Nr 563.
I kölvattnet av diverse klänningsproduktioner och temafestfixande började jag som besatt läsa bröllopsbloggar.
oncewed.com
rockmywedding.co.uk
prettychickblog.dk
... för att nämna några.
Och vad har jag noterat?
Jo, jag har noterat att i samtliga bloggar skriver bruden och berättar om sin bröllopsdag, hon beskriver hur hon planerade den, hur hon bestämde tema, klädsel, färger, dekoration och inbjudan samt hur hon genomförde den. Meningar så som: I had, I always wanted, I decided samt my wedding uppkommer frekvent.
Själv sliter jag mitt hår.
Om vi ska fundera över saken så är man ju för det mesta två som gifter sig. Rimligtvis bör det åtminstone kallas vårt bröllop, inte mitt, och följdaktligen; vi bestämde, vi ville, vi kom fram till, vi gjorde. För om det bara är bruden som gifter sig, vem gifter hon sig med då? Sig själv?
Nr 562.
Kaffe, frukost och bets. Vad är sexigt med bets, undrar ni? Allt. Allt är sexigt med bets. Ni ska få se.
Nr 561.
Appråpå tema var ju jag och Simhopperskan och Den Lilla Spydiga på Tip the velvet med sagotema för ett ganska långt tag sedan. Men. Men däremot var det en bekant som sprang på en bild på mig och Simhopperskan tagen den kvällen och utlagd på fejan alldeles nyss. Och jag ba: Titta där är jag, jag ska tagga. Men no can do. Det gick inte att tagga. Lilla fotografen hade bestämt sig för att här fick det inte taggas hejvilt.
Så jag hade två val; antingen maila fotografen och fråga varför, eller bli hejdlöst irriterad. Jag valde det senare. Det är ju JAG på bilden och jag borde rimligtvis äga mig och därmed bilder där jag är avbildad. Så är det förmodligen inte. Jag äger förmodligen inte migsjälv i den utsträckningen. Fotografen äger mig med största sannolikhet mer. Så jag tänker hämnas och sno bilden. Använda den till allt som användas kan. Det får jag förmodligen inte. Förmodligen får bara fotografen använda mig. Men. Har jag ändå slagit mig in på den kriminella banan kan jag likaväl fortsätta.
Så här kommer den; Snobilden föreställandes mig som ful ankunge, samt Simhopperskans läckra axelparti. Inget smakar så gott som pallade äpplen, så njut hörrni!
Nr 560.
Okok. Tydligen ville ingen gifta sig för min skull. Förutom BitterFittan som kom med krav på att jag skulle skaffa man att gifta henne med först. Där drar jag gränsen. Det var inte koppleriverksamhet jag erbjöd. Så jag får väl fixa min egen fest då, om det nu verkligen inte finns någon som vill släppa till.
Och temat, gissa temat?
Rätt!
Byggettbotillfågelnpåväggenmedhjälpavdinegenkropp-tema.
Kommer bli en succé.
Nr 559.
Jag la upp lite auktioner på Tradera. Tänkte det var dags att tjäna storkova.
Men, inga bud! But why, oh why?!
Ja, det kan ju bero på ATT JAG STAVADE FEL I JÄVLA ANNONSTITELN. PÅ BÅDA.
Det är vid det här läget helt ok att säga upp bekantskapen.
Nr 558.
Det har väckts upprörda röster över det faktum att jag lagt ut bilder på kriminella handlingar här på bloggen. Och vad annat kan jag göra än att skylla ifrån mig?
Innan tvättningen inleddes frågade jag nämligen min far med mina allra mest kritiska stämma: Meh, det får man ju inte! och han svarade: Jo. Man får. Det är bara när man har egen brunn eller bor nära sjö man inte får.
Det verkar inte bättre än att jag kommer från en extremt kriminell familj. Extremt. Å andra sidan! Å andra sidan! Försök bevisa att spannen innehåller något annat än grönsåpa om ni kan.
Nr 557.
Hittills ingen som nappat på bröllopsförslaget.
Kom igen nu. Jag vet att ni vill...
Nr 556.
Alla har vi olika sätt att se på det här med tid. Och eftersom det här är min blogg tycker jag vi ska prata lite om min syn på tid. Den ser ut exakt som ovan. En klocka. Sommaren uppe vid 10, 11, 12, 13, sen höst, vinter vid 18 och följdaktligen vår efter det.
Detta synsätt har jag ibland dryftat med mina närmsta för att mötas av ett kollektivt: Det är fel! Nyår är klockan tolv!
Men. Men det är inte fel. Jag vet det. Jag vet det eftersom jag fick den här uppfattningen redan som liten linblond flicka då jag och min storasyster hade en kalender som såg ut exakt så här. Fast med bilder, och luckor som satt i en ring runt om som man öppnade. Jag är helt säker. Min syster däremot tillbakavisar det här påståendet å det kraftigaste. Hon hävdar att den var tvärtom. Vinter upp. Sommar ner.
Men, eftersom det här är min blogg är det mina, inte hennes, ord som är sanningen. Så. Alltså: Den här uppfattningen har jag fått eftersom jag en gång haft en kalender som såg ut så. Tillsammans med min syster hade jag den. Med luckor. I ring.
Och just nu går vi mot klockan 14. Serrni.
Nr 555.
Mina vänner, är det inte dags att gifta sig?
Ja, alltså inte jag. Men ni. Är det inte dags nu? Är det inte dags att ni sätter er ner och säger: Nu är det dags, och fortsätter med: Eftersom det är dags just nu, ska vi inte be Moa hjälpa oss att förverkliga temat vi vill ha? Är det inte dags för det?.
Jo, mina vänner. Dags.
Gift er. Ge mig ett tema och färger och jag fixar det coolaste pimpade festlokal ni kan tänka er, genomgående tema på cermonin, och om ni vill det - så hjälper jag er även med era kläder.
Jag skulle gilla det. Ni skulle gilla det. Och om jag även får vara med på själva festen får jag ännu ett potentiellt tillfälle för bollskorna. Och även det är ju faktiskt dags.
Nr 554.
Så. Tillbaka till jobb. Höst på gång. Och höst brukar vanligtvis vara mitt bästa. Bättre än sommaren. Sommaren är kravfylld och prestationsfylld (Nu är solen framme, då är du väl lycklig? Visst är du? Riktigt, riktigt, lycklig). Men hösten är en avslappning. Så jag brukar längta lite. I smyg.
Men i år?
Inte alls. Jag är inte redo. Vill inte ha hösten. Och då inte på grund av att sommaren varit en enda lång fest med lyckan som tema, och som jag inte vill ska ta slut. Snarare tvärt om. Sommaren kom inte igång, inte ordentligt. De grandiosa planerna sköt iväg och landade fel, någonstans halvvägs fram till målet. Utlandssemestern regnade bort. Ingenting blev riktigt som det skulle. Sommaren fick inte en chans.
Och när jag inte hunnit uppleva varautomhusförattdetärsol-tvånget, eller varnudittallralyckligasteförjustnuserlivetutsomenreklam-kravet, hur ska jag kunna se fram emot höstavslappning då?
Nr 553.
Vi åkte till Bernkastle-Kuez och alla fick varsin hatt.
Nr 552.
Vi åkte till Paris och noterade skillnader i personligheter.
Nr 551.
Syrran skulle på kalas. Ett Finklädd Med Piff-kalas. Så hon lånade klänning och håruppsattes av yours truly. Och helt utan ödmjukhet kan jag säga att min syster blev finare än någon annan syster på hela jorden.
Men.
Men det spelar ingen roll hur fin man är när man ska på fest, om man inte anländer i stil. Sånt vet Moster Moa och Monster Mollie. Så vi styrde upp situationen.
Vi körde fram Nijklas jagururar, släpade fram spannen och fick nya svampar av mojfaj. Sen tvättade vi. Skrubbade och fejade. Vi skrubbade taket...
... nummerskylten och öronen...
... och sköljde allra noggrannast av.
När den randigaste av oss upptäckte att det kom roliga ljudeffekter från människorna runtomkring när man riktade vattnet emot dem istället för bilen fick den längsta av oss skylla på just sin längd, och att taket måste spolas av noga, och ta över befälet över vattenslangen.
Så var den klar. Fin som snus och glänsande. Vi kände oss nöjda.
Det var dags att stuva in syrran och agera chafför. Men var höll hon hus? Vi fick leta upp henne. Hon stod och hängde lite avslappnat i hallen.
- Skynda dig, sa vi, bilen är ren och du är sen!
Hon lydde vår uppmaning; tog det minsta monstret, för dagen klädd som vilken björnligan-medlem som helst, på armen och slängde på sig skorna.
Vi jagade ut henne ur huset, ut på pakeringen - till den glänsande bilen.
Väl ute noterade jag att den av oss som fick pigmentet när det genetiska arvet delades ut var syrran. Pigmentet, skrattgroparna och det fylliga håret med självfall. Själv fick jag Rosacean.
Sen var det dags för hejdå. Det mista barnet lämnades över till morföräldrarna och kramar utdelades...
... och kanske var det i höjd med Hejdåandet som den största av de två randiga kom på att själva håruppsättandet, biltvättandet och påklädningstittandet faktiskt innebar att Mamma Mina skulle åka bort över kvällen. En sån insikt kan knäcka den bästa, och vilka är du och jag att ifrågasätta tårar vid ett sånt läge?
Det var då mormorn ryckte ut; Lovade korv och bröd och en stund framför Anki och Pytte. Och när man blivit lovad Anki och Pytte spelar ingenting någon roll längre. Då kan man kramas hejdå och vinka av utan några som helst bekymmer i världen. Så det var vad som gjordes.
Så; den obligatoriska bilposen och sen hoppade syrran in i bilen.
Monstrerna och föräldrarna vinkade hejdå och vi körde iväg till Finklädd Med Piff, inte helt säkra på vad det egentligen innebar, men bensäkra på det viktigaste; att anlända i stil.
Nr 550.
Ingen plånbok i Möjlighetsväskan. Alla utvägar körda. Kvar är jag och ensamheten i Lilla Tjockas hus. Att köra tillbaka 10 mil igen utan plånbok eller pengar känns inte som ett alternativ. Så jag blir kvar.
Ensam. Ensam kvar. I huset. Det öde huset. Placerat i utkanten av byn. Med panoramafönster.
Och panoramafönster ut mot vatten är något att stå efter har jag förstått. Men. Men i min värld ser man mer in än ut. Särskilt när mörkret lagt sig. Då sitter man där i sitt lilla dockskåp. Utanför står Mördarna. UlricehamnsMördarna. Och kikar in. Ser var man är, ser vad man gör. Vad har man för chans då? Ingen.
För att våga vara på nedervåningen krävs tyger. Tyger och de-panoramafönstring.
Så även ikväll. Men. Men när jag var klar gick jag ut på altanen. Och fick syn på. Spindlarna. SPINDLARNA. De feta, FETA, Spindlarna. Korta ben, stora kroppar. Hängande utanför fönstren.
Det är något med Lilla Tjockas hus. Spindlarna trivs här. De stora Spindlarna. Jag däremot, trivs inte med dem. Och jag har heller aldrig gillat vittvitt. Aldrig känt att det var min grej. Men ju fler Spindlarna blir desto mer uppskattar jag ljusa nyanser. För man ser dem. Snabbt. Och när jag ser dem tar jag fram hårsprayet. Och sprayar på håll. Så, det var exakt vad jag gjorde; tog mig ett varv på verandan och sprayade deras feta kroppar med hårspray. Som att hårspraya en hund. Jag är inte säker på att de brydde sig. Men det kändes tryggare för mig.
Man skulle kunna tro att livet är lätt bara för man har semester, gin&tonic och sjö. Det är det inte. Man måste handskas med både det ena och det andra. Mördarna och Spindlarna, tillexempel.
Nr 549.
Så. Sista chansen: åka tillbaka tio mil och dubbelkolla alla ställen som redan dubbelkollats. Och en väska. Väskan. Möjlighetsväskan. Som aldrig kollats. Så det var bara att sätta sig i bilen, göra det obligatoriska stoppet vid Bolle och hoppas att de sista 26 enkronorna räcker till en kaffe, och köra hela vägen tillbaka. Men innan. Innan. Packningen. Planeringen. Och från botten av mitt skrumpna hjärta: fy fan vad jag hatar det. Det här, jag hatar att köra tillbaka och leta efter plånboken automatiskt innebär det här:
Nr 548.
Min plånbok är borta. Puts väck. Lilla Tjocka tog tåget upp till norra delar av landet och jag stannade hemma för att vårda mina ekonomi. Och tappade plånboken. Symboliken i det.
Nr 547.
Vi åkte till Bremen. Vi hittade sagohus och pepparkaksboenden.
En av oss tog igen gamla förluster.
Nr 546.
Lilla Tjocka fyllde år. Hela 10 år äldre än mig. Jag firde med att lägga ut en FörlåtAttJagKallarDigLillaTjockaOchFåttAllaMinaVännerAttTroAttDuÄrEnFetLitenFarbrorDuÄr
JätteFinOchVälbehållenFörmodligenDenMestVälbehållnaJagVet-bild på Facebook. Den såg ut så här:
Sen var det överraskningsdags. Varma kläder, klar klockan 18:30, löd ordern.
Eftersom detta var den varma dagen i somras var varma kläder det samma som klänning. Jag passade på att matcha skorna med knäna.
Så blev klockan 18:30 och vi var klara. Extremt klara. ViPassarPåAttTaEnÖlPåVerandan-klara.
Några minuter senare sa det tut-tut och så kom min far körande i sin grönaste Jaguar. Fast det där var inte helt sant. Den sa inte tut-tut. Och jag är inte ens säker på att den har en tuta. Vilket fall som helst, så här ser den ut:
Min far hade dagen, och 39:åringen, till ära snickrat ihop ett litet cava-ställ till baksätet.
Perfa! tänkte vi, och hoppade in. Sen bar det av mot okänt resmål.
Och vi kunde inte mycket annat göra än att luta oss tillbaka i baksätet, smutta på cavan och njuta av skjutsen, sverigesommaren, överraskningspirret och det faktum att vi blev skjutsade i en bil som min far renoverat helt själv.
Sen kom vi fram till själva överraskningen och den var inte sämre den. Det hela slutade med att nybliven 29:åring och nybliven 39:åring skjutsades hem mätta, feta och fulla, vid tresnåret på natten, och en av dem somnade så fort den kommit innanför dörren. Festklädd och allt.
