Nr 421.
Jag har pensionssparat sen jag var 18. Det vill säga i exakt tio år och 4 månader. Saldot på mitt pensionssparkonto är nu uppe i 11 528 kronor och 6 ören. Det vill säga, ungefär en månadslön. Jag vet inte om jag känner att det är så givande, det där med pensionsspar.
Nr 420.
Här händer det nästan ingenting. Jag sitter på Tradera istället. Knarkar billiga saker som inte blir så billiga i slutändan. Måste bara ha en sjuttonhundratalsljustake. Ett allmoge klappträ. Ett retro brickband. En blommig fotpall. En svart långklänning. En mustachformad ring. Rådjursleggings. Julgardiner. Väggbonad. Taklampa. Änglaklockspel. Såklart. Måste bara ha.
Nr 419.
Jag är inte pryd. Jag är inte pryd. Jag är inte... pryd.
Men.
Men när jag nyligen utövade mitt traderamissbruk trillade jag
över en auktion som... som kanske... kanske.... Som kanske
inte föll mig helt i smaken.
Här behöver man inte bara trimma busken för att vara safe,
man lär även behöva skära bort en hel del läppar för att
kunna känna sig bekväm.
Och jag är inte pryd. Inte. Men: Ta på dig ett par leggings tös!
Nr 418.
Ok, jag bet mig i kinden 5 gånger på bussen till skolan. 2 gånger i skolan. 3 gånger på bussen på väg hem (tuggummi). Och 4 gånger sen jag kommit hem. På samma ställe, alltså.
Nr 417.
Uslast känner jag mig när jag varit feg och min feghet har sårat människor jag inte vill såra. Uslast känner jag mig när jag inser det, med det är försent att göra något åt.
Jag var feg och feg är en skyddsmekanism och min skyddsmekanism gjorde att det jag var feg inför blev mycket värre än vad det blivit om jag inte varit feg utan modig. Men jag är inte såvärst modig. Feg, usel och ledsen på migsjälv.
Inte blir det bättre för att jag biter migsjälv i kinden fem gånger när jag sitter på bussen till skolan. Inte blir det bättre av att jag åker till skolan för att göra grupparbete. Inte blir det bättre av att grupparbetet går ut på att göra personlighetsprofiler. Inte blir det bättre av att jag gör en snabb överslagsräkning och inser att jagsjälv hamnar ganska högt på det som är dåligt att hamna högt på, och ganska lågt på det som är dåligt att hamna lågt på. Jag får min uselhet bekräftad även på papper.
Sådana dagar hjälper det inte ens att upptäcka att systemet släppt sina julöl. Sådana dagar hjälper det inte ens att titta på den finafina jackan jag unnade mig dagen före. Sådana dagar blir jag inte ens lite gladare av den här. Sådana dagar spelar ingenting någon större roll. Jag är bara usel. Helt jävla genomusel. Och feg.
Nr 416.
- Har du skickat en pepparkaka till mig?
- Ja. Jag var så jävla arg på dig så jag tänkte "Nu köper jag fan en pepparkaka till henne!".
Nr 415.
Man hinner inte plugga till sin biologiskpsykologi-tenta i den utsträckning man bör. Livet kommer emellan. Man får ångest. Man gör tentan och är övertygad om att man kommer bli underkänd. Man får tentaresultatet. Man är godkänd. Man blir överlycklig. Känner sig stark, smart och begåvad. Det går två veckor. Man får kika på tentan. Man har fått ett halvt poäng ifrån välgodkänt. Man svär. Man hatar sigsjälv. Man är fan dum i huvudet.
Nr 414.
In estelles pocket tog fina bilder från Noakvällen. Som små tomtar såg vi ut. Små tomtar i ullkläder. Små tomtar i ullkläder och 25graders värme. Och jag ser snäll ut på bilderna. Jag ser så sällan snäll ut på bild. Varm och snäll, det är ju det bästa.
Nr 413.
- Vi startar ett företag!
- Jaa, det gör vi!
- Vi åker till ett slott och har komigång-helg!
- Jaa, det gör vi!
- Vi tar ett slott vi inte vet något om!
- Jaa, det gör vi!
- Vi tar Teleborgs slott!
- Jaa, det gör vi!
- Fyfan vad trevligt det ska bli!
- Jaa, det ska det!
"Hej!
Vi har nyss kommit hem från vår weekend hos er (helgen 4-5-6 november) och känner oss både besvikna och snopna.
När vi bestämde oss för att unna oss en slottsweekend googlade vi länge och väl och letade efter ett ställe som skulle passa oss. Eftersom vi redan varit på Bjerttorp och diverse herrgårdar kände vi att det vore kul att prova något nytt. Så vi stod och valde mellan Thorskogs och ert slott, och valet föll på ert.
Ni har ett fantastiskt vackert slott med ljuvliga omgivningar och vi bokade vår weekend hos er och förväntade oss en avslappnande och härlig helg med god mat och fin service.
Men det vi fick var det här:
Vi anlände på fredag eftermiddag, blev tilldelade en nyckel samt en nick mot övervåningen: "ert rum ligger där uppe". Ingen presentation, inget välkomnande, ingen som visade oss upp till rummet, ingen som berättade om vare sig middags eller frukostrutiner.
Vi kånkade upp våra väskor på rummet som naturligtvis var jättevackert. Sedan satte vi oss på sängen, tittade på varandra och undrade om vi inte läst att det skulle ingå välkomstdrink, eller var det kanske fika som skulle ingå? Trots att vi var nästan helt säkra på att vi läst att det ingick både ock så enades vi om att vi förmodligen mindes fel. Hade det ingått hade ju personalen vi mötte i entrén berättat om det.
Vi gick ner på nedervåningen för att titta runt, och där mötte vi tjejen i personalen som gav oss en väldigt intressant redogörelse för slottets historia, sen lämnades vi ensamma igen. Det stod lite fika på en bänk i ett av rummen och vi undrade om den var till oss, men ingen i personalen sågs till så vi hade ingen att fråga. Vi irrade runt, en smula vilsna, gick upp på vårt rum, fördrev tiden. Innan maten satte vi oss i en fotöljgrupp och fick tag på en ur personalen och beställde oss varsin öl.
När det sedan var dags att äta fick en av oss en sylvass metallbit i form av en liten skruv i huvudrätten. Detta sa vi till om, och vi sa även att det inte gjorde något, att det är något som kan hända vem som helst. Vi blev utlovade kompensation, men blev ändå sittande med samma mat.
Nästa dag var det frukost antog vi. Eller - var det det? Inte visste vi, ingen hade ju berättat. Men av hotellvana letade vi upp det rum som verkade rimligast vid den tid som är vanligast och hittade frukost där. Letade förgäves efter morgontidning.
Förmiddagen spenderades i staden och när vi framåt eftermiddagen kom tillbaka till slottet igen började vi resonera över huruvida det stod på hemsidan att det fanns en bastu eller inte. Vi letade. Vi hittade tillslut. Vi lyckades lura ut hur man startade den. Sen hittade vi ett rum med ett kylskåp med alkohol i. Den fick man tydligen bara ta av, och lägga pengar i en skål. Det var det ingen som berättat, men vi hittade en liten skylt där det stod så.
Middagen serverades på samma vis som kvällen före, men med den tråkiga detaljen att huvudrätten vad fantastiskt smaklös, något som vi satt och pratade om en god stund. När kyparen kom förbi och frågade om det smakade bra kändes det falskt att säga något annat än sanningen, så det gjorde vi. Vi intygade att gårdagens mat var jättegod, men att dagens faktiskt inte alls var något vidare. Detta skulle framföras till kocken, sa kyparen. Men det dök inte upp något erbjudande om annan mat. Resten av kvällen möttes vi av kyla från personalen, de ca tre gånger vi såg till dem. Det var uppenbart att vi hade blivit "det jobbiga paret som inte var nöjda med maten", och personalen var mest intresserad av att vi skulle avsluta vår måltid så de skulle få gå hem.
Den ena av oss har jobbat många år i krogbranshen och är själv både hovmästare och sommelier, den andra har jobbat med att ta hand om kunder i olika serviceyrken och båda två vet att misstag kan hända - och kommer hända. Det viktiga är hur man hanterar dem när de väl händer. Bemöter man gäster som fått dålig mat på ett omtänksamt sätt spelar den dåliga maten ingen roll, behandlar man dem med kyla gör man bort sig något oerhört.
Morgonen efter var det dags att åka hem, och vi gissade att utcheckningen skulle ske vid elva, vi visste ju inte säkert, för det var ingen som sagt något om det, men det visade sig vara en god gissning. Vi ställde våra väskor i entrén, gick en trappa ner, betalade och sa hejdå, gick en trappa upp igen och försökte ta oss ut. Dörren var låst. Vi ryckte, vi drog, vi vred på lås, vi ryckte lite till och det kändes som om halva slottet höll på att falla ihop. När vi insåg att det inte skulle gå att öppna dörren och att personalen inte hade något intresse av att komma och hjälpa oss, trots att de inte kan ha undgått att höra hur vi ryckte och slet, så gick vi en trappa ner igen och förklarade att vi inte fick upp dörren. Då fick vi veta att det inte gick att komma ut genom den dörren, för den har gått i baklås sedan några timmar, så vi fick såklart ta sidodörren. Såklart.
Så tillslut kom vi ut, packade oss in i vår bil och åkte hem med en känsla av: Hade vi vetat det här hade vi aldrig åkt hit.
Nu har vi, som sagt, själva jobbat i er bransch tillräckligt länge för att veta att det inte är personalens fel när något brister, det är ledningen som är ansvarig. Ingen skugga ska falla över personalen som, förutom kylan efter maten på lördagskvällen, var artig och trevlig de få gånger vi träffade dem. Men med det utbud av slott, herrgårdar och weekendpaket som finns i det här landet så kommer man inte långt på "artig och trevlig" om man vill konkurrera eller ha nöjda kunder.
Vi var hos er i 48 timmar och ni sa knappt ett ord till oss på hela tiden, vi tassade runt och undrade om någon visste att vi var där.
Var var ni? Var var värdskapet? Och varför tog ni inte hand om oss?
Berätta vilka ni är, vad ni erbjuder och berätta varför det var ett bra val av oss att komma till er.
Så enkla, så basala saker - och så saknade när de inte finns.
Först när vi kommit hem började jag reflektera över att vi betalade väldigt lite. Slutnotan landade långt under vad vi väntat oss. Det talades om en kompensation för stålbiten, men det var något som aldrig nämndes igen. Var det på grund av den vi betalade så lite? Och i så fall: varför sa ni ingenting om det när vi betalade?
Jag är väldigt intresserad av att se notan, så det vore fint om ni skickade över den. Den borde stå på Niclas Lidberg Von Shantz.
Detta var (tyvärr) min upplevelse av vistelsen, är ni intresserade av att läsa Niclas (liknande) upplevelse så hittar ni den här:
http://www.niclaslidberg.net/2011/11/vad-var-det-vi-sa-slott-tror-jag.html
Med vänlig hälsning
Moa Andersson"
- Jaa, det gör vi!
- Vi åker till ett slott och har komigång-helg!
- Jaa, det gör vi!
- Vi tar ett slott vi inte vet något om!
- Jaa, det gör vi!
- Vi tar Teleborgs slott!
- Jaa, det gör vi!
- Fyfan vad trevligt det ska bli!
- Jaa, det ska det!
"Hej!
Vi har nyss kommit hem från vår weekend hos er (helgen 4-5-6 november) och känner oss både besvikna och snopna.
När vi bestämde oss för att unna oss en slottsweekend googlade vi länge och väl och letade efter ett ställe som skulle passa oss. Eftersom vi redan varit på Bjerttorp och diverse herrgårdar kände vi att det vore kul att prova något nytt. Så vi stod och valde mellan Thorskogs och ert slott, och valet föll på ert.
Ni har ett fantastiskt vackert slott med ljuvliga omgivningar och vi bokade vår weekend hos er och förväntade oss en avslappnande och härlig helg med god mat och fin service.
Men det vi fick var det här:
Vi anlände på fredag eftermiddag, blev tilldelade en nyckel samt en nick mot övervåningen: "ert rum ligger där uppe". Ingen presentation, inget välkomnande, ingen som visade oss upp till rummet, ingen som berättade om vare sig middags eller frukostrutiner.
Vi kånkade upp våra väskor på rummet som naturligtvis var jättevackert. Sedan satte vi oss på sängen, tittade på varandra och undrade om vi inte läst att det skulle ingå välkomstdrink, eller var det kanske fika som skulle ingå? Trots att vi var nästan helt säkra på att vi läst att det ingick både ock så enades vi om att vi förmodligen mindes fel. Hade det ingått hade ju personalen vi mötte i entrén berättat om det.
Vi gick ner på nedervåningen för att titta runt, och där mötte vi tjejen i personalen som gav oss en väldigt intressant redogörelse för slottets historia, sen lämnades vi ensamma igen. Det stod lite fika på en bänk i ett av rummen och vi undrade om den var till oss, men ingen i personalen sågs till så vi hade ingen att fråga. Vi irrade runt, en smula vilsna, gick upp på vårt rum, fördrev tiden. Innan maten satte vi oss i en fotöljgrupp och fick tag på en ur personalen och beställde oss varsin öl.
När det sedan var dags att äta fick en av oss en sylvass metallbit i form av en liten skruv i huvudrätten. Detta sa vi till om, och vi sa även att det inte gjorde något, att det är något som kan hända vem som helst. Vi blev utlovade kompensation, men blev ändå sittande med samma mat.
Nästa dag var det frukost antog vi. Eller - var det det? Inte visste vi, ingen hade ju berättat. Men av hotellvana letade vi upp det rum som verkade rimligast vid den tid som är vanligast och hittade frukost där. Letade förgäves efter morgontidning.
Förmiddagen spenderades i staden och när vi framåt eftermiddagen kom tillbaka till slottet igen började vi resonera över huruvida det stod på hemsidan att det fanns en bastu eller inte. Vi letade. Vi hittade tillslut. Vi lyckades lura ut hur man startade den. Sen hittade vi ett rum med ett kylskåp med alkohol i. Den fick man tydligen bara ta av, och lägga pengar i en skål. Det var det ingen som berättat, men vi hittade en liten skylt där det stod så.
Middagen serverades på samma vis som kvällen före, men med den tråkiga detaljen att huvudrätten vad fantastiskt smaklös, något som vi satt och pratade om en god stund. När kyparen kom förbi och frågade om det smakade bra kändes det falskt att säga något annat än sanningen, så det gjorde vi. Vi intygade att gårdagens mat var jättegod, men att dagens faktiskt inte alls var något vidare. Detta skulle framföras till kocken, sa kyparen. Men det dök inte upp något erbjudande om annan mat. Resten av kvällen möttes vi av kyla från personalen, de ca tre gånger vi såg till dem. Det var uppenbart att vi hade blivit "det jobbiga paret som inte var nöjda med maten", och personalen var mest intresserad av att vi skulle avsluta vår måltid så de skulle få gå hem.
Den ena av oss har jobbat många år i krogbranshen och är själv både hovmästare och sommelier, den andra har jobbat med att ta hand om kunder i olika serviceyrken och båda två vet att misstag kan hända - och kommer hända. Det viktiga är hur man hanterar dem när de väl händer. Bemöter man gäster som fått dålig mat på ett omtänksamt sätt spelar den dåliga maten ingen roll, behandlar man dem med kyla gör man bort sig något oerhört.
Morgonen efter var det dags att åka hem, och vi gissade att utcheckningen skulle ske vid elva, vi visste ju inte säkert, för det var ingen som sagt något om det, men det visade sig vara en god gissning. Vi ställde våra väskor i entrén, gick en trappa ner, betalade och sa hejdå, gick en trappa upp igen och försökte ta oss ut. Dörren var låst. Vi ryckte, vi drog, vi vred på lås, vi ryckte lite till och det kändes som om halva slottet höll på att falla ihop. När vi insåg att det inte skulle gå att öppna dörren och att personalen inte hade något intresse av att komma och hjälpa oss, trots att de inte kan ha undgått att höra hur vi ryckte och slet, så gick vi en trappa ner igen och förklarade att vi inte fick upp dörren. Då fick vi veta att det inte gick att komma ut genom den dörren, för den har gått i baklås sedan några timmar, så vi fick såklart ta sidodörren. Såklart.
Så tillslut kom vi ut, packade oss in i vår bil och åkte hem med en känsla av: Hade vi vetat det här hade vi aldrig åkt hit.
Nu har vi, som sagt, själva jobbat i er bransch tillräckligt länge för att veta att det inte är personalens fel när något brister, det är ledningen som är ansvarig. Ingen skugga ska falla över personalen som, förutom kylan efter maten på lördagskvällen, var artig och trevlig de få gånger vi träffade dem. Men med det utbud av slott, herrgårdar och weekendpaket som finns i det här landet så kommer man inte långt på "artig och trevlig" om man vill konkurrera eller ha nöjda kunder.
Vi var hos er i 48 timmar och ni sa knappt ett ord till oss på hela tiden, vi tassade runt och undrade om någon visste att vi var där.
Var var ni? Var var värdskapet? Och varför tog ni inte hand om oss?
Berätta vilka ni är, vad ni erbjuder och berätta varför det var ett bra val av oss att komma till er.
Så enkla, så basala saker - och så saknade när de inte finns.
Först när vi kommit hem började jag reflektera över att vi betalade väldigt lite. Slutnotan landade långt under vad vi väntat oss. Det talades om en kompensation för stålbiten, men det var något som aldrig nämndes igen. Var det på grund av den vi betalade så lite? Och i så fall: varför sa ni ingenting om det när vi betalade?
Jag är väldigt intresserad av att se notan, så det vore fint om ni skickade över den. Den borde stå på Niclas Lidberg Von Shantz.
Detta var (tyvärr) min upplevelse av vistelsen, är ni intresserade av att läsa Niclas (liknande) upplevelse så hittar ni den här:
http://www.niclaslidberg.net/2011/11/vad-var-det-vi-sa-slott-tror-jag.html
Med vänlig hälsning
Moa Andersson"
Nr 412.
Det krävs ingen psykologexamen för att räkna ut vad den här sjuåringen önskar sig mest av allt.
