LockyerFox

19 tabletter om dagen och sjukdagarna är nere på 2 den här månaden.
Framsteg?
Nåväl. Jag ger det ett tag till.

Han: Det är så skönt att hon inte är valp längre. Det stod en chokladask i hennes rum i natt.
Hon: "Hennes rum"?
Han: Eller ja, rummet hon sover i.
Hon: Mitt vardagsrum.
Han: Ja. Hon hade i alla fall ätit upp hela asken när hon var valp, men nu hade hon inte ens rört den. Det är skönt, man kan lita på henne nu.
Hon: Mm.
Han: Var är min sista sushibit? Jag lämnade den här på bordet. Har du tagit den?

Sätter ugnen på 300 grader, öppnar luckan och väntar på att köket ska värmas upp. Tassar tyst med raggsocksfötter genom lägenheten. Fyller fönstren med levande ljus. Ett särskilt för dig och för henne. Sätter mig vid fönstret och låter tårarna rinna.
I natt tänker jag på er.

Det blev luciamorgon. Tassade upp extra tidigt, kokade kaffe, värmde lussekatter i ugnen, tände levande ljus, väckte mannen och bäddade ner oss i soffan. Sen låg vi där och glodde hålögt på tvns lucia. Äh, kunde lika gärna sovit, tänkte jag. Gränsen mellan vad som blir mys och vad som blir något annat är hårfin. Och man vet aldrig vad det är som gör skillnaden.

Om man en dag vaknar upp med perfekta runda sår i handflatan (åh jag vet att kameran döljer mer än den visar) så kan det vara som så att man blivit stigmatiserad. Det kan man bli om man tillexempel tänker på jesu lidande tillräckligt mycket. Gör man det så kan det börja blöda ur händerna och fötterna, precis där spikarna satt. Har man väl vaknat en morgon med sår i händerna så spelar man plötsligt i samma liga som Fransiscus Av Assini och Padre Pio. Och det är inte illa vill jag tala om.
Det kan ochså vara så att man tände fem värmeljus med en såndär avlång tändare och tänkte "Bäst jag känner efter om den är för varm för att läggas ner i lådan igen" och så satte man den mot sin handflata och det sa "Ptjjj!". Så kan det också vara. Den möjligheten finns. Men den är inte särkilt trolig.

- Fattigdomen i europa breder ut sig, sa radion.
- Stackars människor, tänkte jag
- Det är ovärdiga liv de lever, det finns inga vanliga männsikor som skulle klara leva under sådan ekonomisk press, fortsatte den.
- Stackars stackars! tänkte jag
- I sverige ligger fattigdomsgränsen vid 9300 kr i månaden, sade den sedan.
Fundersam tystnad.
Min lön nov: Ca 9 000
Min väntade lön dec: 6 000
Jag har aldrig riktigt förstått att mitt liv är ovärdigt, men det är skönt att de som är insatta kan berätta.

Allting tillhör inte bara alla andra, sa någon. Jag hämtar överstrykningpenna
och utropstecken. Markerar och stryker under. Den här gången ska jag minnas.

Man pyntar, färgar håret, köper nya trosor, funderar på om liljor eller hyasinter gör sig bäst i hallen, springer till bussen. Man försöker komma ihåg att laga matlådor, att inte lägga tvätten på golvet, att inte glömma köpa tandkräm, att älska sig själv. Man planerar äventyr, man bakar, håller näsan över vattnet, hushåller, resonerar, förnuftar, sparar, klarar av och trycker tillbaka irritation.
Sen vaknar man på tisdagen och kan inte minnas en enda anledning till varför.

Oj jag glömde; själva illustrationen, bilden, på inlägget nedan tog jag i syftet att gnälla över hur jäkla svårt det är att motivera sig själv till att diska när man måste koka vatten till disken. Högarna blir berg och man har ätit morgonfilen med gaffel i tre dagar innan det känns värt att sätta igång. Men sedan det blev ryssvinter och jag insett exakt hur ont det gör att försöka tvätta ansiktet i isvatten om kvällarna, så känns disken som ett mindre problem.

Ok, det var ett tag sedan nu; jag flyttade in en lägenhet. Andra hand, så klart. Finfin, näst intill underbar, lägenhet med relativt låg hyra - dush i källaren. Första dagen gick kylskåpet sönder.
Jag ba: Hejhej fastighetsskötaren mitt kylskåp gick visst sönder.
Å han ba: Ah, då får du väl köpa ett nytt då, kylskåp ingår inte i standarden på lägenheten.
Ingen dush är ok, men ingen kyl - höjden av lågt, tänkte jag. Pappan i familjen var snäll och hakade på släpet på bilen och fixade nytt kylskåp åt dottern.
Förra året började min varmvattensberedare läcka. Först droppdropp, sen strilstril, och slutligen forsaforsaforsa.
Efter jul sa jag: Hej fastighetsskötaren, det rinner ut flera liter varmvatten hos mig varje dag!
Han ba: Jag kommer upp och kollar på det.
I april: Fastighetsskötaren, det rinner fortfarande varmvatten hos mig.
Han ba: Jag kollar på det.
I Augusti: Hörrödufastighetsskötaren! Jag har lagt tusentals kronor på varmvatten de senaste månaderna, och då har jag inte ens varit hemma! Så nu har jag dragit ur kontakten till beredaren och har nu inget varmvatten.
Han ba: Varmvatten ingår inte i standarden på lägenheten.
Jag ba: Det kunde inte du klämt ur dig första gången jag bad dig om hjälp så jag hade kunnat fixat dit en rörmokare direkt och sluppit betala de där elräkningarna?
Han ba: Men vi kanske kan dra upp varmvatten till dig. Jag ska ta tag i det omgående! Genast!
December; det är 12 minusgrader utomhus, något högre inomhus och jag har fortfarande inget varmvatten.

Sensmoral: Åh alldeles för lång, men låt mig börja i att det inte finns några "relativt billiga" lägenheter, du betalar alltid för vad du får, om inte för mindre än du får, och fortsätter man omvandla hyresrätter till bostadsrätter i den takt man gör nu kommer det inte finnas en enda hyresrätt kvar för sådana som jag att hyra i framtiden, vi kommer få tävla om de få andrahands som finns, om vem som kan nöja sig med lägst standard och vara minst till besvär, för gud nåde om du är en besvärlig andrahandskund som typ vill ha kylskåp och varmvatten och hjälp när saker går fel, för då hänger du löst, jävligt löst - glöm aldrig att det finns andra som vill ha lägenheten - glöm aldrig att det finns andra som kan tänka sig betala mer för mindre.
Nej, jag glömmer inte. 
Tur att Mannen jobbar som redaktör för de hemlösas tidning i Göteborg, jag lär snart ha nytta av att ha en fot inne där.