Nr 818.
Nu skiter vi i harmonin och drar till Köpenhamn! Herrå!
Nr 817.
Jag är lite för harmonisk för att blogga. Jag vaknar varje dag till ovanstående utsikt. Kliver upp. Kokar kaffe. Tar på mig tjocka lager kläder. Bär med kaffe, får och filt ut till min stol på bryggan. Där sitter jag med kaffet i handen, invirad i varma kläder och känner regnet i ansiktet. Tittar. Funderar. Och kvar sitter jag. Tills jag blir kall. Då går jag in. Tänder en brasa. Tapetserar ett rum/gör en lampa/ syr kuddöverdrag/ strukturerar en garderob/ städar en bil. Och så där håller det på. Ibland promenerar jag bort till brevlådan. Det tar en halvtimma. Träffar djur på vägen. Tittar ner i lådan; tom idag igen. Går hem och sätter på kaffe.
Använder gummistövlar för att det är praktiskt och inte bara snyggt för första gången sen jag var 7. Bor i raggsockor och stickade tröjor. Är ute nästan jämt. Ute och ifred. Jag älskar ifred.
Så, living the dream - vem har tid att blogga då?
Nr 816.
Det har inte varit den bästa av veckor. Min kille, Lilla Tidsoptimistiska Reklamaren, bestämde sig för att det var en god idé att ge sig själv en halv vecka, kvällstid efter jobbet, att röja ur, packa och flytta ifrån sitt 240 kvadratmeter stora hus och in i vårt 70 kvadratmeter lilla. Så. Reklamaren började. Och han röjde. Vind, tillexempel. Han kom hem klockan 03:00 om nätterna, steg upp 06:30 och åkte till jobbet, jobbade, åkte till skottek och packade, kom hem klockan 03:00. Osv. Så fick han feber. Och tappade rösten. Men tidsoptimist är tidsoptimist och på slutet inser även de att planeringen är skev och att ingen tid finns för vila. Så sista dagen, igår, kom han hem kl 05:00. Stupade i sängen. Steg upp, gick till jobbet. Jobbade. Jag ringde honom. Fick inget svar. Smsade. Inget svar. Hörde ambulanssirener över vattnet. Tänkte paniktankar om hjärtan som inte håller för vad som helst även man själv tror att man är Stålmannen. Tänkte att den här gången hade vattnet tagits över huvudet.
Så på eftermiddagen. Ett samtal. En trött och sliten Liten Tidsoptimist: Jag måste åka till sopstationen med soporna och jag har inte duschat på en evighet och jag vill fan bara hem och nu har feberjäveln kommit tillbaka igen!
Så gick det några minuter. Nytt samtal: Jag kom och tänka på en sak! Jag satt här i bilen och tänkte fan vad synd det är om mig som måste åka till sopstationen och har feber och fan kämpat hela veckan, men så kom jag på; det är första gången jag åker till sopstationen för att jag ska flytta ihop med den jag älskar i ett hus jag bara kunnat drömma om! Jag kommer hem snart älskling!
Lilla T och jag är så lika i så mycket. Men optimismen, som håller i sig även efter en vecka med sammanlagt 12 timmars sömn, den delar vi inte. Lilla T är den glada. Jag är den tjuriga.
Gissa vem som kommer leva längst?
Nr 815.
Man jobbar till midnatt, man tar bilen tio mil, man blir nästan uppraggad på nattöppna macken i Bollebygd, man avvärjer raggningsförsök och tar sig återstående sju mil. Man kommer hem till ett ekande hus och en blivande sambo som packat lådor och rensat vindar de senaste 14 timmarna. Man äter en smörgås. Man går och lägger sig. Klockan är cirka 03:00.
Klockan 07:30 vaknar man av motorsågsmassaker i trädgården. Åtminstone två battlar om vem som kan såga mest, och högst. Man tänker att det inte spelar någon roll hur sent man jobbat, de dagjobbande människor har alltid mer rätt. Sannolikheten att jag skulle få bort de motorsågande ur trädgården är liten. Hade jag däremot utfört samma arbete i deras trädgård under mina arbetstider hade de med stor framgång ringt polisen.
Nåväl, man rusar upp, man sliter åt sig sina kläder, rusar ner och ut och kastar in dem i bilen. Sedan älgar man bort till motorsågarna för att med pondus och auktoritet meddela ens ståndpunkt i frågan.
Man upptäcker, mitt i steget, att pondus och auktoritet kan kännas svårt att uppbringa när man är iförd sovrufs, pidde, sin fluffigaste och rosaste morgonrock samt gårdagens oborttvättade smink.
Men man tycker ändå, trots att man hade förutsättningarna emot sig, att man pulled it off.
Sedan sätter man sig i bilen och kör halvsovande till det där andra, nya. Där man ska bo. Kryper ner, somnar om, och vaknar igen klockan 15.
Klockan 15?
Skit också.
Nr 814.
Jahapp, då var det visst kulturnatta. Hurra!
Varför hurra, undrar du och jag ska förklara.
Jo, det innebär att det är ett visst (sex, sju?) antal år sedan jag invigdes i finölskulturen av ingen annan än finölsmästaren själv. Sedan dess har det inte funnits någon återvändo. Det har spenderats extremt stora procent av lönen på okända bryggeriers lika okända porters och stouts i mörka källarlokaler och allt sedan dess har jag svarat Ehm... öl? på frågan om mina intressen, och oräknerliga är de antalet män som vid bardisken velat lära lilla gumman ett och annat om öl medan jag tålmodigt hållt truten fram till att jag fått möjligheten att lägga fram den där ack så lilla faktan som gör att de... tänker efter... eh... tänker efter lite mer... och inser: Hon kan mer än mig. Betydligt mer.
Och sedan retirerar de. Samma sak varenda gång. Det finns sällan något genuint intresse av en konversation kring ölen, utan snarare bara av att få flexa musklerna inför lilla gumman. Och kan de inte vara bättre än lilla gumman ger de upp.
Lilla gumman kan mer.
Skål, och hurra för det hörrni!
(Och bäst är fortfarande en Lava. Islänsk och rökig. Brytes med en frisk Dushesse de borgougne (fri stavning där hörni) för bästa variation i öllandskapet)
Nr 813.
Har fått nya sockar. Har fått kanske universums finaste sockar. Sox for a fox, liksom.
Nr 812.
Snubblade över den här ett år gamla bilden föreställandes mitt vardagsrum. Vilket stök, kanske du tänker, men det jag tänkte var: Vilken ordning.
I ett halvår har jag sagt: Ingen idé nu, jag syr ju brudklänning. Ingen idé nu, jag håller ju på med Torpa. Ingen idé nu, jag förbereder ju festen.
Men nu finns det no excuse längre. Nu är det bara att göra det. Städ. Röj.
Började idag. La 4,5 timmar. Hann enbart vardagsrummet.
Nr 811.
Vad har jag gjort på sistone, förutom att sitta under min ek?
Jo, serni, på sistonde har jag klippt lugg...
... och i samband med det upptäckt en ny dimension i min relation.
Städat ur det sista ur en festande lokal...
... och sagt hejdå till trettioårsfirandet.
Packat med mig de här små kompisarna och åkt iväg...
... till en kräftskiva där ingen ville ha dem.
Jag har blandat glitterrester med kafferester och upplevt konst i diskhon.
Och jag har vaktat världens mysigaste...
... och hungrigaste femmånaders.
Jag har funderat på hur man sopsorterar 74 st glitter/lim/lack-glasflaskor.
Samt påbörjat projekt Ut med 90-talsdrömmen, in med sekelskiftstugkänslan.
Förutom det har jag dubbelkollat att jag dragit ur platt-tången genom att ta mobilbilder. Fler än en gång.
Samt lagt en hel del pengar på hoppet snarare än förnuftet.
Och nu ska jag snart svida om för Överraskning. Lilla T har beordrat finklätt på hans kontor om exakt en timma och 17 minuter. Vad som ska hända vet ingen, men något jag aldrig gjort förr är utlovat.
Nr 810.
Asså, det är ju inte bara idylliskt.
Midsommarafton: Vi får inte igång vattnet. Rörmokaren kommer. Fixar.
Två veckor senare: Vi får inte igång vattnet. Rörmokaren kommer. Fixar.
Två veckor senare: Vi får inte igång vattnet. Vi gör som rörmokaren gjorde. Får igång vattnet.
Någon dag senare: Pumpen går, men det kommer inget vatten. Vattnet i brunnen är så grusigt att det täpper till alla filter.
Inget vatten.
Spola med sjövatten.
Äta på engångs.
Ruttnade disk i hon.
Köpa flaskvatten.
Åka med dunkar.
Dusha på andra ställen.
Denna veckan: Lösningen ska levereras. Brunnen ska slamsugas och ny brunn ska sänkas ner. Vatten ska fås.
Igår: Vi kan inte slamsuga hos er, vi kommer inte fram med bilen. Ni måste bredda vägen. Rörmokaren kan sänka ner den nya pumpen ändå, så länge.
Idag: Vi breddar vägen. Det ska ta tre dagar och kosta minst 20 000. Det är maskiner överallt. Rörmokaren kommer. Det finns inget vatten i brunnen. Det är den lägsta nivån på 30 år. Det är ingen idé att jag sänker ner någon ny pump för den har inget att pumpa. Kanske dyker det upp vatten efter ni slamsugit. Fram tills dess kan jag lägga en slang ut i sjön om ni vill så ni kan spola med sjövatten. Kanske måste ni borra brunnen djupare.
Inte bara idyll.
Nr 809.
Ni kanske känner att det räcker med bilder från vårt hus nu. Ni kanske känner att ni har fattat grejen. Men ni har fel. Det räcker inte. Ni har inte fattat.
Sitter i detta nu under ekarna och tittar ut över vattnet. Sol mellan grenarna. Hackspett bakom mig. Knastriga löv på marken. Kall morgonluft. Tjocka kläder. Kaffe i engångsmugg. Och en värdelös kamera som inte ens i närheten kan göra det hela rättvisa.
Undrar om jag någonsin kommer tröttna på det här.
Nr 808.
Vaknade i mitt hus. Tänkte promenera bort till brevlådan och kika om det fanns någon post. Klädde på mig. Stickade tröjor och halsduk. Gick ut. Sol. Klarblå höst-himmel. Blåst på sjön. Traskade ut på skogsvägen. Grusknaster under fötterna. Skogsdoft i näsan. Ut på den raka grusvägen mellan åkrarna. Berg med orange-röd lövskog på båda sidor. Tänkte: Det blir inte vackrare än så här. Gick några hundra meter. Stannade. Jämte mig på åkern låg en rådjursfamilj i solen. Hjärtat slog tusen lyckoslag. Gick några steg till. Samtliga reste sig upp och stirrade på mig. Funderade. Rusade sedan iväg. Muller i marken när de sprang. Det blir inte vackrare än så här. Fortsatte. Kom fram till brevlådan. Kikade ner. En tidning. Plockade upp. Vände mig om och stirrade rakt in i ögonen på en räv. En RÄV. Den vände sig om och sprang. Stannade några hundra meter längre bort och tittade på mig. Jag tittade tillbaka. En av oss hade fluffig svans. Båda var rödhåriga. Sedan traskade jag tillbaka hem på grusvägen genom höstträdsdalen. Det blir inte vackrare än så här.
Nr 807.
Ganska ofta köper jag Gård & Torp. Ganska ofta går jag hem, kokar en kopp kaffe och läser jag deras stenhårda pekanden med hela handen om hur ett gammalt hus ska tas om hand med stort nöje. Använder du inte egenblandad linoljefärg med kulör du genom forskning fått veta är orginalfärgen i huset förtjänar du piskstraff. Huset först. Människan sedan.
Ganska ofta läser med halva ögon och tänker: Kanske något sånt.
Då och då går jag till tidningshyllan och suckar över att tidningen kommer ut så sällan. Då och då tar jag tidningen som står granne i tidningsstället: Gods & Gårdar. Varje gång kommer jag hem, kokar kaffe, öppnar tidningen och tänker: Ja just det ja, det är ju den här tidningens redakörer som får lubrikation av att skriva ner titlar och yrkesrollerna på människorna i huset de skriver om, som arrangerar bilder i stora salongen där Mannen, doktor, står och håller armen om Kvinnan, husfru, som sitter ner i sjuttonhundratalssoffan. Medan barnen Isabella, jurist, och Philip, doktor, inte är med på bild. Ja just det ja.
Titeln först. Husintresset sedan.
Ibland fnissar jag. Ibland kräks jag lite i munnen och sväljer ner igen. Ganska ofta läser jag inte ens färdigt.
