på att ljuga!
Vi skulle inte alls till Ingan och leka. Men vi skulle till Ingan och lämna av Andersson för en retreathelg hemma hos sin mamma. Det visste inte Lilla T förstås. Så Andersson och jag hämtade Lilla T utanför jobbet, åkte iväg och när vi parkerat utanför dörren sa vi: Då lämnar vi Andersson nu då. Lämnar? Sa Lilla T. Ja, lämnar.
Sedan dukade jag upp buffé i bilen och vi körde iväg.
Ända hit, körde vi!
Eller snarare, hit.
Där stoppade vi in Lilla T i ett skåp medan han avslutade dagens jobbaffärer: Nu ska jag vara på slott så nu tänker jag inte jobba mer, hej! Ungefär.
Sedan åt vi mat, hoppade i våra piddar och hängde här:
Tills vi slutligen stupade, här:
Dagen efter vaknade jag ensam. Var var Lilla Tjocka? Hade han tagit tillfället i akt och rymt?
Nejdå, han stod bara här...
... och spanade ut över ägorna.
Vi tog på oss våra kläder och bestämde oss för promenad. Lilla T tittade längtansfullt mot bordet där bollarna fanns. Sannolikt! och Yeah right! var uttryck som kom ur min mun när han föreslog att vi "kanske kunde spela lite senare?".
Efter att jag dödat alla förhoppningar om boll-lek vandrade Lilla T ut i ljuset.
Vi spatserade runt i regnet och tittade på vårt nya bo ur alla upptänkliga vinklar. Och funderade lite på vilka kriterier det finns för att ett hus ska få kalla sig slott. Inte verkar det vara tinnar och torn, i alla fall.
Sen kom vi in och jag var så nöjd med migsjälv att jag bestämde mig för att ta en selfie, bara för att upptäcka...
... att jag inte är någon ungdom. Undomar kan ta selfies. Vi över trettio verkar inte fatta hur man gör.
Vi la oss på sängen en stund, skulle bara lyssna lite på cdboken...
... och vaknade av ett kraftigt bultande på dörren två timmar senare. Utanför stod en man med sånt här:
Vi klev upp, blev champangade och snittade.
Vi klädde om och Lilla T frågade för 35:e gången: Inte ser jag väl SÅ gammal ut i mina nya glajjor?
Och jag svarade, för 35:e gången: Nej, inte SÅ gammal.
Sen åt vi. Alltså: Åt. 6 rätter. SEX rätter. Bah! Fick knappt plats i magen. Sköjde ner med viner. Frosseriet visste inga gränser. Inte vi heller.
När alla sex rätterna var på väg ner till tolvfingertarmen släpade vi oss långsamt...
... upp...
... för trapporna. Och skulle bara lyssna lite på cd-boken. Vaknade dagen efter till det här:
Sedan satt vi exakt här, så länge slottsägarna tillät.
Sedan sa vi hejdå till björnen...
... packade in oss i bilen och åkte hem igen.
Och med det sagt vill jag härmed dementera alla påståenden om att jag skulle vara bra på att ge bort paket som inte innehåller några presenter - även om presenterna jag ger bort kanske faktiskt inte är några presenter. Om vi ska vara ärliga.
Nr 870.
Just det ja, vi skulle ju summera det sista om maskeradbalen! Var var vi någonstans...? Jo, jag tror vi var vid glittringen. Jag glittrade varsin reseflaska till våra bussåkande vänner att få vid påstigningen. En liten föraning om vad som komma skulle.
Jag glittrade, för att vara ärlig, allt jag kom åt...
Hemma på solvik stod lådor med öl och vin i alla hörn.
Och de fick nya etiketter...
... så klart!
Vi sprayade gråa lådor guldiga, liggande direkt på golvet - eftersom man får göra det om man köpt ett eget hus och vet om att man ändå ska byta ut det...
... och vi stämplade...
... rullade...
... samt lyckokaksnedlade...
... i små paket.
Lilla Tjocka Reklamaren kom hem och såg mina glitterflaskor ämnade åt bussresenärerna och sa: Mäh, kan vi inte ha sånna till fördrink istället!
Och visst kunde vi det! Så vi glittrade...
... 60 flaskor till.
Vi plockade ner olika saker från tak...
... och vi tackade vårat kloka beslut att köpa en bil det gick att packa i.
Vi bar...
... och vi kände oss ständigt som vårat piggaste och frächaste.
Vi åkte fler rundor och packade tillexempel in blommor...
... tills det slutligen var läge att börja fylla hissen som tog oss upp till...
... själva lokalen.
Då var det bara att sätta igång...
... och försöka skapa mindre av övergiventextillokalkänsla och mer av maskeradbalslokalkänsla.
Vi rullade in stolar...
... försökte hålla koll på kandelabrar...
... vek upp bord utan att klämma oss...
... och jobbade med det längsta långbordet vi varit med om.
Och tro det eller ej...
... men vi blev...
.... klara! Nåja. Relativt klara. Det fanns många darlings som fick stryka på foten under resansgång. Och sanningen att säga stod jag 7 minuter innan festligheten skulle börja och klippte till det sista på min klänning medan stresssvetten sipprade i armhålorna.
Vi hade, inte bara glittriga flaskor, utan även hjälp av fantastisk serverings/fix/styrauppsituationen-personal. Utan dem hade inget blivit vad det var.
Klockan fem i avtalad tid stod Anna Mogren redo med sin fiol...
... och bordet var dukat. Nu fick gästerna komma!
Och ja, det gjorde de! Det kramades...
... fotograferades...
... hälsades...
... och övervakades.
Det anlände rödfjädrade...
... vitmaskade...
... samt herrar i stiliga kostymer!
Man fick välja på fördrink eller ljusstake. För Peter var valet enkelt.
Det kom fler gäster! Närhelst vi tänkte nu har nog alla kommit, så kom det fler. De kom från överallt; Norge, England, Örebro, Iran, Nyköping, Uppsala, Boden, Frankrike, Ulricehamn, Borås, Stockholm... Och som vi kramades!
Det fanns de som passade på att göra sånt de trodde att ingen skulle se. Men vår fotograf, Emma Ekstrand, hon såg.
Det kom gäster med coola frisyrer!
Och så småningom änlände även de mindre familjemedlemmarna i familjen Andersson/Lidberg...
... tjusigt klädda från topp till tå!
Jag blev exakt så här glad när min vän Tomar dök upp!
Det åts oliver från blommande pinnar...
... och den ena var tjusigare än den andra.
Det kom syskon - som inte är syskon, men som har samma syskon och som aldrig träffats förut - som träffades för första gången.
Så inleddes Det Stora Minglet...
... och vår rädsla att alla skulle stå tysta i varsitt hörn och skrapa blygt med fötterna i marken...
.... försvann ganska snabbt.
Så vi minglade medan Anna spelade...
Tillslut hade mörkret fallit och vi kände magarna kurra. Så Lilla T och jag intog kung- och drottningpositionen uppe på balkongen...
... kallade till oss uppmärksamheten...
... sa några väl valda ord och pekade ut riktningen för kvällen.
Sedan sa vi skål och alla drack på kommando.
Det var dags att leta upp sin plats!
Magdalena fick sitt jämte Lilla Tjocka, men föreföll inte särskilt nöjd med sin placering och bröt ihop...
Äh, skoja bara - hon försökte bara få kontakt med Lotten!
Lilla T och jag höll ett tal.
'Och alla lyssnade uppmärksamt. Och så gjorde de, på de första 56 talen.
Sedan kände de nog att vi skulle låta maten tysta mun. Men vi ville tacka alla 74 som kommit dit, och vägrade ge upp - så då var det bara för våra gäster att stå ut tills alla var levererade.
Så vi började äta, och Anna - ja hon spelade.
Exakt så här långt blev vårt långa bord! Och den uppmärksamme noterar att Kvitten, tredje från höger, hade toppat sin utstyrsel med monockel! Fantastiskt!
Vi hade en allakommerintefåsmakaavalltmenallakommerblimätta-tanke med maten. Liksom stort och mycket och rejält och marieantoinetteöverdådigt.
Av de här bilderna att dömma skulle man tro att det var en köttfest vi bjudit in till. Det var det inte. Det vore ju tramsigt att duka borden fulla med kött när hälften av våra gäster är vegetarianer.
Så vi började helt enkelt äta...
Sen höll vi fler tal. I det här talet var jag känslomässig. Det kan man se på näsborrarna och ögonrbynen.
Men det kompenserade jag snart med att på ett coolt sätt vända ryggen till...
... och falla raklång framlänges med ölflaskan i topp.
Okok, de två sista bilderna la jag bara in för att min klänning syntes i helbild, det erkänner jag. Men jag hade ju sytt den själv goddammit, och det gick faktiskt åt minst fyra guldfärgsflaskor till kjolen. Vad ska det vara värt om man inte får visa?
Det fanns de som kom dit som katter...
... men som ganska snart...
... blev avkattifierade!
Min fina storasyster var på plats!
Samt ett stort gäng från Torpa!
Min kollega Smyckeskonstnären var tjusig med spetsmask och blå fjädrar i håret.
Så småningom blev det dags att sjunga födelsedagssången för dagens födelsedagsbarn. Alltså, dagens-dagens. Just DEN dagens. Vi sjöng, och den som fyllde år är den som sitter med huvudet skamset nerböjt. Det är så det är att fylla år - man ska skämmas.
Jag talade igen. Den här gången för en Torpare. Det kan man se på att alla runtomkring klappar och ropar. Så gör man nämligen när man är en torpare. Stöttar varandra, alltså.
Tomar bälgade öl...
... och Errol Flynn försåg sig av kalkonen.
Mitt i maten dök de här två upp. I vårt matkoncept ingick ostron även om ingen av oss vill äta dom. Och eftersom köket fick lite problem med att öppna ostronen kallades experthjälp in. När de väl kämpat en halvtimme med de små djuren kom de ut med dem på fat och väntade sig/begärde/krävde...
... att vi skulle...
... äta dom!
Eh, vi viftade med varsitt skal ett tag för att liksom ge intryck av att äta...
... och gav sedan tillbaka dem till experterna. Inget ostron slank ner i min mage, och jag tror de köpte mitt lur.
Kvällen fortsatte. Vi åt. Jag tror vi åt i 3 timmar. Åt och åt och åt. Och Anna spelade.
Eftersom varken jag eller Lilla T är någotvidare bra på att laga mat, eller för den delen hade TID att laga mat, så bad vi Din Deli om hjälp. De lyssnade på alla våra önskemål - och gjorde det mycket bättre än vi tänkt oss!
Lilla T fick present av sina arbetskamrater och puss från mig! Rätt bra kombo?
Tiden hade gått och Magdalena hade gaskat upp sig! Skönt att se.
Och när vi sedan var inne på vår tredje timma ätande...
... började vi nog bli rätt mätta.
Så vi skålade en gång till...
... och sedan posade vi...
... efter som tillfället liksom bjöd in till det.
Sedan vad det dags att ge sig på efterrätten!
Den bestod av socker...
... mer socker, kaffe och sprit. Som sig bör.
Högst upp i taket svävade stora ballonger. Yours truly hade fått inspiration från nätet och beställt hem jumbostora ballonger. De är inte så dyra Lilla Tjocka! sa jag och klickklick så var de hemma. Nej, ballongerna var inte så dyra. Men heliumet. Eh. Efter ha fyllt fyra stycken hade vi nästan ruinerat oss och insåg att den som har klasar med jumboballonger på sin fest är antingen milijonär eller en heliumpatron. Vi är inget av det. Så sköt vår darling rakt av och nöjde oss.
Avecen blandades med rödtjut som blandades med öl och snart var det dags för mig att sjunga min sång till Lilla T. Nervöst. Jag sjöng och Anna spelade. Och det gick...
... bra?
Utanför toaletten ringlade sig kön lång...
... men vad såg de egentligen som var så spännande? Hade de borrat upp ett hemligt hål in till toan och stod och tjuvkikade?
Aha! Det var bara spegling på gång. Tur! Tjuvkikande på toaletten leder gärna till dålig stämning.
Väl inne på dass kunde man hänga med det här gänget:
Tvätta händerna vid gravljuset...
... samt gnida sig mot fluffväggen.
När man kommit ut igen kanske ett nytt band hade gått på!
Och då kände man säkert...
... att det var dags för dans!
Och som det dansades!
Lilla T och jag smög upp på kung- och drottningbalkongen och smygkikade. Det verkade som att alla hade det ganska bra. Vi andades ut. Så myckt förberedelser, och så var vi liksom mitt upp i det - och det verkade ha gått vägen. Trots projektornfunkarfaninte-sammanbrott och varförihelvetekanvialdrigvarauteigodtid-ilska så verkade allt ha ordnat sig till det bästa. Så höll vi ett sista tal och sedan...
... var det några som tackade för sig...
... medan vi andra tog av oss skorna och la maskerna åt sidan...
... och fortsatte dansen tills natten blev dag.
Snippsnappsnut - så var sagan om maskeradbalen slut!
Nr 869.
Lilla Tjocka Reklamaren skulle få ett paket!
Så det fick han.
Han öppnade sitt paket och hittade...
... ett paket!
Och när han öppnade det paketet hittade han...
... ett kuvert!
Och när han öppnade kuvertet hittade han...
... 55 st bokstäver att sätta ihop till en mening.
Han funderade. Och funderade.
Och provade. Många olika varianter.
kan vi kommer du brukar
Men tillslut knäckte han det!
Du kommer tacka dig själv om du bokar klipptid i veckan!
Eh, jaha? Vilken bra... uppmaning? Sa Lilla Tjocka och har sedan dess pratat om hur bra jag är på att ge bort paket. Även om paketen inte nödvändigtvis innehåller några presenter.
Nr 868.
Eftersom vi faktiskt inte pratat något om julen. Och eftersom Lilla Tjocka Reklamaren går runt och säger jag längtar till jul igen, det är ett sånt himla bra hus att fira jul i! Och eftersom det faktiskt var den första Solviksjulen:
Vi kör en julsammanfattning!
Julen började dagen före med att de blivande hundägarna plöjde butikerna efter saker att köpa till sin hund. Det fanns saker vi gillade och saker vi inte gillade...
... och fler saker vi inte gillade.
Vi köpte ny gran eftersom vår gamla just gett upp taget om livet.
Och sedan började vi städa. Kl 23:00 23/12 började vi städa, för att vara exakt. För vår extrema tidsoptimism vann vi en signerad disktrasa av Uggla i P4. Nått ska man ju ha.
Dagen efter, på själva julafton, tände vi en brasa i vår spis, dukade fram kakor och kokade kaffe. Sedan satt vi där i våra pjyamasar. Jag ger Lilla T en ny pidde i morgonpresent på julafton. Det är liksom tradition. Så han i sin ny pidde, och jag i min nya. Nypiddad på julafton är viktigt.
Vi hade fixat godisbord. Godisbord är något av det viktigaste med julen.
Och trots sen start hade vi lyckats rätt bra med att röja upp det värsta.
Helt plötsligt knackade det på dörren och in kom våra gäster! De brakade rakt ner i soffan. Syrran multitaskade. Sedan kom de på...
... att de skulle arrangera ett familjefoto!
Ett ordnat och städat foto...
... framför den harmoniska elden...
... att skicka till sina nära och kära. Det gick bra!
Sen åt vi. Jul-åt.
En utav oss kände behov av att stå längst ut på piren och känna vattnet slå över fötterna.
Vi andra godkände tilltaget, men kände ändå att vi ville ha koll. Så vi kollade.
Sedan hittade vi andra, roligare saker att ha koll på.
Vi Kallade Anka och tog olika saker från godisbordet.
Och efter det kom god dammit tomten!
Det paketöppnades. Vissa fick assistans...
... och mostrar fick wiskey medans.
Det provades julklappar...
... och ryktet gick att min röst och tomtens röst varit ganska lika. Slump! sa jag.
En del paket innehöll peruker.
Alla ville prova!
Det, för vår familj, nya draget att öppna de julade klapparna före maten visade sig vara ett genidrag. Alla barn var lugna och nöjda!
Pysslande och ritande.
Så de vuxna kunde i lugn och ro inviga den nya traditionen; Julaftonschampagnen!
Medans julaftonchampagnen intogs var det matlagardags. Lilla T inledde.
Och fick snart hjälp av en fyraåring...
... med extremt koncentrerade fötter.
Plocka, plocka.
Blanda, blanda.
Kolla recept.
Mer majonäs!
Och sen var det klart: vårt julade bord!
'De vuxna fick mat.
Och alla var glada.
Vissa stoppades om...
... och de vuxna åt lite till.
Okok, jag ljög. De o-vuxna fick också mat, men de äter ju så himla snabbt de där små. Slurp, slurp! så är det klart. Ungefär som valpar. Så de hängav sig åt ritande och sovande medan vi vuxna fjäskade för smaklökarna.
Sedan somnade vi, i olika omgångar. Morgonen efter tog Lilla Tjocka och jag våra packade väskor, satte oss på ett flyg och hamnade i Norrland. Där såg det ut så här utanför fönstret. Hela. Tiden. Eller ah, inte mellan klockan 10:05 och 10:07. Då var det sol. Men resten av tiden!
Och inomhus såg det ut så här. I alla fall om man gick och bowlade. Det gjorde inte jag. Såklart. Eftersom jag är en så jävulskt dålig förlorare och kass på bowling.
Sen får man nog säga att det var slut på julen, och vi tog flyget hem igen.
Snipp, snapp, snut - så var sagan om julen 2013 slut!
Nr 867.
Hej.
Och tack.
Tack alla som hört av sig.
Det betyder väldigt mycket för mig.
Snart, om inte allt för länge, så kommer det som hänt ta mindre energi. Vara mindre aktuellt. Då kommer jag mår bättre igen.
Fram tills dess är det skönt att ni vet att livet just nu inte är så roligt som det verkar. Jag kan återgå till att hålla fokuset på sånt som borde göra mig lyckligare; för ni vet att det finns annat bakom. Och det gör mig trygg.
Tack för att ni visar sådan omtanke.
Nr 866.
Den här bilden la jag upp på min Instagram igår. För att igår var en jävligt pissig dag. Och för att hela månaden varit en jävligt pissig månad. Och för att månaden före den var en jävligt pissig månad. Och den före den.
Häromdagen talade en vän gulligt nog om för mig att en person i min närhet (citat) "snackar jävligt mycket skit om dig!". "Det sticker i ögonen att du är så himla lycklig och har köpt hus och hund och allt det där".
Roligt att du säger det eftersom de sista månaderna har varit mina värsta månader på många år!
Sociala medier är livsfarliga, det vet vi alla. Man tar en bild på en hundvalp och människor drar slutsater om hur ens liv och sinnesstämning ser ut. Och så föraktar vi människor som tar bilder på hundvalpar, som visar sitt lyckligaste, som gör oss avundsjuka. Förakt, förakt.
Jag med.
Och jag vill alltid göra tvärtom, vara ärlig med det pissiga. Men när riktigt pissiga grejer händer och man står mitt upp i dem så kan man inte alltid kan prata om dem. Särskilt inte om de innefattar andra. För det innebär att man skulle hänga ut dessa människor. Och att ta konsekvensera av att hänga ut andra människor skulle förmodligen bara kräva mer energi än vad det gör att låta bli. Så jag tiger. Tiger och är min värsta människa.
Hemma är jag arg. Arg och arg och arg. Ta inte i mig! Prata inte med mig! Gör inte så! Varför gör du ALLLTID så! Fräser, skäller, vrålar och gråter. Och ser inget slut. Niclas står ut. Och står ut. Och står ut.
På jobbet är jag värdelös. Ser ingenting i förväg. Ser som bäst det som händer just nu, framför näsan på mig. Uppdateringarna i den här bloggen känns forcerade, som lite för höga skratt i lite för obekväm falsett.
Jag fick kontakt med en bra psykolog. Hängde upp tillvaron på henne. Bara jag kommer till psykologen så blir allt lite bättre, bara jag får prata med henne. Träffade henne för första gången förra veckan. 60 minuter. Än är jag inte botad.
Så ni förstår; jag behöver prata. Men jag kan inte prata om det som är problemet. Så jag tar en bild på min hundvalp, på min strandkant, på en fin klänning jag sytt - för jag behöver prata om något annat. Något som är bra. Något som jag gjort bra. Något som borde göra mig lycklig. För tystnaden och mina egna tankar klarar jag bara av begränsat många timmar om dygnet.
Och när jag gör det blir människor provocerade och behöver trycka till mig. För att jag verkar för lycklig.
Jaha. Men hur ska man göra då, för att stå ut?
Nr 865.
En studie i förfall:
(Och vad ÄR egentligen svårigheten med att plocka bort julpyntet?!)
Nr 864.
Ja, en jåsa tårta var beställ. Så det är vad jag gjorde.
Men en jåsa tårta på mitt sätt.
Och det där med att göra tårtor, det är något av det roligaste som finns. Ja inte att BAKA dem. Baka gör jag inte. Men att sätta ihop, göra om och fixa till. Det gör jag! Så när jag spenderat morgonen med att sätta ihop, göra om och fixa till två frystårtor och 8 frysbakelser packade jag in oss i bilen och åkte iväg...
... till den här treåringen! Som högst motvilligt lät sig fotograferas. Jaja, ta ett kort då, men sen får det vara bra.
Och till den här femåringen!
Sen hände det som brukar hända: Tårtan åts.
Presenter öppnades.
Lekar lektes. Men det har jag inga kort på. Eller jo, hundra. Suddiga. De sitter ju så sällan still, de där tre och femåriga.
Sedan var det slut på det kalasiga och den här mostern åkte vidare i livet med en svag tanke om att tårtstylist kanske är hennes framtid.
Nr 863.
Ellan fyller tre. MosterMoa har lovat att prestera tårta. En jåsa tårta. Jåsa it is, jåsa with a twist...
Nr 862.
Värdinnegåvstillverkar och tänker att jag kanske aldrig kommer att tröttna på det glittriga. Bokhyllan till trots.
Nr 861.
Ok. Idag har Andersson testat Max-drivein samt att bajsa på mosterMinas köksgolv. Hon föreföll nöjd med samtliga insatser.
Nr 860.
Vi behövde en hylla. Så vi köpte en. En ikea. En ganska tråkig ikea. Så jag tänkte...
... hur mycket glitter är för mycket glitter?
Och ganska snart...
... fick jag mitt svar.
Exakt så här mycket glitter...
... är för mycket glitter.
Nr 859.
Först var det chabbychick och nu är det industrialromance. Och på min gata i stan vill vi inte vara sämre! Den lilla dushen som tillhör min lägenhet är ett under av både chabby och industrial (eller ah, kanske mer basementrial). Pass på, här kommer lite tips och trixs från oss, för så här har vi valt att inreda vårt gemensamma dushutrymme i källaren!
Väggarna har vi klätt med svarta sopsäckar, inte bara är det snyggt - det har även en miljövänlig touch då det är mycket hållbart. Just dessa säckar har suttit uppe sedan jag flyttade in för fem år sedan och än ser vi inget behov av att byta.
Vi är mycket förtjusta i att kunna se husets "årsringar" och hur gör man det bättre än att spara en liten bit av alla tapeter man får fram när man renoverar och skalar av husets väggar - eller som här; genom att låta väggens innanmäte, fuktspärr, kakel och plastsäck mötas i en förening som spänner över många olika årtionden?
Släta väggar känns trist och förutsägbart, vi väljer istället en böljande vägg som lockar ögats djupseende till oändliga äventyr.
Ventilation är viktigt i våtutrymmen, men vi tycker inte om för mycket dekotarioner, ett simpelt rör gör jobbet lika bra som vilken rosettventil som helst. Låt röret möta den ruffa ytan av skrapad betong som sedan går över i en spegel med kalkavlagringar och för att få den riktigt äkta känslan av härhardetminnsannlevts.
Längst med golvet har vi valt att lägga synliga rör, inte bara bidrar det till det visuella intrycket, det främjar även djurlivet då många olika arter tycker om det fuktiga typ av utrymme som skapas i mellanrummet mellan golv och rör.
Taket har vi målat i en vit färg, den har vi sedan låtit vara kvar medan vi dushat varma dushar och idogt hållt en hög fuktighetsgrad i rummet så att mögelsporerna fått fäste och bildat den skrovliga och melerade yta vi varit ute efter.
Kakel är naturligtvis både tjusigt och behändigt, men jag vill resa ett varningensfinger till dig som går i renoveringstankar och är här för att söka inspiration: Låt dig inte nöjas med "tjusigt och behändigt"! Våga ta steget mot nyskapande! Varför inte hugga ner några kakelplattor och låt det som finns under komma fram? Jag lovar dig att dina vänner kommer att imponeras och inspireras.
Kakel är dyrt. Slösa inte dina resurser genom att kakla på ställen där det inte syns. Området under badkaret blir både spännande och inbjudande om du bryter materialen. Låt dina badrumsgäster lockas och fängslas av möjligheterna detta mjuka och spännande utrymme inbjuder till! Har du ont om plats kanske du rent av kan använda det till förvaring?
Den lilla extra touchen: Det är inte bara ögat som ska fröjdas, smek ditt öronförknippade sinne genom att skapa ett porlande ljud av vatten innanför väggen. Det åstadkommer du lättast med ett vanligt läckage som du undviker att åtgärda. Tankarna kommer föras direkt till vattenfallen i Borneos djungel och därmed; sommar, värme och ledighet!
Det var våra bästa inredningstips från min gata i stan, har du frågor angående materialval eller inköpsställen går det bra att höra av sig i kommentarsfältet nedan!
Nr 858.
Nu kanske man kan tro att en valpägare som inte kan prata om något annat än sin valp tvunget måste ha sin valp som bakgrundsbild på mobilen, men då tror ni fel. Min ser ut exakt så här:
Ett nyttigt citat av Karinskonstgrepp broderat av en för mig okänd men fantastisk kvinna. Är det något jag behöver se dagligen, gärna flera gånger om dagen, så är det just det citatet.
Nr 857.
På sistone har vår pyttelilla valp...
... blivit mer hund och växt i sina öron...
... men är nog ändå fortfarande...
... rätt liten.
