Nr 1019.
Jepp, jag klättrade längst upp i garderoben och plockade ner lådorna med sommarkläder. Plockade undan de som var mest höst och hängde fram de kalla, färgglada.
För nu är det sommar?
Absolut inte.
För att jag inte vill missa glädjen med att plocka fram mina höstkläder när hösten äntligen återvänder igen.
Sommaren är, om ni frågar mig, rätt värdelös. En enda lång, kall, väntan på att det där varma, ljuva, ögonblicket vi minns från vår barndom ska infinna sig. Att vi ska vara sådär komplett lyckliga, gyllenbruna, semesterlediga, vittlinne-klädda i den varma solnedgången där vi skrattande sitter på en klipphäll och äter en god men avslappnad måltid med våra vänner.
Det ögonblicket.
12 månaders iskall väntan för att just det ögonblicket ska infinna sig.
Men så kommer det inte.
För i verkligheten har någon hemorojder och vill inte sitta på en klipphäll, någon har ännu inte insett att separation är enda utvägen och sprider stämning som gör alla andra obekväma, vinden ligger på i ryggen och någon kommer vaknade urinvägsinfektion, en tog överansvar för maten och är trött, utarbetad och ledsen för att ingen annan hjälpte till, någon blir i vanlig ordning för full och oförskämd och gör någon annan ledsen. Någon knäpper en bild och lägger ut på insta, och när månaderna gått och vintern är som mörkast går man tillbaka och tittar på bilden och blir lurad av det gröna frodiga och hemorojder, separationer och utmattning glöms bort i ett huj och tanken kommer: Där! Där var vi verkligen lyckliga.
Och så börjar längtan om igen.
Men hösten!
Hösten håller vad den lovar.
Det blir kallt, och kylan är inget misslyckande - den är väntad.
Man får elda.
Man får stanna inomhus.
Man får öppna sin låda med undanstoppade tweedkläder och vira in sig i ull.
Och man väntar sig inte att 12 månaders intensiv längtan ska gå i uppfyllelse.
Nr 1018.
När vännerna är borta får Moa vakta lägenheten. Det är bra av flera skäl:
1. Hon slipper pendla 10 mil fram och 10 mil tillbaka till sitt jobb.
2. Hon kan ägna all sin lediga tid åt 8:ans alla renoveringsprogram.
Property Ladder, mmm...
Nr 1017.
Ja vad gjorde vi egentligen med renoveringen under April och Maj förra året?
April börjar som alla vet där Mars slutar, och i slutet av Mars rusade vi en sen kväll ut i trädgåren i panik för att spätta loss...
... själva ingångstrappan till huset.
Varför vi spenderade en kväll och natt på detta vis är oklart, men det måste ha varit något brådskande. Jag tror att det handlade om att grävmaskinen skulle komma och gräva ur marken så att maskinerna skulle få plats att komma in i trädgården. Och om trappan låg kvar kunde den skada gästhuset. Det känns rimligt. Men av alla biler att döma så gjorde grävmaskinen inte det. Vilket också känns rimligt. För är det något jag lärt mig så är det att när en hantverkare/grävare yttrar meningen Vi kommer på tisdag klockan 07:00, betyder det att man kan vänta dem tordag eftermiddag.
Innan vi rev upp altanen hade vi tagit ner det lilla taket över grinden in i trädgården. Det var faktiskt en rätt söt grind där innan vi rev.
Innan vi rev upp altanen hade vi tagit ner det lilla taket över grinden in i trädgården. Det var faktiskt en rätt söt grind där innan vi rev.
Sen blev det påsk!
Vi skulle göra gäststugan gästredo och kanske syrumsklar.
Vi skulle göra gäststugan gästredo och kanske syrumsklar.
Vi stod upp tidigt om mornarna och levererade den ena snygga outfiten efter den andra.
Vi tömde stugan...
... på all jävla skit...
... som stod travad där.
Och det var rätt mycket.
När vi väl plockat ut allt...
... plockade vi in det igen. Fast på andra ställen.
Vi rev en vägg...
... och kände oss coola med diverse verktyg.
Vi rev upp den äckliga heltäckningsmattan, tjepade maskeringstejp och grundmålade, vanligmålade och engångtillmålade.
Och målade ytterligare en gång.
Vi la papp. Och på pappen ställde vi en valp och sedan la vi golv. Av trä.
Det blev Maj och vi tapetserade.
Golvet blev klart...
... och golvet blev betsat.
Vi listmålade och listspikade.
Och nånstans i mitten på Maj såg det ut exakt så här:
Från det här:
Till det här:
Från det här:
Till det här:
Och det här.
Idag ser rummet helt annorlunda ut, eftersom man behöver en syateljé för att kunna sy. Men den förvandligen skedde först till sommaren.
Men vi gjorde även utomhusliga saker i Maj!
Vi fällde trädet som stod på platsen där vårt reningsverk ska stå och hade med det trädet tagit ner 32 träd, varav ett själva.
Vi fällde trädet som stod på platsen där vårt reningsverk ska stå och hade med det trädet tagit ner 32 träd, varav ett själva.
Vi spenderade fler dagar med att stycka upp, köra iväg och i största allmänhet rensa på tomten.
Vi la allt för mycket tid på att ta upp den här bryggan...
... helt i onödan eftersom grävskoporna sedan bara välte jordmassorna över den och vårt upptagande varken gjorde till eller från.
Men det visste vi inte då.
Vi spenderade en hel del timmar med att plocka, kasta och bära olika delar av de nyligen nedsågade träden.
Och det som först såg ut så här:
Och det som först såg ut så här:
Såg några blåsor och ett antal utslitna arbetshandskar senare ut så här:
Det verkar, enligt mitt bildarkiv, varit det vi gjorde under April och Maj.
Ja, förutom sjukt många samtal, möten, planeringar och försök till struktur tillsammans med hantverkare. För själva renoveringsrenoveringen tog fart på allvar månaden som kom efter. I Juni kom grävskoporna.
Ja, förutom sjukt många samtal, möten, planeringar och försök till struktur tillsammans med hantverkare. För själva renoveringsrenoveringen tog fart på allvar månaden som kom efter. I Juni kom grävskoporna.
Nr 1016.
Allra sist på bollen, och i absolut sista minuten fick jag efter mycket letande tag på en biljett till Krissy von D. Det var angeläget. Jag hade inte velat missa. Och varför hade jag inte velat missa?
För att världens finaste Sofie är med.
För att världens finaste Sofie är med.
Och då missar man bara inte.
Det var lite oklart huruvida jag skulle klara att se hela föreställningen utan att ställa mig upp och skrytskrika: Jag känner henne! Vi har spelat teater ihop i hela vår uppväxt och hon har spelat huvudrollen i en pjäs jag skrivit! så fort Sofy visade sig på scen, men så här i efterhand kan jag meddela att jag klarade att hålla mig. Fast det rullade en stolthetstår längst med kinden i salongsmörkret.
Sofie var fantastisk. Såklart.
Och när jag i pausen snavade över den ena torpamänniskan efter den andra, som alla har en stor varm plats i mitt hjärta, tänkte jag återigen på hur sjukt annorlunda mitt liv hade varit om jag aldrig vuxit upp med Torpa Slottsteater. Så sjukt annolunda. Och förmodligen sjukt tomt.
Och när jag i pausen snavade över den ena torpamänniskan efter den andra, som alla har en stor varm plats i mitt hjärta, tänkte jag återigen på hur sjukt annorlunda mitt liv hade varit om jag aldrig vuxit upp med Torpa Slottsteater. Så sjukt annolunda. Och förmodligen sjukt tomt.
Jag hade en jäkla tur.
Nr 1015.
Ett av det bästa med att ha gäster är att man får en ny publik att testa drinkar på.
Det sämsta är att man blir så inihelvetes bakfull.
Kanske var det Kentucky Mint Julep som pötte mig över kanten den här gången, kanske inte.
