Nr 843.
Det kliar i fingarna. Dom vill pyssla. Pundarpyssla. Sy något. En brudklänning. Något stort, mycket och paljettigt. För att få lugna nerverna köper fingrarna hem några flaskor. Bubblande med alkohol och obubbande med oalkohol till den som hellre avstår yrseln.
Sedan målade de flaskorna med modgepudge och rullade dem i sånt där svart som glittrar.
Och när de torkat hyfsat, (inte helt, det var fingrarna alldeles för ivriga för) så målades nedre delen med mer modepudge och ströddes med olika storlekar av annat glitter.
Sedan fick de torka. Och efter tork: Försegling med ett lager lack.
Och när lacket torkat: Besvikelse.
De så fint glittrande flaskorna hade förvandlats till ormskinnskänsla och istället för ett glittrande nytt år gav de samma stämning som underkläder från någon av butikerna på Andra lång kan göra.
Så, jaha: God jul och porrigt nytt år på er arbetskamraterna, här är era julade klappar!
Nr 842.
I min något oordande hylla finns saker jag gillar. Och jag gillar dem för att jag fått dem av sånna jag gillar. Ja, eller för att jag gillade dem så mycket så jag köpte dem själv.
Och sedan en vecka tillbaka finns det något nytt...
... något som står precis jämte de svarta skorna jag förmodligen aldrig kommer använda igen, och rakt över sprayet som snart är slut.
Just framför rävjakten jag fick från min vän Tomar, och den kastande tjejen som följt med mig sedan jag var 15...
... just där finns det här. Mitt nyaste, somrigaste.
Vi gör oss rätt bra på bild ihop, jag och min vän Elin.
Nr 841.
Alla företag med den allra minsta gnutta självrespekt har ett eget kontor. Så vart ska vårt kontor vara?
Här! Här i lusthuset! På den här kontorsstolen ska jag sitta om dagarna, dricka kaffe och bestämma saker.
Utsikten från mitt kontor hade inte alls varit särskilt tokig om det inte vore för det att det är en smula... fuktigt.
Jobba, jobba, jobba,
Bestämma, bestämma, bestämma.
När det börjar skymma är mitt kontor sjukt mysigt!
Och när mörkret lagt sig vet man nästan inte vart man ska ta vägen av mysighet! Ja, det vill säga; ända tills man bestämmer sig för att ta en paus i bestämmandet och gå in och kolla lite Facebook och via Facebook klicka på en annan länk som handlade om "De top 14 läskigaste citaten barn sagt om sina låtsaskompisar" - läsa länken och rysa, sedan titta upp och inse att man sitter mitt ute i skogen, med ganska långt till närmsta granne och det är helt kolsvart runt omkring en. Då försvinner myset ganska snabbt.
Nr 840.
Så det är morgon, man sätter sig på toaletten och gör det man ska och får syn på ett torkat löv på golvet. Det måste fallit ner från ventilen. Fast vänta nu... det ser ut som om lövet har svans. Och lite päls. Och en halv ryggrad? Ett löv med ryggrad alltså. Godmorgon.
Nr 839.
För ungefär tolv år sedan...
... var jag arton år...
... och såg ut ungefär...
... så här. Och någonstans i de svängarna hade den här...
... skivan släppts. Min syster hade köpt cd´n. Och jag snodde... lånade den. På långlån. Och lyssnade väldigt mycket på den här låten. Den gick på repeat, repeat, repeat om vi ska vara ärliga med varandra. Exakt en sån, exakt en sån vill jag ha, tänkte jag under min 18-årslugg.
Så blev det 2013 och jag pendlar fram och tillbaka mellan Ulricehamn och Göteborg. För att få tiden att gå i bilen (Och hålla mig vaken. Det är ju så himla lugnt och mysigt och tryggt och sövande att sitta i en bil.) går jag igenom alla gamla skivor jag kan hitta på spotify. En i taget. Sjunga med och hålla mig vaken. I förrgår kom turen till den här. Sjöng med i första låten och bah: Meh! Exakt en sån! Exakt en sån hittade jag!
Så om någon undrar varför just Niclas är min människa, så är det för att han är den jag alltid önskat mig.
Inte svårare än så.
Nr 838.
Sedan minusgraderna kom...
... har Jeepen inte velat starta av sig självt...
... så vi har pratat endel om att skaffa en motorvärmare...
... så fanns det redan en!
Ps. Man kan inte undgå att älska den som använder ett fårskinn som motorvärmare. Ps.
Nr 837.
Vi satte oss på en buss. Jag föreslår mobilförbud under resan, utbrast en av oss, knäppte av sin mobil, la ner den i fickan - och drog fram sin ipad.
8 timmar senare var vi framme. Den ena fullärd med flygteori. Den andra uttråkad och rastlös. Vi somnade ganska pladask och vaknade senare till... Ja, till? Till den mysigaste utsikt vi någonsin sett.
Sen var det dags för det som resan liksom handlade om. Vi snörde på oss våra skor, virade in våra kroppar i tweed och begav oss. Det första vi hittade var en sån här:
Den drack vi upp.
Och sedan hittade vi varsin sån här:
De drack vi också upp.
När vi blivit alldeles för kalla gick vi in och hittade sånna här:
De åt vi inte upp. Inte heller drack vi upp den här:
Vi gick runt hörn och letade konst.
Och upp för kullar för att hitta kejsare.
Men kände oss kanske inte helt nöjda. På väg tillbaka hittade vi hus som lyste.
Där man kunde sätta sig med sina rocaseakinder och titta ner på människornas hårbottnar.
Det hände saker utomhus medans man satt där. Ljus som tändes, tillexempel.
När besöket i ljushuset var avklarat började det bli allvar med resan. Vi var, så att säga, framme vid resans huvudsyfte:
Vi tittade i bodar.
Vi provade korv.
Och fick choklad med jägermaister.
Vi tittade på lysande fontäner.
Och vi drack en slurre till.
Vi kände magarna kurra och dämpade med lite champinjoner.
Tills vi på allvar gjorde slag i saken och hamnade på restaurang med uppstoppade rävar och en elak restaurangägare i rödskjorta. Vi åt upp, sa tack och skyndade oss ifrån den elaka så fort vi kunde.
Passade på att ta ett annat stopp istället. Ett med mer choklad.
Dagen efter åkte vi till en annan by. Där fick man tårta till frulle.
Vi gick på marknad och letade efter snus i väskan.
Och blev ganska glada när vi hittade det.
Vi såg hus med tyska tak.
Sedan åkte vi hem till vår stad igen. Där utforskade vi den konstgjorda skogen. En sisådär 30-40 granar som utgjorde en skog mitt på torget.
Inne i skogen var det alldeles svart. Bara ljusen som satt i granarna lyste upp. Det fanns bänkar och små bord. Där satt folk och pratade och drack varma saker.
Här och var i skogen fanns sånna här:
Vi stannade och köpte sånt här:
Sedan var vi både mätta och kissnödiga. Så vi stannade lite snabbt och tittade på den här:
Sedan sa vi tack för oss och gick hem igen.
Vi somnade som grisar, vaknade dagen efter och visste att det var dags att åka hem. Men först ägnade vi en stund åt att betrakta hotellkonsten. Den var, som de så ofta är, ljuvlig:
Snipp snapp snut, så var sagan om Weinachtsmarkt´en slut!
Nr 836.
Ungefär så här:
18:30 - påbörja körning till Ulricehamn.
20:30 - komma fram till julfest, efter att ha sniglat sig fram i 60 på motorvägen. Snöstorm.
00:00 - bestämma sig för att åka tillbaka till Göteborg igen och inte sova över i Ulricehamn. Lilla T tar sig hem själv från festen.
02:00 - komma hem till lägenheten helt slut. Jävla väglag. Jävla sommarbil. Bädda ner sig. Men varför hör Lilla T inte av sig? Ringa Lilla T. Inget svar. Maila Lilla T. Inget svar. Smsa Lilla T. Inget svar. Ringa igen. Inget svar. Kolla om han varit aktiv på facebook. Nej. Gå in på larmkontot och kolla om han avaktiverat larmet. Nej. Ligga i sängen. Försöka tänka rimliga tankar om att han förmodligen är den som är mest sannolik att klara av vilka situationer som helst eftersom han har mer fysisk styrka och energi än någon jag känner. Börja glida över i katastroftankar; eftersom han har så mycket styrka och energi är han också sannolik att sätta sig själv i onödigt riskabla situationer. Och någon gång tar man sig vatten över huvudet. Tänk om han gick hem? Tänk om han halkade i stormen och ligger utomhus och inte får hjälp? Tänk om han slagit i huvudet? Ringa igen. Ringa igen. Ringa igen. Försöka tänka bort. Försöka sova.
02:20 - ge upp. Ta på sig varma kläder, koka kaffe, sätta sig i bilen. Väl medveten om att stormen gjort att man förmodligen inte kan ta sig fram till huset. Göra sig beredd på att gå den sista biten.
04:05 - har sniglat sig fram, har halkat hit och dit. Svänger nu in på vägen emot vårat hus. Och där tar vägen slut. Framför finns bara snö. Ställa bilen mitt i ingenstans. Ta med sig sina saker och börja vandra. Genom knädjup snö mitt i ingentans. Alldeles kolsvart. Tänka ganska mycket på de där vildsvinen det pratades om. Knäpptyst iskall vinternatt. Bara flåsandet från mig som hörs. Gnistrande. Ljus från stan på andra sidan vattnet. Inte se någon väg, men ta riktning mot huset.
04:45 - komma fram till huset. Knacka på. Och visst sjutton är Lilla T hemma. Sovande i soffan.
06:00 - Somna.
10: 00 - vakna. Inse att avloppet frusit. Packa. Göra sig klar för att bända loss bil ur snö.
11: 00 - får besök av granne som undrar om det är vår bil som står ivägen för plogen. Det är det.
11:30 - börja backa/trixa/sanda/halka. Inse att trots att vår bil är loss är den fast bakom andra bilar som spärrar vägen. Ringa jobbet. Eh. jag kommer nog inte idag.
13: 30 - äntligen loss. Äntligen på väg mot Jeepen.
13:45 - framme hos Jeepen. Den startar inte.
14:15 - Jeepen startad med kablar. Nu Göteborg för jaguar och mig, Sälen för jeep och Lilla T.
17:00 - framme i Göteborg. Slut. Färdig. Trött.
17:05 - står utanför trappuppgången, inser att jag glömt lägenhetsnycklarna på Solvik.
Nr 835.
Alltså den där bilen vi köpte...
... den jag gnällde om ur miljöperspektiv...
... den är i detta nu det enda fordon som tar sig fram till vårt hus.
För att kunna bo där vi bor behöver vi en till. Att köra Jaguar i snö är ungeför som att gå i högklackat på is. Det spelar ingen roll om man tar skorna till skomakaren för att sula om dem, man kommer halka ändå. Och det är ungefär vad jag sysslat med de sista dagarna. Nu håller jag mig i stan ett tag.
Och ja just det ja; Vi har inte hunnit isolera avloppet. Så nu har det frusit. Inget avlopp, inget vatten.
Men vackert är det!
Nr 834.
Hade en lampa...
... hade en rishög.
La ihop ett och ett, och fick...
... en jul-lampa!
