LockyerFox

Vi bestämde oss för att det var dags för slottsvistelse. Så vi hyrde ett vrak och styrde
hjulen emot Skara. Eller Vara. Eller nåt.



Väl framme hälsades vi välkomna av en björn. Fast det är inte helt sant. Vi hade hälsats
välkoma av en björn om vi varit några dagar tidigare. Nu hade den åkt iväg på retreat
och restauration och vi fick nöja oss med att hälsas välkomna av en bild på en björn.



Väl uppe på rummet hängde vi med tsarfamiljen...



... klappade på våra lena tapeter av sammet...



... och hälsade artigt på den bistra mannen med hatt.



Trots att rummet var ett väldigt fint rum dröjde det inte mer än tio minuter innan det såg
ut som social misär. Vi har den effekten på rum. Tur att vi inte är granskade av
socialtjänsten. Vi skulle aldrig godkännas för att ha hand om ett barn, mumlade Mannen.



Eftersom rummet gick i svart, rött och guld gick jag ochså i svart, rött och guld. Jag ser
mig själv som en kamelont som gör sitt bästa för att smälta in, bli ett med omgivningen
och vara osynlig.



Nåväl, kvällen kom, femrätters åts, vin dracks, magarna höll på att spricka, benen fick
en promenad i slottsparken och sen sa rumporna duns! ner i fotöljerna framför den öppna
spisen. Ugglan höll oss sällskap. Och renhornen. Där satt vi kvar med våra wiskeys medan
personalen stängde och gick hem. Ett helt slott för oss själva - fint som snus! Tänkte vi.



Kvällen blev natt och vi tassade upp för trapporna, förbi biljardbordet, och in på rummet
och kröp ner under täcket. Jag kommer aldrig bli hungrig igen i hela mitt liv, hann vi säga
till varandra innan vi somnade som barn. Fast det där var inte sant, det vet ju ni, för
morgonen efter var det dags för slottsfrukost...



... och visst lyckades vi klämma i oss både plättar och sill och ägghalvor och hembakt
bröd och marmelader och kaffe och jos och allt annat som såg så himla gott ut.
Efter det hoppade vi in i vår Citro som tappat bort -en och åkte hem igen.



Snippsnappsnut - så var sagan om slotsvistelsen slut!
(Nästan, för det fanns ju en hemväg också med en hund som hade rullat sig i fiskrens
och en lånebil som inte gick att lämna tillbaka och regnet som regnade och en farmor
som matade hunden med tårta och allt det där andra. Men det tar vi en annan gång. För
nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!)

Ibland, när jag jobbat riktigt hårt, unnar jag mig en stor låda fisk och fis till lunch.

Och om man lever i ett singelhushåll och bara vill ha lite ris till middagen;
Hur mycket ris är då för mycket ris?

Men så kan det också vara så här:
Att man kommer hem igen. Och stressen slår. Promenaden över avenyn känns värdelös. Stan är densamma. Alltid densamma. Och det regnar. Rengar regnar. Det är då man kommer ihåg det där stora huset man gick förbi på sin långpromenad; Gult. Vita knutar. Uppe på en kulle. Utsikt. Balkonger. Skorstenar. Punchveranda. Stora fönster. Spröjsar. Kakelugnar. Trägolv.
Där. Just där, ska man bo.
Och i ett av de största rummen med utsikt över ängarna nedanför kommer man ha sitt bibliotek; Mörkt ekträ. Bokhyllstäckta väggar. Stora skinnfåtöljer. Medaljongtapeter. Wiskeyskåp. Brasa. Tweedfiltar. Och dom uppstoppade djuren som handen i handsken. Det är exakt där man kommer sitta med sin bok, sin cigarr och sin wiskey. Värma fötterna framför brasan efter långpromenaden. Ha tjocka raggsockar mot dragiga trägolv. Lyssna på blåsten som knakar i huset. Och ju mer man tänker på det, desto mer vet man:
Exakt där ska jag bo. Jag och mina fåglar.

Man kan också göra så här:
Ta ett tåg till HusetVidSkogen. Gå en långpromenad i regnet. Basta i den lilla, lilla, nybyggda bastun. Lägga sig i varsin soffa framför en brasa. Ha en hund i knävecket. Ha en rökig wiskey i glaset på bordet. Ha varsin bok i handen. Läsa. Slumra. Titta i elden. Smutta wiskey. Kommentera något man läst i boken. Lyssna på regnet mot rutorna. Peta in en pinne i brasan. Och då och då kika över på han som ligger i andra soffan och tänka: Precis så här.

Om man nu fått en låt tillägnad sig på en spelning
borde man åtminstone ha varit på plats.

Om det är så att man en ovanligt vacker och solig torsdagsmorgon
i oktober är på väg till en arbetsintervju och väljer att strosa vägen
genom parken, den med alla näckrosorna, och det i höjd med
lekplatsen kommer fram en kvinna och frågar:
- Ursäkta, vet du var Lyckansväg ligger?
Ja, då kan man inte annat än att svara: 
- I´m on it baby!
Eller åtminstone tolka det som ett fantastiskt gott tecken.

Egentligen gillar jag inte hundar. Slickiga tungor och bajsande rumpor. Jag gillar en annan form av djur. Som sitter still och inte springer iväg när jag vill klappa på dem. Och vars främsta accessoar inte är en bajspåse. Men är det nu så att jag trots allt förväntas hänga med en hund. Ja, då tänker jag åtminstone se till att matcha den.

Det har kommit nya djur nu. Två nya. En liten, liten som sitter på sin pinne. Och en större som är påväg. Ska lyfta. Dra. Sticka någon annanstans. Kameran har gått sönder och mobilen gör dem inte rättvisa. Men ändå. Ett litet försök. En fingervisning om hur fina de är. Kanske kanske världens finaste. Nu är dom fyra. Orren, Gregor-fågeln, Pinnfågeln och Lyftaren. Och renhornen, Emma-hornen, räknas in. Fem.
En gång var det någon som sa till mig att jag aldrig någonsin mer skulle få ligga i hela mitt liv om jag skaffade uppstoppade djur. Det är en risk man får ta, svarade jag.

Och biljetten till galapremiären och lusten som försvann. Som vissnade. Hålla hålla hålla över ytan. En puff på pannan och kroppen under vattnet. Trött nu. Ingen premiär. Ingen champagne. Raggsockor istället. Och grönsaksgratäng. Ifred. Lämnad ifred.

För att det var exakt ett år sedan idag och för att allting var mycket lättare då vilket egentligen inte är sant för då är ju alltid lättare nu för i nuet är då redan är avklarat och problemen lösta och förmodligen upptäckte man att de inte var så svåra som man först trodde medan dagens problem är snaskiga och tjocka och feta och förstås aldrig kommer kunna lösas men det man kan säga om man nu ska säga något om hur lätt det på låtsas kändes förra året är att då fanns det en Plan och det fanns en trygghet i Planen men Planen förändrades och nu är den lite mer svävande och lite suddigare och lite diffusare och lite mindre lik en Plan.

Och fyra timmar sömn om natten. Och en kropp i soffan som inte somnar, bara slumrar, eftermiddagsslumrar med bankande hjärta och kaffearmar. Och grannen som steker fisk. Och känslan av att bara vilja vara ensam, ensam, ifred. Lämnad ifred. För att marinera om sig, kapsla in, bygga om. Göra rätt. Fisken genom väggen. Fisken genom ventilerna. Kroppen som vrider sig. Som vägrar somna. Som sätter sig upp. Som inte orkar sitta. Som lägger sig. Pump, pump i hjärtat. Bank, bank. Armar som kliar. Fisken som fräser. Glasburkarna i köket som inte bärs till återvinningen. Löven på marken som inte blir pulsade genom. Disken som möglar. Söndagen som skrivs in som en i raden av alla söndagar då ingenting hände.

Rea! Halva priset! Kom å köp!
Av någon anledning tror jag inte att det riktigt var det här de hade tänkt sig.

Någon inverkan har det ändå haft, för de problem som kändes mig
övermäktiga och drev mig till att söka terapihjälp från början känns
numera små och ovesäntliga i jämförelse med den nya, gigantiska,
ekonomiångesten.

Kroppen fick välja mellan att städa eller springa. Den valde städa.
Men sen gjorde den revolt. Den vägrade användas till något annat
än att koka kaffe och värma bullar. Man kan inte lita på kroppen.
Man kan inte alltid veta var man har den. 

Det händer att det låter kaaaaan-kaaaan-duns! och jag vaknar och hittar migsjälv halvvägs ner på golvet. Det händer att jag går upp och tar ett glas vatten och funderar över vad det var som hände. Det händer att jag kommer tillbaka till sovrummet igen och får en förklaring. 

Så kom söndagen och jag vaknade så otroligt glad för att jag levde och att jag inte ville kräkas. Hade sovit i ett dygn och vaknade klockan nio och var helt utvilad. Åt en smörgås utan att magen knorrade. Följde Mannen till jobbet. Promenerade genom parken. Gick i lövhögarna. Tittade på morgontrötta hundägare. Svängde in i affären på vägen hem. Kom hem. Bakade bullar. Och de blev: Helt perfekta.
Skrev till Mannen: Jag är nog redo för barn snart, för jag kan baka bullar.

Så lätt vänder det.

Det blev en såndär vecka. En sån när man inte riktigt kan se vad man har, utan bara vad man saknar. Varje morgon har jag vaknat och tänkt: Idag vänder det. Men det ville aldrig riktigt vända.
Så jag gjorde det jag kunde; Godispåsen fanns aldrig längre än två steg bort, kroppen kläddes i mjuka och snälla material, den virades nogsamt in i täcken, den matades med den godaste maten, den fick dusha extra länge, den fick sova ut och äta frukost i sängen och den fick nya skor att gå i på jobbet. När solen tittade fram fick kroppen stå i dess strålar. Sug åt dig nu då! fräste jag åt den, Skärp till dig och sug åt dig! Men ingenting har hjälpt. Huden är tunnare. Inga marginaler finns. Man gråter för ingenting och allting. Man blir osams med arbetskamraten man aldrig blir osams med. Man kan bara se andras lyckanden och sina egna misslyckanden. Man springer på Mannens söta ex inne i mataffären och kan inte hantera det. Man upptäcker att man, utan att vara medveten om det, långsamt backat in bakom en hylla. Hon har sett dig Moa, du kan inte stå här bakom och gömma dig.
I de lägena är det bra att ha hittat en vän i sitt ex. I de lägena är det bra att kunna sjunka ner över en öl med honom, sucka och säga: Varför ÄR jag sån här?
Och han kan svara ärligt. Han kan säga alla de där sakerna man inte kunde ta till sig på den tiden man stod högröda i ansiktet på varsin sida matbordet och skrek åt varandra. Nu kan man lyssna. Och man kan ta till sig. Nästan.
Han säger att det inte handlar om dem, utan att det handlar om mig. Min självkänsla. Och att jag på allvar borde läsa den där boken han gav mig och fortsätta min terapi. Och han säger att jag kanske borde se längre bort än migsjälv.
Han frågar; Om du ser digsjälv som en Barbapappa av ihåligt hårdplast kanske möjligheten finns att fler än du har svårt med självkänslan? Kanske finns det en liten, liten, möjlighet att fler än du lever med liknande tankar?
Kanske det, men allt är alltid värst när jag har det, svarar jag och är nästan seriös.
Så kommer helgen och helgen är tamejfan helgen det ska vända för jag är ledig och jag ska gå på min väns vernissage och livet ska vända. Fredagnatten ligger jag vid toaletten, kräkandes. Lördagen ligger jag platt i soffan, magen vänder sig och världen snurrar.
Magsjuka? Matförgiftning?
Det här var inte helgen det vände.

Lars Winnerbäck – Håll ut

Hon: Det kommer bli en färsk räka, ett bröd, en klick aioli, en citronskiva samt en halv laxbakelse var. Till det kommer det bjudas nyinkomna finöl.
Han: Oj, har du köpt finöl med?
Hon: Ja jag kände som så, att om vi nu ska prova det här med FredagsMys så måste vi göra det ordentligt. Annars kan vi ju inte veta vad vi tyckte. Och jag tror det är så man ska göra det, jag tror det är så de gör. Jag vet inte. Men jag tror.
Det är inte det är jag är korkad, det är bara det att jag aldrig förstått charmen i konceptet FredagsMys. Kanske för att jag alltid jobbat helg. Kanske för att jag hellre tar en öl med mina vänner på krogen än sitter hemma. Kanske för att jag trott att fredagsmys equals Idol-tittandetvång. Kanske. Eller också för att det faktiskt är en reklamslogan.
Men jag är inte sämre än att jag kan tänka mig prova. Så räkor åts, finöl dracks och tv:n var härligt avstängd. Och visst funkade det. Det gjorde det. Kanske för att jag för en gångs skull var ledig på lördagen. Kanske för att finölen var rackarns goda. Kanske. Man vet inte. Det enda jag vet är att jag fortfarande vägrar att stava det med fler än ett y.

Kan jag få ligga ner? Jag tycker sånt här är lite läskigt. En kvart senare hade jag nästan ålat ur stolen, ner på golvet och inget blod hade ännu kunnat tappas på burk. Det fingrades, daskades, letades ådror, drogs åt hårdare med resårbandet, byttes arm. Dina blodådror rullar undan. Så är det, tänkte jag, exakt så är det när man har leukemi. Då rullar de undan. Får en halare yta och vandrar iväg. Exakt så. En halvtimme senare än jag klar. Halvsvimmad, likblek och några droppar blod fattigare. Sitter i trapphuset utanför laboratoriet och försöker känna efter om fötterna finns.