Nr 588.
Lilla Tjocka Reklamaren och jag är extremt bra på extremt många saker. Lilla Tjocka, tillexempel, är bra på ideér. Och jag, tillexempel, är bra på att tycka synd om migsjälv. Vad vi däremot inte är något vidare värst bra på någon av oss är att låta vardagen vara vardag. Vilken onsdagskväll som helst är en bra ursäkt för att styra upp cocktails och oliver, verkar vi tycka.
Nr 587.
Så, för att vi ska reda ut det hela: Bruna Hunden är inte min hund. Bruna Hunden, som egentligen lystrar till namnet Lola, har en ägare. Ägaren och jag var en gång ett par. Bruna Hundens ägare, tillika expojkvännen, startade en tidning. Tidningen heter Skriva. Den vänder sig till människor med författardrömmar. Varje nummer har ett omslag. På detta omslag fick jag vara med.
Och jag tycker att det blev alldeles fantastiskt fint! Färgerna, stämningen, kompositionen. Hur fint som helst. En smula stolt över det ärofyllda uppdraget är jag allt.
Jag har alltså officiellt inlett min karriär som covergirl nu, vid den ringa åldern av 29 år. Som ni säkert förstår kommer jag inte kunna svara i telefon den närmsta framtiden då jag sitter och väntar på att tidningarna ska börja ringa. Jag tänker mig typ Sports Illustrated. Så fort de får se min fotoblick kommer de vilja göra en framsida med mig i bikini. Förmodligen kommer vi fota på en strand, med mig snett bakifrån och med lite fastklibbad sand på ena skinkan. Jag tänker att jag kommer titta lite förvånat, alternativt förbannat, in i kameran.
Så fram tills att de ringer kan jag inte svara. Det vore ju dumt om jag satt i ett samtal om tillexempel någons vanliga Sverigevardag och missade min biljett till lyckans land. Det förstår ni säkert.
Om ni saknar mig under tiden kan ni beundra mitt fösta omslag, min språngbräda. Samt gå in på Skriva´s hemsida och beställa er en egen prenumeration av en helt fantastiskt grym tidning. Gört vettja!
Nr 586.
Bruna Hunden kom förbi. Hängde och chillade. Vi delade en låda kåldolmar. En av oss blev proppmätt. Den andra ägnade eftermiddagen med att blänga hungrigt och förorättat på den proppmätta. 50/50 verkar var en högst orättvis uppdelning.
Nr 585.
Det händer extremt sällan att jag har mitt hår utsläppt. Det händer extremt ofta att jag har mitt hår uppsatt. Det händer lite då och då att jag får komplimanger för hur jag sätter upp mitt hår. Och det är fint. Av komplimanger blir alla glada. Så jag tackar och tar emot. Men vad komplimangsutdelarna inte vet är att det faktum att håret konstant är uppsatt kanske inte beror på en vilja att sätta upp det, utan snarare en ovilja att släppa ut det. Och att uppsättningarna ibland blir avancerade tyder inte på någon egentlig hårfärdighet utan snarare på adapt and survive. För det komplimangsutdelarna inte har en aning om är att då och då (ganska ofta) när jag känner mig uttråkad tänker jag En hårklippning kanske skulle pigga upp! medan jag rusar runt för att hitta sax. Ganska ofta händer detta. Ganska sällan bli resultatet bra. Så inte heller denna gång.
Nr 584.
Hej Hösten. Jag tycker att du är lite tung. Jag tycker framförallt du är lite snål med sånt som gör livet värt. Du vet, gyllende tillfällen och sånt. Sen det här med min ekonomi. Jag tycker faktiskt vi ska prata lite om den, för den påverkar mig nästan hela tiden och vart jag än går. Skaffa ett nytt extrajobb då, om du är så himla missnöjd, eller satsa på en heltidsanställning, kanske du tänker nu Hösten? Och ja, visst har du i sak rätt. Men det är svårt att skaffa sig ett nytt jobb när man konstant känner sig värdelös. Du vet det va Hösten, att människor kan känna så? Och när människor känner på det sättet blir de ofta en smula handlingsförlamade. Och ju mer handlingsförlamade de blir desto mer värdelösa blir de också. Det är som en spiral, ser du. Den spiralen ska man ta sig ur. Men det är inte helt lätt. Det är så man skulle behöva ett litet Gudomligt Ingripande. Eller åtminstone en spark, eller i alla fall en liten knuff i rätt riktning. Du gjorde ju det, du sparkade ju mig idag. Idag när jag kom hem efter fyra dagars bortavaro och upptäckte att mitt frys stod öppet och att det var vatten i hela köket samt att all min mat var förstörd. Just det Hösten; den mat jag hade bunkrat upp och tänkt skulle rädda mig kommande månad när nu inte själva lönen är stolt och stark nog att bära mig. Den låg och guppade. Där, Hösten, kan man säga att du gav mig en rejäl spark. Men kanske lite åt fel håll. Du förstår, Hösten, att när människorna sätter sig ner i smältvattnet och gråter efter att du sparkat dem, så har du sparkat åt fel håll. Tänkte att det kunde vara bra för dig att veta det. För framtiden och så.
Ok. Jag ska jobba nu. Vi hörs.
Moa
Nr 583.
Exakt ingenting har jag fått gjort idag. Eller ok, lite; googlat på olika kattraser samt gjort en jätteäcklig lunch som jag inte åt upp och irriterat mig över hur jobbigt det är att vara hungrig. Jag hatar hungrig. Har varit hungrig i tre veckor nu. Och jag vet ju att mat är det sista man borde spara in på i tider av dålig ekonomi. Jag vet ju det. Men ska jag ha en katt ska jag ha en Brittisk Korthår och då vill det till att börja spara. De kostar trots allt nästan exakt samma summa jag väntar att få i lön nästa månad. Eller ok, en tusing mindre. Dyr katt eller dålig lön, undrar ni? Ptja, det är ingen idé att hymla: Lönen ligger på åttatusen och katten på sju. Vad som är dyrt och mycket ligger däremot i betraktarens värderingar. Avgör själva.
Nr 582.
Jag skriver ett manus. Eller berabetar. Har inte bestämt vilket av det än. Det beror på hur mycket inspiration jag kommer låna. Så, jag skriver eller bearbetar ett manus. Det går bra. Hittills har jag diskat all min disk, dammsugit lägenheten, hängt upp nya gardiner, bytt lakan samt sorterat strumplådan. Och manuset? Tre sidor. Men det är tre lysande sidor. Tre sidor med potential.
Det kommer bli grymt det här.
Nr 581.
Okok, jag hör er. Ingen människa har någonsin blivit olyckligare med en hund, men det har hänt att hundar blivit olyckligare med människor.
Men om jag slänger in en stuga i erbjudandet? Skulle det förändra något?
Jag, en hund och en stuga?
Nr 580.
Jag vet vad ni kommer säga, men jag tänker ändå: En hund? Vem har någonsin blivit olyckligare av en hund?
Nr 579.
Exakt en månad (ta eller ge någon dag) senare har jag äntligen vågat mig ner i dushen igen. Livrädd, kallsvettig. Men nydushad. Fegis! tänker ni. Modig. säger jag.
Nr 578.
Dagen efter såg livet lite mer ut så här:
Det kändes, för att vara ärlig, inte alls lika glammigt.
Däremot visade det sig att våra översovande gäster inte bara var översovande, utan också städhjälpatillande. Ingen kunde bli mer tacksamma än vi. Så vi satte igång. Och överallt kunde man hitta små tecken på att vi nog hade haft ganska trevligt ändå. Och tecknena, de såg ut ungefär så här:
Efter vad som kändes som månader av städande var vi tvugna att pausa och summera. Under summeringen kom vi fram till att:
1. Vi har citroner för ett halvår.
2. Cocktailindränkta bord fungerar ungefär som post it´s.
Nåväl. Det fanns inte så mycket att be för, det var bara att fortsätta. Så vi fortsatte.
Och när vi fortsatte hittade vi tillexempel rester av barschemat...
... samt en hög med quizlappar från mitt och Lilla Tjockas quiz.
Vi noterade att det gick bra för somliga. Och kanske lite sämre för andra.
Vidare hittade vi ett par kvarglömda strumpbyxor.
Jag är mycket lycklig för strumpbyxorna. Inte för att någon glömt dem, men för att avtagande av strumpbyxor tyder på att åtminstonde två av våra gäster haft en trevlig kväll.
Men vi hittade även andra saker. Saker vi inte sett kvällen innan, som tillexemepel att någon av våra fina gäster hade låtit sina drinkingridienser färdas i fantastiskt fina förpackningar:
Den upptäckten gjorde oss varma om hjärtat.
Nåväl, solen sken och vi städade, ruskade, bar, dammade, torkade, skrubbade, lyfte, viftade, plockade, staplade, vek, lossade, slängde, sorterade, tömde, sköljde, förpackade, ställde tillbaka samt diskade.
Någonstans i höjd med eftermiddagen tittade jag ner i soppåsen och tänkte att ungefär såhär skulle innehållet i mina soppåsar alltid se ut. Då skulle jag leva ett lyckligt liv.
Så kom vi till punkten då i alla fall ett av rummen började se ut som det en gång gjorde. Lilla Tjocka visade sina moves med dammsugaren. Han kunde dammsuga åt ena hållet...
... samt åt andra hållet...
... och efter två dygns städande vad vi framme där vi startade.
Ja, förutom att min lägenhet fortfarande saknar sina lampor, mattor, uppstoppade djur, kuddar, gardiner, filtar, fotpallar, ljusstakar och kristallkronor. Förstås.
Nr 577.
Men ok, här kommer mina fyra bilder. För att ge er något matigt att bita i har jag spätt ut dem med en hel del bilder tagna av Den Lilla Spydiga och SnyggÅsa. De suddiga och lite märkliga är från mig, de snygga och välordnade är från dem.
Vi inleder med kvällens meny. Menyn ja, den stod gästerna själva för. Medtog ingridienser till sin bästa cocktail och stod sedan barpass i baren enligt schema. En halvtimme var. Ingen slapp undan. Men här är de i alla fall, våra 24 drinkar:
Vidare fortsätter vi med en stämningsbild. Exakt så här mysigt hade vi det. Exakt hela tiden.
Och om man tittade åt ett annat håll såg myset ut ungefär så här:
Man med hatt, fluga och Sidecar.
SnyggÅsa i egen hög person. Hade för dagen piffat med både glitterklänning och rävfamilj runt halsen. Mormors gamla rävfamilj. Så det var ok. Ingen kastade färg.
Fast när det kom till glitter. När det kom till glitter låg vi andra i lä. Nått så i lä att det var fullständigt vindstilla. Hon ägde oss.
Simhopperskan var där och hon var grön. Grön, glittrig och galant.
Ok, vissa av bilderna är oförlåtligt suddiga, jag vet det. Men det är feelingen (och mustachen) vi vill åt. Och vem av er skulle inte bli suddig efter fyra cocktails?
Det hände under kvällen att man speglade sig. Simhopperskan ville inte vara sämre och Den Lilla Spydiga stod redo med kameran för att föreviga. Och det var tur för oss, för maken till galant spegelbild är det nog ingen som tidigare sett.
Här har vi henne, bildägaren; Den Lilla Spydiga. Handskförsedd och cigarillhållande som sig bör.
Tigern fick vara med. Och Mannen Med Mustachen.
Man med hatt, fluga, sidecar, samt er tillgivne.
Det fanns utomhus också. Såklart. På sådana här fester måste både cigarrer och cigarettmunstycken begagnas. Och det gör de med fördel utomhus. Vårat utomhus såg ut lite som inomhus. Mest för att folk skulle hålla värmen. Och trivas.
Stämningsbild. Igen. Exakt så här mysigt. Exakt.
Ja, det var nog det hela. Det var ganska mycket som inte kom med på någon bild. Som tillexempel vårt fina band, eller guldbaren vi hade styrt upp. Vi hade för fullt upp med att hälla i oss cocktails för att hinna fota. Så kan det gå.
Men som allra sista godbit vill jag nog ändå slänga in en extremt smickrande bild på värdparet.
Vem har tappat fokus och vems ögonbryn gör revolt och vill smita?
Nr 576.
Jag skulle ta så himla mycket bilder. Jag skulle ta så himla mycket bilder och visa er exakt hur fint och bra det blev. Men vad hände? Festen kom. Stressen kom. Exakt fyra bilder blev tagna. Och de sitter fastkilade i min kamera och lär så göra tills jag hittar en för ändamålet bra USBsladd.
Så länge bjuder jag på en, av SnyggÅsa tagen, bild på yous truly från festen.
Pass på:
Nr 575.
Här blir det dåligt uppdaterat. Varför, undrar kanske någon?
Jo, för att jag och Lilla Tjocka styrt upp ett cocktailkalas (amen det vet ni ju) och sa till oss själva: Vi gör det så enkelt som möjligt.
Nu har jag jobbat två dygn i sträck med att få i ordning nyss nämnda. Ämnar jobba ett och ett halvt till.
Så enkelt som möjligt?
Ptja, har förmodligen någon kombination. Är ok med det.
