Nr 916.
Har kräkts i 13 timmar och 23 minuter.
Inser du hur lång tid det är?
Jag tror inte du inser.
Nr 915.
OBS! OBS! OBS! OBS!
Ja, appråpå det här med att kunnatakritik. Det ska man ju kunna, det enades vi om.
Men här vill även en litet varnandes finger höjas!
Att kunna ta kritik är bra. Då utvecklas man som människa samt växer. Men. Men det är skillnad på de som ger kritik för att de vill utveckla en. Och de som ger kritik för att de vill forma en.
Blanda inte ihop dem, hörru. Då kan du råka bli någon du inte vill vara, men som någon annan hemskt gärna önskar att du vore.
Nr 914.
Tillbaka från semestern!
Den var trevlig. Och kul. Och varm.
Om den var lösningen på alla mina problem?
Nej. Nu är vi hemma igen.
Och det här sköra lilla flarnet till människa balanserar på en kant. Och för männsikoflarn som balanserar på kanter räcker det ofta med en blick, en suck eller för den delens skull; en stämning, för att de ska blåsa i vattnet och dra alla andra med sig över kanten.
Så jag passar mig. Undviker. Konflikt och kritik.
För om jag är dålig på att ta kritik i vanliga fall är det ingenting jämfört med vad jag är just nu.
Så här funkar det!
Somliga växer upp och får lära sig:
Fick kritik = gjorde en dålig sak men det är ok.
Själv har jag lärt mig:
Fick kritik = gjorde en dålig sak pga är en dålig människa.
Så ska man inte känna såklart! Man ska kunna ta kritik. Man ska särskilt kunna ta kritik som är maskerad under namnet konstruktiv. Den ska man vara glad att få. Jätteglad! Jag tror tillockmed att man ska vilja få den. För den hjälper nämligen till att utveckla en. Och alla vill utvecklas.
Så här ska det alltså se ut:
Fick kritik = gjorde en dålig sak men det är ok = blev tacksamför kritiken = utvecklades och blev en bättre människa.
För mig ser det mer ut så här:
Fick kritik = gjorde en dålig sak pga är en dålig människa = kunde dessutom inte ta kritiken = blev en ännu sämre människa = självförakt.
Och MER självförakt är eventuellt det sista jag behöver. Så jag undviker situationer där jag kan få kritik. Aktivt. Duckar och springer. Och det börjar bli svettigt.
Så jag skulle helst vilja slippa lubba, ducka och hålla för öronen. Jag skulle helst vilja bli inrullad i vadd, och försikitigt upplyft av en änglakör med vita handskar som samtidigt som de lyfter viskar Du är bra! Du är bra! Du är bra! om och om igen, och sedan skrider de fram med mig högt upplyft genom salarna i ett ganska svalt och väldigt guldprytt slott.
Men det är bara en önskan. Förstår om ni inte har möjlighet att genomföra. Men jag HAR ju faktiskt fyllt år. Det har jag faktiskt.
Nr 913.
Har idag huggt en av snokarna som bosatt sig i på vår tomt med en kratta, samt plockat en fästing ur analöppningen på min hund. Djurlivet på Solvik är inte helt vad jag trodde det skulle vara.
Nr 912.
Men jag var i alla fall och hälsade på min syster och kidsen när de hyrde en stuga vid havet. Förutom att träffa dem såg jag så enormt mycket fram emot att SOVA I BILEN! Vi har ju en Jeep. Som vi försöker sälja. Det som är positivt med den är A, att man tar sig fram överallt. B, att man kan fälla sätet, lägga in en madrass och sova som på värsta lyxhotellet! Nackdelarna är däremot: A, Man behöver sällan ta sig fram överallt. B, den är dyr. C, naturen gråter när jag kör ensam i den till Göteborg.
Nåväl. SOVA I BILEN! Fattar ni myset?
Nej. Det gör ni nog inte. Men jag gör, och det får räcka där.
Så jag åkte dit, och hamnade på en parkering som var lite för öppen för mitt eget bästa. Kröp ner, kände mig en smula iakttagen, somnade. Vaknade kl 04:16 av: Öh, äre nån som söver i bilen!? Och hjärtklappning, alla sinnena på spänn och andanhållning. Som tur nappade inte polarna i killgänget på det faktum att någon sov i bilen. Som tur är lät de mig vara i fred.
Tur. Det är det det handlar om.
Nåväl, dagen efter satt jag på altanen med min yngsta systerdotter i knät och bevittnade en högst välspelad teater på gräsmattan framförd av de andra kidsen, när min syster knäppte det här fotot på oss:
Ah, vad fint! Men vänta nu, påminner det inte om något.... Jo! Kolla! Det här! För tre år sen. Samma Moa, samma Ella, nästan samma solstol. Fast med tre års mellanrum.
Och japp, en närmare studie visar att vi lyckades knäppa ett nästan exakt likadant kort, utan att mena det, med tre års mellanrum. Ja, förutom att jag var lite färggladare och Ellan lite skalligare på den tiden, så klart.
Nr 911.
Nej, det skrivs inte så mycket här just nu. Jag har inte tid. Jag har fullt upp med att gråta och känna mig värdelös. Det har, för att vara ärlig, blivit mina enda stora fritidssysselsättningar. De har tillockmed seglat så långt upp på listan att det puttat ner dricka öl till en andra plats. Skandal.
Och när man har gråtit varje dag i fyra månader är det hög tid titta sig i spegeln och erkänna: Jag är deprimerad.
Så är det.
Jag är deprimerad, hörni.
Var femte dag varknar jag dock med känslan av att det är lite bättre, och varje Var Femte Dag tänker jag ÄNTLIGEN, det är över nu. Nu mår jag bättre igen! för att vakna dagen efter med samma gråtiga ögon och meningslöshetskänsla i hjärtat som tidigare och med lite extra panik över att det faktiskt inte var över - den gången heller.
Men!
Jag är driftig i min depression. Hur ska jag lösa det, hur ska jag få det att sluta, vilken handlig kommer att göra att jag börjar känna lycka igen? Frågar jag migsjälv ungefär femhundra gånger om dagen. Jag ska hitta vägen ur det här. Jag SKA.
Hittills har jag provat:
1. Att köpa en alldeles för dyr finklänning över internet.
Resultat: Grät när jag öppnade lådan. Grät när jag provade klänningen. Hängde in den i garderoben och kan inte ens tänka mig att jag skulle orka klä upp mig nog för att ha på mig den någon gång den närmsta framtiden.
2. Att klippa mig.
Resultat: Ha! Ja, det gick ju så där.
3. Att hålla minen av att vara lycklig och på så sätt ge min själ lite utrymme att komma ikapp. Den har kanske bara halkat efter verkligheten. Jag BORDE ju vara lycklig.
Resultat: Tveksamt. Men det har i alla fall inte gjort mig olyckligare.
4. Att renovera hus.
Resultat: Ju mer vi renoverar desto värre blir det. Tanken: Jag kan inte ens känna mig lycklig när jag renoverar mitt hus, när ska jag då känna mig lycklig? dök upp, och den gör inte stressen mindre.
5. Att boka en två veckors resa till Barcelona.
Resultat: Oklart eftersom resan än ej är genomförd. Jag lägger dock allt mitt hopp om att något ska ske när jag är borta. Ett uppvaknade. En spricka i hinnan som ligger runt mig. Något som gör att jag kan komma åt mina känslor. De som är jag på riktigt. De som någon kidnappat och ersatt med sorg, tårar och en känsla av att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.
Jag försöker helt enkelt ta till alla knep jag kan för att lura bort den eller det som tagit min lycka och mitt vanliga jag som gisslan. Det här ska jag reda ut!
Och ja, så är det ju drinkarna. Jag fortsätter att blanda drinkar. Och jag måste fortsätta göra det tills jag hittar tillbaka till glädjen jag kände när jag började.
Det har funnits tillfällen då jag rödögd och hulkande förklarat för Lilla Tjocka att jag inte alls vill blanda någon drink, inte vill dricka någon drink - men måste göra det. För om jag bara tvingar migsjälv att göra det så måste ju glädjen komma snart - eller hur? Jag kan ju inte bara ge upp. Då blir det ju aldrig bra?
Så ja, jag har storgråtit och blandat drinkar medan en orolig sambo hållt ett vakande öga över mig. Och ja, några av drinkarna innehåller säkert en viss mängd snor.
Men här är de, de jag blandat sen sist:
1. Sangria på St. Germain och vitt vin.
Läskande! Fruktig! Smarrig! Sangria är över lag rätt trist tycker jag, men den här. Den här!
2. Rose punch.
Det ser ju bra ut, eller hur? Men. Eh. Den innehåller vodka, rosévin och lemon sparkling water, vilket jag direktöversatte till typ ramlösa med citronsmak. Hade fel. Hoppas jag. Ingen kan väl tycka att något så äckligt är gott?
3. St. Germain, blåbär, basilika och Rose´champagne-drinken.
En liten upptäckt jag gjort är att de flesta drinkar där champagne ingår dödas av champagnen. Ta det varligt med den. Smaken tränger igenom mer än man tror. Samt att odlade blåbär inte smakar någonting.
4. Ah! Fläder och gin-drinken! Igen! Bara för att den var så god.
5. Jalapeno och koriandermargarita med extra snor.
Lite otippat förmodligen den bästa jag blandat. Koriander och jalapeno visade sig passa ruskigt bra i margerita. Även om lite mer styrka kunde önskas. När man väl petat bort fröna ur jalapenon så är hettan borta. Och hetta vill man ha. Juh. Den här var din godaste! sa Lilla T, och jag som var inne på dagen efter Var Femte Dag snurvlade ner i glaset och hulkade: Ja, den var faktiskt jättegod... Detta trots att det konstanta gråtandet skapat nästäppa som i sin tur gjort att jag max kunde känna 30% av smaken. Jag kan bara föreställa mig hur de resterande 70% var - förmodligen himelska! Prova, prova!
Det var det! Fler kommer, var så säkra. Det ska nog ordna sig det här ska ni se. Jag ska nog ordna det. Tillslut.
Och recepten? Hittar ni HÄR.
