LockyerFox

Ångrar mig på gurkan.

Kanske är det så att man bokade av en veckas extrajobbsjobb för andra jobb som sedan blev uppskjutna, indragna, omtänkta, framflyttna och övergedda. Kanske är det då så att man står där utan inkomst och med dethärärintehållbart- samt jagharinterådmedenveckautanjobb-tankarna virvlande runt huvudet. Kanske, kanske suckar man, beklagar och självömkar till bristningsgränsen. Och kanske, om man har riktigt tur, säger ens man: Moa, så här kan vi inte ha det, du kan inte vara så här ledsen, nu bokar vi biljetter till Barcelona istället.
Så Kvällen För Jobbförberedelser blir Kvällen För Resförberedelser. Kläderna tvättas. Skorna putsas. Vårjackan plockas fram. Drinksinnet vässas. Tapaslängtan triggas. Och sen när allt är framplockat, iordninggjort och färdigställt, då äter man en gurka.

Om man tillexempel äter en hel gurka. Då får man ont i magen.

Lycka är att ha någon som väcker en när man drömmer mardrömmar, kryper närmre, håller om och viskar "det är ingen fara" tills man blir lugn nog att somna om igen.

Grejen med ångest. Grejen med ångest är. Att. Känslan är starkare än orsaken. Har man väl satt sig i ångestkarusellen får man ro. Då spelar det ingen roll om man överlever orsaken, för ångesten har satt sig jämte och börjat trivas. Mums, mums säger den och glufsar i sig. Sen, när den vuxit sig stor, tjock och stark ställer den sig framför en och gör så att varje sak man tittar på måste silas genom ångestmagen. Och det spelar som ingen roll om man använder sin allra tryggaste röst för att säga till sig själv: Men Moa, du vet att det här inte är någon stor sak, ingenting att ha ångest för alls. För det hjälper inte. Det är igång. Sen. Sen kommer magkatarren. Och ibland, om man har riktigt tur; Mardrömmarna.

Det dök upp ett tjockt paket i brevlådan. Med ett förstahjälpeninnehåll. Ett förstahjälpeninnehåll och en lapp som berättade att Moa Andersson hade beställt förstahjälpeninnehållet samt att Moa Andersson hade betalat för det.  Är det en sak jag vet säkert så är det att Moa Andersson varken har beställt eller betalat för något sådant.
Jaha, tänkte jag, nu är det någon som skimmat mig. Det var då själva fan. Nu är det någon elak liten snounge som sitter hemma och beställer förstahjälpenkit i mitt namn och skrattar. Nu är det någon som vill vara elak mot mig. Någon som vill mig ont.
Sen slog det mig att jag inte är skriven på den här adressen. Att ingen utom mina vänner vet var jag bor. Och jag fick ett påminnande sms om att jag i mina senaste statusuppdateringar klagat över brännskador och skärsår. Kanske var det någon snäll person som av ren omtanke skickat mig en förstahjälpenväska?
Javisst. Naturligtvis! Det är inte av ondska man skickar förstahjälpenväskor. Det är av omtanke. Så klart.
Vem avsändaren är är fortfarande inte utrett. Och jag har inte vågat använda den än. Men den ligger på mitt hallbord och ger en varm känsla i magen varje gång jag går förbi.

Fast det är klart... det är inte många människor jag känner som alltid stavar mitt namn med små bokstäver. Det är faktiskt bara en. 

Moa tipsar:
Om du ämnar sälja en produkt, försök då undvika att rekomendera den potentiella kunden en annan produkt. Åtminstone på utsidan av förpackningen.

Finkrogen, lördag kl 23:13.

Han: Det känns som att jag inte hör hemma här. Du är så mycket finare än mig. Det känns som att alla tittar på dig och mig och tror att jag är en uteliggare som pantat burkar i ett halvår och äntligen haft råd att hyra en lyxprostituerad.

- Cocktailsklänningsutställning! Sa Röhsska.
- Absolut! svarade Simhopperskan och jag, och jag la till: Jag städar imorgon istället.
Så vi tog vägen via Berlins krämsoppor och fastbrända kaffe, upp för stentrappor och ilade slutligen förväntansfullt in i lokalen. Visa oss! Visa oss! Och väl där blev vi... förvånade.
En coctailklänningsutställning utan cocktailklänningar? Ett gäng ihopsamlade klänningar från kända designers. Vanliga, ganska tråkiga, modeller. Inga beskrivningar om tillverkningsprocess eller materialval. Faktiskt; ingen information alls. Förutom märket förstås. Märke och tillverkningsår. Är inte så imponerad av märken. Är imponerad av tanken, tillvägagångssättet och genomförandet.
Besviken. Besvikna.
- Flott va? Sa damen jämte mig.
- Mm... flott. Svarade jag och lät inte övertygad. La till: Tänk om man skulle få ha på sig en sån. Fast vet att jag redan har en finare.
- Tänk om man skulle kunna sy en sån! Svarade tanten.
Ge mig lön och tid motsvarande priset på en av klänningarna och jag lovar dig att jag kan sy en sån. Sa jag inte. Jag sa:
- Mm.
Sen gick vi, Simhopperskan och jag.

Det kanske är så att jag aldrig varit en människa som lägger tillbaka saker på dess rätta plats. Det kanske är så att jag alltid varit en sån människa som tycker att om man har alla saker på golvet vet man vart man har dem. Det kanske är så att jag genom åren blivit irriterad på folk som kommit in i mitt hem och inte sett den logiska dansen som krävs för att inte trampa på mina viktigheter. Det är förmodligen så att jag vet precis var jag får trampa för att inte trampa på något som är viktigt. Det kan vara så att jag trivs med det.
Men förstås.
Jag är inte mindre socialt kompetent än att jag vet att det här inte är korrekt. Jag är inte mindre socialt kompetent än att jag vet att det här är ett skamligt och lite äckligt sätt att leva sitt liv på.
Och så en dag.
En dag när jag faktiskt inte städat på länge, och det gått till den gränsen att jag lider av det själv. Faktiskt, den gränsen finns. Och jag sprungit hemifrån i hast för att möta upp Fredagsräddningen på stan och bara stängt dörren om skräpet. Inte plockat upp. Inte skyfflat in saker i garderoben. Inte plockat ut disken i köket. Inte gjort något av det som man gör om man väntar besök. Ja, den dagen visar det sig att Fredagsräddningen behöver sova på mitt golv.
Och jag tänker; Fuck, det är för stökigt. Men eftersom jag hatar när folk ursäktar sin stökiga hem, som faktiskt nästan aldrig är stökiga, och eftersom jag hatar folks som ska trugas och knorra, så säger jag: Såklart. Det kanske är lite stökigt.
Vi kommer innanför dörren. Fredagsräddningen tystnar. Tittar sig omkring. Säger: Du... Tystnad. Jag kan hoppa över min städerska en vecka om du vill... Så kan du få låna henne.
Och när någon annan ser ens stök, då ser man det själv också. De där tomatfläckarna på väggen jämte spisen, det måste vara åtminstone tre veckor sedan de kom dit. Och pantflaskorna, är de verkligen kvar sen nyår?
Varför har jag inte städat?
Förmodligen.
För att jag haft roligare saker för mig.
Förmodligen.
FÖR ATT JAG HAFT ROLIGARE SAKER FÖR MIG.
Jag vet att ett rent och städat hem är a och o. Jag vet att man inte ska dricka öl långt in på morgonen om hemmet ser ut som en tipp. Jag vet att man ska prioritera städning. Var sak på sin plats. Ordning och reda, pengar på fredag. Så är det. Så funkar det. Det är bestämt.
Att hävda att man har roligare saker för sig är ansvarslöst. Tecken på dålig karaktär. På socialt utanförskap.
Men.
Jag bestämmer mig för att stå över alla gamla ordspråk. Jag bestämmer mig för att det är ok att inte ägna veckans lediga dag åt städning om någon förslår något bättre, jag bestämmer mig för att det innebär att jag har ett liv. Och jag bestämmer mig för att inte skämmas för mitt stök inför Fredagsräddningen, och för att vi nu kommit till en mindre ytlig och mer personlig plats i vår relation. Sån här är jag. Exakt så här stökig i perioder.

Några dagar senare kommer min man hem till min lägenhet. Han den där mannen som skrivit om hemlöshet och narkomaner och misär och utsatthet och samhällets baksida i alla år. Jag har inte städat. Jag har jobbat. Jag har inte varit hemma. Mannen tittar sig runt och säger: Tufft, jag har alltid velat vara ihop med en pundare!

Då känner man att det är bra. Då avsätter man veckans enda lediga dag till storröj samt ett långt, ursäktande och skamfyllt blogginlägg.

Jag ska bättra mig. Det här är inte ok.