LockyerFox

Jag tänker på lite olika saker. Tillexempel tänker jag på att jag läser bloggar jag inte mår bra av att läsa, men läser ändå, för vad ska jag annars läsa? Jag tänker att jag verkligenverkligen borde städa ur mina garderober och börja sälja mina saker på Tradera. Jag tänker att det här inte håller längre, att jag inte kan jobba så här lite, för att jag inte har några pengar och för att sysslolösheten får mig att klättra på väggarna. Jag tänker att vi måstemåstemåste komma igång med företaget nu. Och jag tänker att jobba lite, som jag gör enbart för att ha tid att jobba med företaget, gör att jag jobbar ännu mindre med företaget än vad jag skulle gjort om jag jobbade mycket. Det händer ingenting här. Jag är förslappad och förstenad och förlamad. Och så tänker jag på andra saker, tillexempel Melancholia, som jag såg igår och drömde om hela natten. Och på hur ovanligt det är med katastoffilmer som faktiskt får handla om dödsångest. Och mer? Och mer tänker jag på Viskafors. Eller ah, kanske inte så mycket Viskafors som samhälle, utan snarare huset som vi tittat på i Viskafors. Vi kanske ska kalla det något annat än Viskafors, så kanske det känns bättre, sa Lilla Tjocka. Nu när jag tänker på DetSomSkaKallasFörNågotAnnatÄnViskafors så tänker jag på i vilket av rummen jag skulle vara i om jag gjorde exakt samma sak där som jag gör här nu. Och bad. Jag tänker ganska mycket på bad. I badkar. Och vilket av dem jag skulle välja. I ett hus med tre toaletter och två badkar på övervåningen och en på nedervåningen finns möjligheten för val. Och så tänker jag på festerna. Tänk festerna. Hujedamig vilka fester vi skulle kunna ha. Jag ägnar dessutom väldigt mycket tid att tänka bort tråkigheter rörande DetSomSkaKallasFörNågotAnnatÄnViskafors. Som avståndet till Göteborg tillexempel. Det försöker jag att inte tänka på.
I mitt kylskåp finns det massa goda grejer. Det är inte vanligt. Men i helgen matmässade Lilla Tjocka och jag och han glömde alla sina godheter hos mig. Synd för honom, tänker jag. Tur för mig. Jag tänker att jag ska laga mig något nu. Så att jag blir mätt. Mindre hungrig. Jag tänker att jag kanske lånar en ingridiens. Eller kanske två. Exakt så tänker jag. Just nu, i alla fall.

Jag fick en stake. En ljusstake för den som vill vara korrekt, eller en kärleksstake för den som vill vara fyndig. Den hade blommor i olika färger och två fåglar i järn. Och den hade löv. Hjärtanslöv. I papper. På de löven stod det olika saker. Saker man kan behöva läsa när självkänslan sviktar och taggarna börjar spreta ut mot världen. Jag blev extremt glad för staken. Nu står den hemma hos mig, i mitt bo. Och varje gång jag går förbi läser jag. Det är svårt att låta bli. Läser och blir lite varm inuti.

Ok, jag inser att eftersom min lista över SakerJagLovatMigSjälvAttAldigGöraIgen består av två punkter: 1 blåsa eld, och; 2 sy kläder till någon annan, kan det verka en smula märkligt att jag på senaste skaduvaramedpåetteldgig-smset svarade Åh vad kul!, samt att jag i full iver spenderat eftermiddagen på SkissaUppKlänning-möte med en stundande brud. Det kan det absolut. Men man kan också tänka att resultatet av att Jag och Jag aldrig riktigt är konsekventa är att vi aldrig kommer sluta överraska varandra. Och att det kanske är just så vi hålller glöden mellan oss levande.

Skaffade just Twitter.
Känner mig inte så imponerad. Än.

@LockyerFox heter jag. Tror jag.

Dagen efter...













...kvällen före.

Kära Anonym.

Det här med att skriva en blogg är svårt. Det är svårt att sitta hemma i sin soffa med pyjamasen på och avgöra gränsen mellan vad som är personligt och vad som är privat. Jag känner att jag med Nr 465 gick över gränsen.
Hade jag fått välja själv hade man inte kunnat kommentera min blogg utan att lämna ett namn. Men nu får jag inte välja själv, blogg.se väljer åt mig och alternativet är; allt eller inget. Så jag tog allt. Därmed har det varit möjligt för dig att kommentera mig utan att presentera dig. Och eftersom du inte presenterat dig vet inte jag vem du är och kan därmed inte ta hänsyn till det jag redan vet om dig när jag svarar.

Människors förhållningssätt till drömmar kan ibland likna förhållningssättet en del har till religioner: Alla tror att just deras är den rätta. Den sanna. Och om bara alla andra insåg och förstod så skulle de bli exakt lika lyckliga som de redan upplysta.
I din första kommentar skriver du att man ibland får man för sig saker, för att man inte vet. Det tolkar jag som att du tänker ungefär som i exemplet ovan; alla har vi egentligen samma dröm och livsmål, och vi som avviker gör det för att vi fått för oss saker och för att vi inte vet bättre.
Ett ganska respektlöst sätt att förhålla sig till andra människors liv.
Jag har, som de flesta andra, levt med mina drömmar och livsmål större delen av mitt liv. De är som de är. Jag vet hur min egen bild av lycka ser ut. Jag vet när jag mår som bäst, känner mig som starkast och tryggast.
Jag vet också att det finns andra, många andra, som känner sig som starkast och lyckligast när de gör tvärt emot mig. Jag vet att det finns de som anser att rutiner, ett fast hem, en vardag och en småstad är drömmen och basen för lycka. Jag anser inte att deras drömmar är mindre värda än mina. Jag skulle aldrig någonsin, i min vildaste fantasi, säga åt dem att anledningen att de tror att det är vägen till lycka är för att de inte vet. Jag tror att deras drömmar är precis lika värdefulla för dem, som mina är för mig. Och förmodligen kommer de må exakt lika dåligt om de inte får genomföra sina drömmar som jag skulle om jag inte får genomföra mina. Jag känner respekt för dem och deras livsmål. Och jag väntar mig det i retur. 
Man blir lyckligare om man slutar drömma och leva i fantasier och bilder, skriver du. Gäller det allas drömmar och fantasier, eller bara sådana som mina? undrar jag.

I din första kommentar skrev du att Love is all you need. Samtidigt jämför du att inte kunna dela sina livsmål med mannen man älskar med att vara tillsammans med någon som inte fäller ner toalettlocket och har krokiga tår. Bästa Anonym, vilken förenkling!
Jag tror inte att love är allt jag need. Jag tror inte på amor omnia vincit. Och jag tror inte att kärleken överlever bara av sig självt. Jag tror att det krävs mer än så. Jag tror att för att få kärleken att må bra och överleva krävs det två individer som får utvecklas, får utrymme och plats att vara sig själva, samt en möjlighet att jobba för att nå sina mål - hur dessa än ser ut. Jag tror att för att kärleken ska klara sig krävs det att båda får ta sitt utrymme.

Tvärtemot vad jag uppfattar att du förespråkar anser jag att om det är någon gång kärleken skulle dö så skulle det vara den gången jag satsade alla mina kort på den; gav upp mina drömmar, struntade i mina livsmål, packade min väska, flyttade ut till småstaden och med tindrande ögon tittade på när Lilla Reklamaren genomförde sina drömmar och utvecklade sina livsmål – medan jag nöjde mig med den härliga känslan av att få vara i närheten av min kärlek.
Jag tror och misstänker att allt för många kvinnor genom historien har gjort just så; blivit kära, slängt sig i armarna på sin älskling och levt sitt liv genom honom. Sedan vaknat upp några år senare och undrat varför deras person aldrig fick något utrymme.
Lilla Reklamaren älskar mig på grund av mina drömmar och livsmål, inte trots. Han vill lika mycket som jag att de ska få utvecklas och förverkligas. Men han kommer inte kunna dela dem. Där är konflikten.

Det här med att skriva en blogg är, som sagt, svårt. Gränsen mellan det personliga och privata är tunn och hårfin. Jag har gått över den. 
Jag har aldrig varit hemlig med att jag ibland mår dåligt, har aldrig försökt hålla något sken uppe. Helt enkelt av den enkla anledning att jag inte ser poängen med det. Jag tror att ju mer sken vi håller uppe, ju mindre vi pratar om att det finns problem i livet - desto större utanförskap upplever de som inte mår bra. Min tanke med det här var att påtala att det inte är enkelt att synka två liv. Min tanke var att prata lite om det tuffa i att ha träffat någon man vill dela sitt liv med, men inte kunna dela sina livsmål med honom. Det var tanken. Men det blev för privat. Jag är ledsen för det.

Jag vet inte vad jag väntade mig när jag tog upp det, men jag väntade mig inte att få höra att jag har fått för mig saker, för att jag inte vet. Jag väntade mig inte att få höra att jag ska lägga ner mina drömmar och sluta leva i fantasier och bilder. Och jag väntade mig inte att höra att mina uppoffringar för Reklamaren är ett mått på min kärlek till honom.
Jag tror jag väntade mig att bli tagen på allvar.

Bästa Anonym, jag vet fortfarande inte vem du är. Men jag hoppas att du nästa gång vi ses ger dig till känna. Det hade känts lite bättre då.

Moa

Omröstningen visade att det här med att prata om sånt som skaverpåriktigt inte var någon större hit. Den enkla lösningen på det hela verkar vara att jag bara ska anstränga mig lite mer. För säkerhets skull ringde jag KBT-gruppen och bokade en tid.
- Det blir 1400 per tillfälle, sa den snälla kvinnan i luren.
- NEJ! skrek min plånbok.
- Ok, sa jag. Inget är väl så härligt som känslan av att investera i sig själv?
Simhopperskan tyckte att jag istället för att prata om det tidigare föreslagna ska prata om henne. Men vad kan man säga? Hon packade ihop sina väskor och drog. Jag har nya kompisar nu.
Men om jag nu ska leta längst in i mitt allra djupaste djupa och försöka hitta något att säga om denna stadsflykting så får det bli följande: Kolla kortet. Vi är så himla lika. Vi som är så olika. Av en slump bara; Lika! Konstigt. Likare har vi aldrig varit, och kommer nog aldrig bli. Och om ni inte ser vem som är vem; Det är jag som är den glada, Simhopperskan den tjuriga.

Ska vi prata något om det svåra i att ha träffat Någon man älskar och vill dela sitt liv med, men denna Någon har redan startat ett eget liv som inte alls liknar det liv man själv vill ha? Ska vi prata något hur svårt det känns när Någon inte kan förändra eller kompromissa med det livet han redan startat? Ska vi prata något om hur svårt det känns att veta att om man vill leva med Någon innebär det att man själv - och enbart man själv - måste kompromissa med sina drömmar?
Eller ska vi prata om hur snyggt det blev när jag hittade ett brunt skinnskärp och satte det till min vinterkappa?

Efter fem mail, fyra dagars feber, två nätters magknip samt ett dygns detärbästjagintegårförlångtifråntoaletten, kom det ett svar.

Hej Moa, Tack för att du hör av dig. Jag delar helt din uppfattning om att denna typen av annonsering är olämplig på blogg.se. Annonsen kom dit genom ett flöde som vi inte kontrollerar till 100% mer än att vi satt upp tydliga regler för den annonsören som helt tar avstånd från denna typ av annonsering. Tyvärr blir det ibland en miss och det var de som skedde denna gg. Vi agerade omedelbart på annonsens olämplighet och stängde av annonsören.

Och ja, något bättre svar kunde jag nog inte ha väntat mig?

Jag har kanske ganska länge känt att blogg.se inte riktigt är rätt forum för mig. Jag har kanske ganska länge känt mig som gammalfarmor när jag via förstasidans alla dagensoutfit-bilder loggar in på min egen sida. Jag har kanske ganska länge känt att blogg.se är för yngre kvinnor. För det är kvinnor man hittar här. Kvinnor som fotar, som pysslar, som bakar, som möblerar, arbetar, driver, bygger, lagar, målar, fixar, berättar, formulerar, diktar, avslöjar, delar med sig av. Det är helt enkelt min uppfattning att det är en bunt kreativa kvinnor, om än en smula ynge än mig, som får den här sajten att rulla runt.
Så. Döm om min förvåning när jag just kikade in på min sida för att korrekturläsa senaste inlägget och hittade den här annonsen:



Mitt bland mina möbelmässabesök, kärleksförklaringar och barnbilder har de tagit sig friheten att sätta in en annons som inte bara är smaklös och förefaller komma från en tid jag hoppades att vi hade passerat, utan dessutom kör över de unga kvinnorna som är deras målgrupp.
Vem är det av er, mina läsare, de tror ska klicka vidare?
Ett irriterat mail senare och jag avslutar mitt konto om jag inte får ett väldigt vettigt svar.
Att känna mig gammal kan jag ta, men när föraktet mot användarna visas på tydligast önskvärda vis är det nog för mig.

Ibland händer det att jag säger till Den Lilla Reklamaren:
- Men vi är så HIMLA OLIKA. Vi lever i OLIKA VÄRLDAR.
Nästan 100 gånger av 100 blir Lilla Reklamaren ilsken och provocerad och skriker något i stil med:
- Det är vi FAN INTE ALLS DET.

Härom morgonen vaknade vi på hotell och släpade oss sist av alla ner till frukosten. Lilla Reklamarens kollegor var redan klara och frågade:
- Hur lång tid vill ni ha? En halvtimma?
Lilla Reklamaren svarade:
- Det räcker med en kvart.

I rest my case.

Blev Möbelmässamedbjuden av människor som åkte dit för sin femte, sjätte, sjunde gång. Min första. Medbjuden är medbjuden, och jag följde De Erfarna Reklamarna i fotspåren och litade på att de skulle visa mig världen. Eller ah, åtminstone en bra restaurang i Stockholm.
Så vi åkte bil i flera timmar och undvek billekar. Vi kom i nästan-tid till ett möte. Fast här ljög jag visst lite. Det var inga vi som skulle på möte. Det var dom. Så jag och Medarbetarreklamare som inte heller skulle på möte drev omkring i minusgraderna och hoppades att ingen inne på företaget skulle ha något att säga, så vi snart skulle åka till hotellet. Det gick ganska bra. Vi förfrös bara mindre viktiga delar.
Sen åkte vi till hotellet. För så ska man göra, tydligen. Lämnade våra väskor. Gav oss ut i kylan för att leta upp baren där man ska dricka vin som bubblar. Gick rätt. Gick fel. Tappade bort oss. De Erfarna suckade och tittade på varandra, att tappa bort sig ska man tydligen inte göra. Efter vägfrågning kom vi fram. Satte oss och försökte låtsas att inte känna oss iakktagna. Men det var vi. Och så ska det vara, tydligen.



Sen ska man äta mat sa de, så det gjorde vi. Traskade iväg till en restaurang ägd av känd mästerkock och som om inte maten varit så förbannat tråkig och dyr hade kunnat vara min bästa restaurang. De erfarna suckade och tittade på varandra och sa; så här har det aldrig varit förut! Jag, som inte vet något om förut, kunde inte annat än att notera och lägga på minnet: Möbelmässabesökande ska inte innebära smakfattig restaurangätning. Och jag tänkte att om man är en restaurang som har en fantastisk inredning så får man se till att lägga lite krut på maten ochså. Annars kanske man likaväl hade kunnat öppna inredningsbutik.
Efter maten ska man åka tillbaka till hotellet igen. Hotellet som inte ville vara sämre än den tidigare besökta baren hade också satsat på konstverk föreställade kvinnor. Men på ett simplare, och lite mindre smakfullt vis.



Efter en halvtimmas inoljadebröststirrande och Gin&Tonicdrickande sa De Erfarna att det var dags att knyta sig. Kvinnan i baren som välkomnat oss med frasen; Jag bara varnar er, vi stänger om en halvtimma, nickade nöjt när vi tog våra ytterkläder och lullade iväg.
Sen sov vi. Jag sov som ett barn. Den Erfarna Reklamaren som sov jämte mig däremot, vaknade och trodde att han skulle dö. Det brukar man inte göra, sa han.
Dagen efter åt vi frukost och försökte att inte fnissa högt när FinaAffärsmannen satte eld på sin morgontidning. Högst ovanligt med eld till frukosten, sa De Erfarna. Jag, som inte vet så mycket om hur Möbelmässefrukostarna brukar vara blev lite besviken. Tänk om eld hade varit ett stående inslag.
Sen var det dags sa De Som Vet. Dags för The mess with furniture.
Så vi packade in oss i bilen och åkte. De Riktigt Rutinerade hade försett sig med snickers och nya batterier till kamerorna. Jag, som förstagångsbesökare, hade inte med mig någonting.
Så vi kom in på mässan. Och vi gick. Och gick. Och tittade. Tills vi blev alldeles yra. Då åt vi dyr och omättande mat. Gick lite till. Gick. De Erfarna stannade och hälsade och pratade. Jag övade mig på att stå i
bakgrunden och 1, testa mina gäspautanattdetsynsianskitet-skills. 2, öva upp min nugårvividare-tankeöverföring.
Sen, när vi hade sett allt som skull ses, pratat med alla som skulle pratas med, berömt de som skulle berömmas sa De Erfarna att det var dags att åka hem igen. Och jag, jag hängde på.

När vi kommit hem sa jag till min alldeles egna Erfarnamöbelmässabesökare att jag funderade kring varför så många av de ca 1500 utställarna tänkte: Jag har fått några kvadratmeter, nu tar jag med mig ALLA mina 15
kontorsstolsmodeller i alla 3 klädslarna och trycker in de i min monter. Varför så få fattade att redan efter en halvtimme inne på mässan såg man inte skillnad på kontorsstol och sänglampa. Och att de man såg var de som
skapade en miljö, en stämning, en upplevelse. Som kanske bara lyfte fram en produkt. Men lyfte fram den på ett spännande sätt.
Högst vanligt, sa Den Erfarna Reklamaren. Högst vanligt. Och högst tråkigt.
Jag klappade migsjälv på axeln och kröp nöjt och belåtet ner under täcket. Jag hade, som Förstagångsbesökare, dragit samma slutsats som De Erfarna. Bara en sån sak hörrni. Bara en sån sak.

Tappar jag all min streetcred när jag berättar att det är den här låten som gjort mig gladast de senaste dagarna?

Ok. Skaffade bloggappen, skrev några värdo inlägg och besökarantalet sköt i höjden.
Fick prestationsångest.
Men nu är jag tillbaka. Modigare än någonsin. Eller ah kanske inte så modig. Kanske mest skriver för att mjuka upp mig. När ni blev många (ett begrepp som visserligen är relativt) kände jag ett sting av ansvar. Ansvar för att ni inte ska slösa er tid på oviktigtheter som inte ger er något, och därmed satte jag ett krav på mina inlägg att vara extrema viktigheter som tillför ny mening till era liv. Och så jävla viktig och intressant är inte min vardag.
Så. Lösningen blir helt enkelt att jag inte får titta på besöksantalet. Besöksantalstittningsförbud. Så länge jag inte vet kan jag skriva mina menlösa, innehållsfattiga, texter utan tanke på att nibordefåläsanågotannatnågotmedmening!
Håll till godo mina vänner, det blir inte bättre. Men det blir mer.