Nr 891.
Glad påsk hörni!
Nr 890.
Och hör sen!
Nr 889.
Så.
I tider av trist vill man gärna ha förändring, så man gör så som vuxna människor gör och adresserar problemet samt tar tag i situationen. Äh, skoja bara! Man tänker: Jag kanske skulle ta och klippa håret! Då får jag en allomfattande förändring som kommer omkullkasta hela mitt liv och röra om i grytan!
Så börjar man spåna. Och eftersom man gått igenom samma procedur ett antal gånger tidigare det senaste halvåret är valmöjligheterna på frippa inte längre stå stora. Så det börjar närma sig page. Man googlar lite och man hittar den här bilden:
Man ställer sig frågan: Hur stor är sannolikheten att mitt stripiga skulle spricka upp i stora böljande lockar om jag bara klippte det i page? Och man svarar sig själv: Rätt stor!
Säkerligen HAR jag lockar, det är bara det att tyngden drar dem nedåt. Klipper jag kort kommer de fram!
Sedan går det en timme och en inser att en inbillar sig saker. Och att verkligheten förmodligen mer liknar det här:
Så man lägger ner planerna. Berättar lite i förbigående för sin storasyter om planerna. Hon googlar på lite pagar som kan tänkas passa och kommer fram till den här:
Och den var ju fin. Och det var ju snällt.
Men.
MEN.
HON HAR SÖKT PÅ "TUNT HÅR PAGE"
Tunt?!
Challenge accepted! gormade jag och slet fram saxen.
Hon ska få för tunt!
Och snipp-snipp, så var pagen jag inte ville ha ordnad. Men jag vann. Och det är huvudsaken.
Nr 888.
Efter det senaste halvårets pissigheter har min kropp bestämt sig för att ta upp mina paniksymptom. Förmodligen någon form av skyddsmekanism, men jag känner mig inte tacksam.
Jag rodnar. Och jag rodnar. Och jag rodnar. Särskilt i situationer då jag inte borde rodna. Särskilt i situationer då rodnande gör mig misstänkt. Vem har gjort det här? Vem sa? Någon har! Moa rodnar.
Nu pratar vi inte en söt och klädsam rosa nyans som skymtar fram över kinderna, vi pratar panik som trycker upp genom hela kroppen och toppas med ett rödlila ansikte med svettpärlor som bryter fram på överläppen.
Kom fram till mig och säg Någon har stulit min klocka! Och jag lovar; Jag rodnar. Hjärtklappning. Tunnelseende. Världen försvinner. Svettas. Brinner. Panik.
Det räcker förresten med att jag känner mig instängd. Vetskapen av att om jag rodnar nu så kan jag inte dölja det.
Och tro mig - jobbar man i en reception så är hela dagen full av sådana tillfällen.
Till exempel; Gästartist från Amerikat ska stanna i Sverige över helgen och jag frågar vad den har för planer; inga särskilda - har du något att rekommendera? Nej inte direkt, svarar jag och rodnar. Och får tunnelseende. Och hör inget. Förutom hjärtat som BANKBANKBANKAR. Och paniken. Paniken. Paniken.
Tack kroppen. Tack för dina försvarsmekanismer. Du vet vad jag behöver.
Nr 886.
Få saker får mig att skämmas så mycket, alltså skämmasskämmas långt ner i maggropen, som när jag upptäcker att jag använder mig av riktigt dålig engelska.
Nr 885.
Kommer ni ihåg hur jag sa att fanns det en lampa i hela världen jag är beredd att älska, vårda och tömma hela mitt sparkonto för så skulle det vara en handblåst från Rotschild & Bickers?
Well...
... den är här nu. Och jag älskar den.
Nr 884.
Här ligger hunden och hatar.
Varför?
För att dens hussematte gör födelsedagsrebusar till femåringar istället för att vara med den.
Sedan åkte de till femåringen.
Paktet överlämnades och rebusen löstes: "Rita en superhjältedräkt eller klänning eller byxa eller tröja så syr mostermoa den till dig."
Femåringen tittade på presentgivaren som om den inte var klok. En present man inte kan leka med, hur värdelöst är inte det?
Nr 883.
Så vad gjorde jag igår?
Jo, jag radade upp mina ätbaraste färger...
... staplade tinade frystårtor på hög...
... och hämtade fröken Barbie.
Hon fick bada.
Jag blandade olika färger med sockerpasta.
Och degade.
Kavlade.
Klädde på.
Rosettade.
Samt draktillverkade.
Och ja, sen kom stunden som alltid kommer; när jag få feeling och förstör det hela. Som här. Den var finare innan. Men gjort är liksom gjort.
Draken fick kompisar.
... och dra!
Hem till den här!
Och åts.
Men vi får nog ändå säga att det var Draken som gick segrande ur den här striden...
Snipp, snapp!
Sen var det liksom bara att packa in sig i bilen...
... och dra!
Där sjöngs det!
Och åts.
Och visst verkar tårtan ha gett önskad effekt?
Men vi får nog ändå säga att det var Draken som gick segrande ur den här striden...
Snipp, snapp!
Nr 882.
På Instagram florerar det en vardagsnominering. Den går ut på att man ska ta 5 bilder på sin vardag och för varje bild man tar ska man nominera någon ny att göra samma sak. Det blir mest bilder på barn i sandlådor, kaffekoppar och middagar. Men jag undrar; hur ser vardagen ut för den mamma som vaknat varje morgon de senaste 131 dagarna och aktivt valt att inte höra av sig till sina två döttrar?
Hur ser hennes morgonrutiner ut? Hur ser det ut när hon häller upp sitt kaffe, vad gör hon när hon kommer hem efter jobbet, och framförallt; hur möter hon sin blick i spegeln?
Där har ni vardagsbilder jag hade varit intresserad av att se.
