LockyerFox

- Snark, sa Moa.
- Snus, sa Ellan.

- Älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting, i bästa fall så kan jag bidra med en känsla, sjöng Jocke. Jag sjönk djupare ner i bussätet, lät mig gungas hela vägen hem till Göteborg. Tänkte: När jag blir stor, då ska jag bestämma själv vad jag ska känna. Och när.

Hej Rebecka!

Jag blev hemskt glad i söndags när du sa att du läser min blogg. Jag sa nog aldrig det, men det blev jag.
För man vet ju inte, man har faktiskt ingen aning, om vem som läser. Man ser bara sifferstaplar som går upp och ner och nummer som förändras. Ibland är jag väldigt rolig. Ibland är jag inte alls. Det är sånt som staplarna talar om. Därför försöker jag inte att titta på dem. Det är ju inte det som är det väsentliga. I alla fall inte för mig. 
Somliga kommenterar. Somliga har jag koll på vilka ni är. Men inte de flesta. De flesta av er är hemliga. Och det gör mig egentligen ingenting. Jag kanske tillockmed tycker om det.
Men det jag ville säga, det är att jag också vill läsa. Era. Jag har så hemskt få bloggar på min blogglista. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta fler. Så jag börjar så här. Som en bloggkontaktannons. Eller ett ultimatum. Du får läsa min om jag få läsa din?
Ja. Så gör vi. Exakt så. 
Fast förstås, det här gäller inte dig Rebecka, för din läser jag redan. Sedan länge.

Hej då!

Känner mig, så här i masktider, extremt tacksam över det faktum
att Bruna Hunden hellre tar sig en smakbit av gårdagens spya från
valfri överförfriskad yngling än rävbajs som promenadsnacks.
En äkta cityhund.

Det är en såndär dag; Man glömmer sitt lypsyl hemma, läpparna spricker. Man råkar stöta till en tant på vagnen som fräser åt en att söka hjälp. Man glömmer sin matlåda och har inte råd att köpa lunch. Man lever på en macka. Efter jobbet tänker man att man ska unna sig blommor trots att budgeten är på sitt smalastesmalaste, så man traskar iväg till sin bästa blomsteraffär och väljer mycket ekonomiskt ut de finaste tulpanerna för det vettigaste priset. När man kommer fram till kassan säger kassörskan: 98 kronor tack! Nej, tänker man, så mycket kostade de inte. Sen känner man sig som ett barn när man halar fram sin välfingrade hundralapp utan någon protest. Ett litet kurr av pengaångest i magen. Man går in på systemet. Man ska få en billig flaska vin. Man ska bara kika lite på whiskeyn först. Mitt bland whiskeyflaskorna får man ett samtal om ett jobb man sett fram emot som ställs in och ekonomin rasar ihop i huvudet. Pengaångesten slår vålter från tårna upp till nyckelbenen. Man har blodsockerfall. Man snurvlar. Man börjar gråta. Mitt mellan Jura och Jack Daniels. Man snorar och hulkar. Man får syn på en kassörska som stirrar. Man tar, i skämsel och genans, tag i första bästa flaska och rusar till kassan. Det blir 404 kronor, säger kassörskan. Va? Ångesten gör frivolter. När man ställer sig vid busshållplatsen inser man att man tappat sitt busskort. Det finns i n t e  e n  c h a n s att man har råd med ett nytt. Man går. Det snöar. Man går. Det blåser. Väl hemma märker man att internet lagt ner.

Just D – Droppar

Men det kan ju vara så att efter man fixat, sytt, piffat, lösögonfransfastsatt
och förfestfestat och gett sig iväg till klubben kommer in i lokalen och
tänker: Vad fan? Var det här allt?
Så man gör sitt bästa; man tittar på showerna och försöker att inte tänka
jag skulle gjort det bättre själv, man försöker ignorera den dåliga
musikblandningen, den tråkiga lokalen, bristen på kandelabrar och
sammetsdraperier. Man dansar med soldater från 40-talet och man
försöker att inte bli irriterad över att det serveras öl i flaska. Sen sätter
man sig i en soffa.
- Har du varit här förut? frågar tjejen som sitter jämte.
- Nej, det är min första gång.
- Min med.
- Vad tycker du?
- Jag hade nog väntat mig lite mer... klass.
- Jag med.
Sen är kvällen slut. Man får äntligen åka hem. Så man åker till garaget. Man
åker till garaget och dricker rödvin och sjunger karaoke tills natten blir morgon
och man stuvas in i en taxi och körs hem.

Det var dags för burleskfest. Sagotema sa inbjudan. Den fula ankungen, tänkte jag.
Så jag letade fram en gammal 60talskorsett och den där spetsen jag köpte en gång när jag var 18.



Sen nålade jag. Och nålade. Tills nålarna tog slut.



Då fick majblomman rycka in.



Det blev en tornyr. Som en svans. En ankungesvans. Plastsvanen fick hoppa upp och prova på platsen uppe på svansen.



Sen var det överdelstillverkningsdags. En ankunge, en ful sådan, är som vi alla vet inte vit. Den är lite mer sliten. Kanske lite brun. Så den vita fjäderboan fick åka ner i tevattnet.



Sen syddes den på i flera lager, i flera olika trådomgånger. Inte alla gånger lyckades jag så bra. Ganska många gånger trasslade jag ihop mig.



När boorna var fastsatta blev miniankorna placerade i luddet.



Håret blev rullat. Som en näbb. Om man har fantasi. Det har ni. Det vet jag.



Sen var det klart. Alla var glada och nöjda. Förutom svanen förstås. Den ville byta plats. Den ville helst se sig själv som pricket över i´et. Och vem är jag att neka.



Så, här är den då. Den fula ankungen.



Och faktiskt; en ganska nöjd ful ankunge.

Det här blogginlägget läses med fördel tillsammans med bakgrundsmusik:
Bo Kaspers Orkester – Dansa på min grav



Mina hade blivit mamma, Moa hade blivit moster och Mollvig hade blivit storasyster. Det var helt enkelt dags för mig att besöka den nya familjemedlemmen. Molliver och Mimmi hämtade mig med bilen. Pappas bil, om man frågade Mollie. Den gröna. Och i garaget där hemma stod Mollies bil. Den silvriga. Vilken bil som tillhörde Mina är inte helt utrett.



Väl hemma väntade den på mig, den nya familjemedlemmen. Den sov. Sov och sov och sov. Och jag fick hålla. Jag fick hålla och den vaknade inte och skrek. Den sov vidare. Den hade inte ens något emot min ostrukna skjorta eller mitt fnasiga nagelack. Den gillade mig. Och den var söt. Förmodligen världens sötaste.



Och så där fortskred eftermiddagen; Den sov och jag höll. Och klappade. Och luktade. Och jag fick veta att den är en hon och att hon heter Ella.



Jag fick också veta att även extremt små människor, som sover mest hela tiden, kan behöva gäspa ibland.



Och att när de har gäspat klart kan det vara så att de byter ansiktsfärg och det signalerar att det är läge för mat. Då får mamman ta över.



När magen var full och sömnen återigen trädde in ville Mollvig hålla sin lillasyster. Och Molliver, som egentligen är världens stoltaste och gladaste storasyster, råkade av någon anledning se ut som en allvarlig och ganska fundersam sådan på bilderna jag tog. Men bilderna ljuger. Bara så ni vet.
Sedan blev det kväll och det var dags för mig att åka hem. Så jag plockade ihop mina saker och åkte därifrån med en ny liten människa i mitt hjärta. Och där ska hon få vara. Så länge hon vill.

Ok det kanske är så att man firar ett år, men att man är förjävla osams på sin ettårsdag så att man inte riktigt vill fira då. Så då kanske man måste vänta och ta det någon vecka senare. Nu vet jag vad ni tänker, ni tänker att vi inte alls firar ett år för att vi inte har varit tillsammans ett år. Nä, det har vi inte. Men jag har varit kär i ett år. Det känns värt att fira.
Nåväl, om fallet är sådant kan man göra så här: Man kan i hemlighet låna nyckel av Mannens kompis till deras gemensamma lokal som kallas Garaget men som inte är något garage och som för tillfället ser ut som en soptipp. Sen kan man, under överinseende av människorna i väggen, placera ut 75 stycken värmeljus och 2 gravljus på strategiska platser.



Efter det kan man duka bordet. Fast först får man skura rent det från gammalt rödvinskladd förstås. Och man kan lägga fram ettårs-presenten. I det här fallet en almanacka i pinup-stil med undertecknad som modell. Herregud vad fiffigt.



Sen kan man släcka lampan och se vad som händer.



Eftersom man är dom man är kan man känna att det vore lite falskt att skåla för det gågna året i champagne, man känner att en Slottkällarens Imperial Stout passar bättre.



Sen hoppar man i sina sexigaste (nåja) skor och ser till så att dubbeldushen är på plats.



Och när man känner sig ganska nöjd och klar ringer telefonen och en förvirrad pojkvän står på järntorget undrar var han ska ta vägen.



- Kom till ditt garage! säger man och börjar fylla på vatten i badkaret. Så hoppar man i badet och sätter sig och väntar.
Vad som händer sedan är inte till för andras ögon, inte ens för bloggläsares. För det som händer sedan är sånt som är privat.



Men om ni tjatar kan jag avslöja att det innehåller en hel del badande, ostätande, hurviträffades-pratande, flyktingfrågor-diskuterande, framtid-analyserande och när sedan allt är uppätet, urdrucket och ljusen slocknat ett efter ett kan man åka hem och dricka wiskey och spela sina bästa låtar för varandra. 

Jag vill dela min mans liv. Jag vill dela hans vardag, karriär, intressen, tankar,
ångest, fyllor, bakfyllor, födelsedagar, regniga tisdagar, dåliga morgonhumör,
otvättade strumpor, fantastiska pastarätter, underbara humor, dåliga filmval,
BrunaHundenpromenader, texter, funderingar och lycka.
Men. Vid dubbelduschen tar det stopp. Där står han ensam.

Något av det fina med att ha en ny (nåja) relation är att man lär känna en hel
del nya människor. Har man dessutom såpass tur att de människorna är av
den allra bästa och finaste sort kan det vara så att man om södagskvällen följer
med sin vän Simhopperskan ner till kulturens högborg och dricker finvin för dyra
pengar och sitter och lyssnar på interlektuella intervjuer i väntan på att en av de
nya bekantskaperna ska gå på scenen så man ska få njuta av dens musik. 
Sån tur har jag.
Och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag tror att jag börjar här:
Steget – Vad Ska Jag Göra
Och, förstås, här:
Steget – Denna Gången

08:20
- Hej Moa, är du på väg?
- Eh, va?
- Du skulle börja jobba för 20 minuter sedan.
Sängen - Konserthuset: 15 minuter.

23:45
- Hej Moa, jag har en gratisbiljett till dig, kommer du?
- Jag kommer.
Färdigförsängenochpiddekläddisoffan - Filmfestivalsinvigningsfesten: 30 minuter.

Jag är snabb när det behövs.