Nr 1045.
Vad hände egentligen?
Jo, det som hände var det här:
Efter att vänligt men bestämt fått påpekat för oss att det faktiskt är rätt farligt för hälsan att ha glasfiberull staplat i sitt vardagsade utan något skydd över, fick vi tummen ur och satte upp nyss nämna ull i taket, fuktspärrade och satte sedan träpanel över. Samt linoljefärgsmålade. Själva linoljefärgandet var kanske inte skitlyckat då vi
A; glömde schellack så alla kvistar lyser igenom
B, fick en högblank färg så taket skiner som guld i solsken. Hurra.
Men inte desto mindre kände vi oss som renoveringkungar med luft under vingarna, så vi sa: Nu tar vi och bryter upp parketten och slipar det fina plankgolvet under så har vi gjort det. Vad kan det ta? Max en helg!
A; glömde schellack så alla kvistar lyser igenom
B, fick en högblank färg så taket skiner som guld i solsken. Hurra.
Men inte desto mindre kände vi oss som renoveringkungar med luft under vingarna, så vi sa: Nu tar vi och bryter upp parketten och slipar det fina plankgolvet under så har vi gjort det. Vad kan det ta? Max en helg!
Så medan helikopterpiolten stack iväg och helikoptrade sig gjorde jag exakt just det: Bröt upp parketten. Och det var kul. Fram till att Helikopterpiloten kom hem och vi noterade en mörk fläck i hörnet av rummet. Bäst att kolla tänkte vi. Så vi kollade.
Och den mörka fläcken var ingen mörk fläck. Den mörka fläcken var uppäten trossbotten.
Puff, puff! sa det när man petade på plankorna. Det som en gång varit trä förvandlades snabbt till damm och rök.
Jaha ja, sa vi och tittade på varandra i panik. Jaha ja, vad innebär nu det här?!
Det innebar förljande:
Ett delvis uppbrutet vardagsrumsgolv som så småningom blev....
... ett helt uppbrutet vardagsrumsgolv.
Det innebar samtal i vild panik där vi avbokade allt vad arbete, möten och utomstående förpliktelser hette den närmsta tiden framöver. Det innebär att vi från den stund vi steg upp ur sängen om mornarna, fram tills klockan passerat en bra bit över midnatt bar, bände, sågade, passade och skruvade. Och. Och det innebar nära umgänge med ca tiomiljoner spindelägg.
Det innebar byte och skarvning av bärande balkar.
Det innebar ny isolering, vilket inte är särskilt dumt.
Och det innebar spånskivor.
Det innebar att den här personen sa: Ja vet, vi lägger golvet i ett kul mönster! JAG lägger golvet i ett kul mönster!
Det innbar att den här personen ångrade sig rätt snart men att det då var en smula försent.
För inser ni hur lång tid det tar att lägga golv i mönster? Ni kanske tror att ni inser, men ni inser fel. Det tar längre tid än vad man någonsin kan inse.
För inser ni hur lång tid det tar att lägga golv i mönster? Ni kanske tror att ni inser, men ni inser fel. Det tar längre tid än vad man någonsin kan inse.
Det innebar att jag började göra en ram runt scenen vi behövt bygga pga nivåskillnader i trossbotten. Det innebar också att vi i hasten satte upp plywoodskivor på panelväggarna, hann beställa tapeter och att vi sa till varandra om och om igen: Golvet ska, SKA, vara klart innan första advent, men innan julafton ska fan hela rummet vara färdigt - tapeter och allt.
Det innebar ett antal sammanbrott innan pilen innanför ramen...
.... såjävlasmåningom....
... en morgon såg ut så här:
Och jag till sist hade nått hit; till den sista klossen.
Sedan innebar det behandling av golvet. Och behandlig av golvet innebar såpskurning av golvet. Vitsåpskurning.
Och såpskurning innebär en vit, matt, yta.
Allt som allt innebar hela golvprojektet att vi tillsammans la ner ca 180 timmar under en tvåochenhalvveckorsperiod. Något vi kunnat göra eftersom vi båda har förmånen att anpassa våra jobb efter rådande situation. Att jag jobbar halvtid på KH och därmed kunnat lägga all min tid i rummet har varit avgörande. Annars hade vi inte rott det iland. Då hade vi fått ta in snickare. Då hade vi fått betala ca 170 tusenlappar. Nu har vi lagt ut 15. Det är skillnad.
Så igår natt, exakt kl 03:08 blev vi klara. Då hade golvet torkat, vi hade baxat in möblerna och städat av resten av huset som sett ut som en soptipp - och så tände vi några stearinljus, värmde på lite glögg och sa: Gla advent. Exakt så som vi lovat oss själva att göra.
Så igår natt, exakt kl 03:08 blev vi klara. Då hade golvet torkat, vi hade baxat in möblerna och städat av resten av huset som sett ut som en soptipp - och så tände vi några stearinljus, värmde på lite glögg och sa: Gla advent. Exakt så som vi lovat oss själva att göra.
Och i morse när jag släpade mig upp, stel och ondryggad, såg vardagsrummet ut så här:
Plywoodskivat och furufärgat - men med potential. Och innan jul ska tapeterna vara uppe.
Då jävlar.
Nr 1044.
Goda nyheter!
Jag har lärt mig det nya bildprogrammet och vet nu hur man hittar drinkbilderna. De var inte borta. De finns!
Exakt 123 drinkar har jag gjort, men exakt 122 bilder har jag eftersom jag råkade radera en. Vill ni se dem?
Tänkte väl det.
Det var ju inte 122! säger du kanske nu. Och nej, det var ju inte det. För nu krånglar programjäveln igen, och vägrar visa de sista bilerna. Nåja, de var inte så kreativa ändå. Höstmörker är inte direkt idealiskt för drinkfotogafering.
Nr 1043.
Lista på saker som är rätt så trista:
1. Att jag gjort en uppdatering på datorn så att mitt gamla bildprogram inte längre fungerar, och att jag fått ett nytt program där inte mina mappar finns kvar. Betyder? Betyder att min mapp med alla drinkar är borta. Betyder? Betyder att jag inte har nån som helst jäkla aning var jag är i räkningen längre, och det känns inte så himla kul.
2. Att jag är sjuk igen. Okul. Och den okulheten får oss osökt att tänka på sist jag var sjuk. Och sist jag var sjuk var ju exakt innan vår fjällvandring - fjällvandringen som i sig även den var sjukt okul. Det är som en enda cirkel av dåliga associationer här, men eftersom vi ändå är inne på ämnet tycker jag att vi unnar oss en bild från fjällvandringen. En före- och efter-bild. Pass på:
Den första bilden föreställer en ovetande, naiv person. En med livslust. Den andra bilden talar för sig självt. Fyra dagar mellan bilderna - men en ocean av insikter, erfarenhet och kunskap.
För att inte på något vis verka partisk, och för att väga upp det här deppiga inlägget, kanske vi ska ta en bild på Lilla Helikopterpiloten också:
Lilla Helikopterpiloten hatade inte fjällvandringen. Lilla Helikopterpiloten var exakt såhär jävla glad hela tiden. Lilla Helikopterpiloten förstod inte varför jag blev förbannad när han med den här uppsynen försökte peppa mig uppför berget när jag stod utmattningsgråtade med skoskav stora som Öland, en blodsockernivå på ca 0.01 och med insikten om att om jag inte köttade mig fram i mina köttiga skoskavsskor i åtminstone en mil i uppförsbacke, motvind och snöblandat duggregn till skulle jag dö ensam ute i vildmarken när natten kom. Ja, det är ju förstås ett mysterium hur man kan vilja lappa till en peppande hurtbulle då.
Nr 1042.
Det dök upp en inbjudan för ett tag sedan. En inbjudan till festlighet med Express yourself-tema. En inbjudan som uppmuntrade till paljetter, fjädrar och överdåd. Är det nu någonting jag gillar så är det just paljetter, fjädrar och överdåd. Och är det något som får mig att bli manisk så är det just utklädningsbiten. Festfixarna hade träffat exakt rätt ömma tå. Så jag började överdådsplanera i god tid. Och ni känner ju mig, så ni förstår ju förstås redan vartåt det barkade. Det barkade hit:
Till nyårsklänningen som förblivit oanvänd samt till arvegodspälsen.
Och mer? Jag måste ju kunna expressa mig själv mer än bara med fin och glittrig. Så jag funderade en stund, tog en sväng via systemet, letade fram guldfärgsburken - och vipps! Kostym klar. I mycket god tid.
Och mer? Jag måste ju kunna expressa mig själv mer än bara med fin och glittrig. Så jag funderade en stund, tog en sväng via systemet, letade fram guldfärgsburken - och vipps! Kostym klar. I mycket god tid.
Helikopterpiloten jag bor med jobbade på ett annat vis. Han softade sig fram tills själva festdagen då han vaknade i panik och rusade iväg till affären för att lösa material-frågan. Sedan värvade han sitt äldsta barn i matchande randigt som arbetskraft, delade ut limtuber till de som behövde och satte igång...
... själv svängde jag upp en frisyr, letade fram det röda läppstifet, hoppade i min färdigförberedda kostym - och voila! Klar.
Färdiglimmade och påklädda hoppade vi in i bilen - bara för att upptäcka att ingen av oss kunde sitta i bilen i när vi var expressade. Bilen krävde mjuka kläder. Så vi åkte mjuka - och expressade ourselfes i en buske på pakeringen utanför festen istället.
I busken förvandlades Helikopterpiloten till Chips och jag till Cocktailbar. Mer vi själv än sådär blir vi inte.
Jag blandade drillar av sockervadd, björnbärsjos, citron och vaniljvodka som jag delade ut till mina vänner, medan Helikopterpiloten blev mycket populär bland festens hundgäster.
Jag upptäckte rätt snart...
... att fördelen med att dela ut drinkar till andra...
... är att klockan hunnit bli långt över midnatt innan en suger i sig någon själv.
Så trots dans till solen steg upp var dagen därpå var följaktligen en fräsch, pigg och energisk dag.
I alla fall för mig.
Nr 1041.
#tbt till när Andersson envisades med att hoppa på tre ben, vägrade tala om varför hon inte använde det fjärde, vi fick åka till doktorn med henne och hon blev sövd. Hon var rätt gullig när hon blev hög.
Så jag passade på att hala fram kameran...
... och tog några smickrande bilder på henne.
Hade hon varit människa hade jag kunnat reta henne för dem i all framtid. Synd att hon är hund.
Nr 1040.
Skillnaden mellan den här bilden...
... och den här bilden....
.... är exakt enochenhalv ganska kass ljudbok med vampyrtema och två lungor fyllda med glasfiberull. Samt en hund.
