Nr 769.
Frukost på sängen i detta nu. En av oss känner mer behov av utsikt än de andra.
Nr 768.
De senaste dagarna har innehållt mer slem- och snorutsöndring än vad som är anständigt, samt en hosta som skulle kunna göra vilken borstbindare som helst avundsjuk. Men i morse vaknade jag med den här reflektionen på sovrumsväggen och kände genast att något är påväg att förändras.
Nr 767.
Ni minns med allra största sannolikhet den här lilla raringen? Det jag inte berättat för er är att jag beställde den. Japp. Alldeles för dyr och alldeles för liten. ALLDELES för dyr. Men jag hade ett väldigt bra tillfälle att använda den på. Och jag hade just fått lönehöjning. Så jag dealade med migsjälv och tänkte att jag är ganska haj på att klippa och klistra säkert kan lägga ut den i midjan och faktsikt förtjänar den. Och jag beställde.
Och väntade. Och väntade. Och fick paketet med den andra klänningen jag beställt samtidigt. Och väntade. Och väntade. Och datumet för användningen närmade sig. Och jag väntade. Och kontaktade försäljaren. Och fick svar. På väg. Och väntade. Och väntade. Och datumet kom. Och datumet gick. Och jag väntade inte mer. Bara irriterade. Dyr jävla förliten klänning som inte ens dyker upp i tid. Så idag, drygt en månad senare ligger ett brev på min dörrmatta. En avi. Med en tullavgift. Som jag hade glömt bort. Dyr jävla förliten klänning som inte dyker upp i tid med en tullavgift som skulle kunna mätta en hel familj i ett år.
Det var bara att bita i det sura och gå och hämta ut. Och betala.
Öppna, öppna...
... dra, dra...
... dra, dra, dra...
... vända, vända...
... och få fram något vitt och extremt skrynkligt.
Hålla andan. Hoppa i. OCH TRO PÅ FAN?
Den passade.
Min midja verkar ha en extrem stretchförmåga och krympte i ett huj de tio centimeter som krävdes av den. Jag fattade inget. Och väl på insåg jag vilken jäkla klänning jag köpt. Fick lite svårt att andas. Hämtade underkjol, bytte skärp och undrade hur, HUR, jag ska kunna kommunicera för omvärlden vilken fantastisk skapelse som nu finns i min ägo? Hur gör jag det bäst? HUR GÖR JAG DET BÄST? Hur ska jag få er att förstå?!
Jag ställde mig på tå och höll ut kjolen för att ni ska förstå.
Jag körde en bild över axeln för att ni ska förstå.
Jag klättrade upp på en stol för att ni ska förstå.
Jag försökte ta kort på kjolen stående på stolen för att ni ska förstå.
Jag hukade mig på stolen för att ni ska förstå.
Jag körde enbestämdhandimidjan för att ni ska förstå.
Jag tog en närbild på broderierna för att ni ska förstå.
Jag körde en bild under armhålan för att ni ska förstå.
Och jag tog en såhärserdetutuppifrånnärjagsitter för att ni ska förstå.
Förstår ni?
Jag tror inte att ni förstår.
Den senaste halvtimmen har jag andäktigt skridit genom hallen-vardagsrummet-sovrummet-hallen-vardagsrummet-sovrummet och lyssnat till prasslet. Jag har en klänning som prasslar! Som det står om i böcker! Klänningar i böcker prasslar alltid. Underkjolarna gör det. Jag har en sån. Från femtiotalet.
Nu återstår bara den hemska frågan om när jag ska använda den. Det är en fråga som ännu inte har något svar. Just nu känns det som en bisak.
Ps. Om ni inte hör något av mig på ett tag beror det på att jag kommer ha fullt upp med att spegla mig. Ds.
Nr 766.
Jag har skavsår på hälarna. Båda. Ni vet, sånna där stora och röda där skinnet inte sitter kvar utan det bara är en köttmassa som sticker fram. Och det är väl ok, det kan man få ibland. Men det är sån himla osis när det sammanfaller med en såsjuksåmansoverdygnetrunt-period. För ni förstår, om jag ligger på rygg så fastnar hälarna i lakanet. Och när jag river bort dem börjar det blöda och halva hälen sitter kvar i lakanet. Då måste läkningsprocessen börja från om från början igen. Så för att undvika detta har jag nu sovit ett dygn på sidan. Jag tror att jag börjar bli sned.
Nr 765.
Ella, Mollvig och Mimmi kom förbi. Vi ville visa dem Solvik. De ville se. Vi ledde dem den finaste vägen, genom djungeln. Vägen var lång och snårig.
Men väl framme visade det sig vara mödan värt. Vi har ju nämligen en dansbana! Den provade vi...
... och sedan kollade vi upp om stenplattorna var några vidare värst bra banor för Blixten McQueen.
När stenplattor och dansbanor godkänts provade Lilla Tjocka och Ella piren...
... och verkade trivas ganska bra.
Medan Mollvig och jag höll oss i land. I skugga. Det kändes säkrast så.
Fast efter ett tag, när de tjatat tillräckligt, gav vi med oss. ÅKEJ då! Vi kommer väl då!
När vi hade fikat, provat, undersökt och inspekterat var det bara en sak som åtesrtod: Att testspringa verandan. Så det gjorde vi.
Och det gick...
... ganska...
... fort!
Sen åkte vi hem till Lilla Tjockas gamla hus. Körde BobbyCar, bråkade om vem som egentligen hade simglasögonen först samt tillverkade melondrinkar.
Och trillade. Ganska mycket trillade vi. I alla fall en av oss. Den yngsta.
Sedan grillade vi och sedan kom den svenska sommaren på riktigt. Så vi tackade för oss och gick in.
Dagen efter körde Lilla Tjocka gympaövningar för alla som kände sig sugna.
Intresset var blekt...
.... och medelåldern på deltagarna hamnade vid ca 3 år.
Klapp! Lyft! Hopp! Skutt! Vift! Vrid!
Sedan tog de gymnastiserande ett enda jättehopp och landade någonstans i en trädgårdskuddhög. Där fördes långa diskussioner om viktiga saker som rör livet. Sedan var det slut på det roliga och samtliga besökare åkte hem igen. Vi som blev kvar gav oss ut på nya äventyr, men dem får vi ta en annan gång.
Nr 764.
Jag har träffat en hund. Den hade en pinne.
Nr 763.
Som brukligt i tider av stress känner jag ett trängande behov av att styra upp egna sidoprojekt. Stora, tidskrävande sidoprojekt. Så även denna gång.
Nr 762.
"Moa Andersson - fighting crime since 1983" tänkte jag medan jag snickrade ihop den här lilla skylten. Sedan fick jag inte sätta upp den. Lilla Tjocka sa nej och Simhopperskan stod jämte och nickade. De använde sig av uttryck som Utmaning och Provokation. Jag svarade med ett enkelt: Mesar.
Nr 761.
OBS! EXTRAINSATT BLOGGINLÄGG! OBS!
SENASTE NYTT! LISTAVKLARANDET AVBRUTET FÖR VARDAGSDRAMATIK!
Här kommer en färsk redogörelse för ett aktuellt brott, yours truly rapporterar som enda ögonvittne direkt från brottsplatsen:
Klockan var cirka 14:35 och jag stod vid fönstret och hällde i kaffe i bryggaren när jag fick syn på en kille i motorcykelhjälm gå in i carprorten och ta en av bensindunkarna som stod där. "Är Lilla Tjocka hemma redan, och varför har han motorcykelhjälm på sig? Nåväl, konstigare saker har hänt", tänkte jag. Sen kikade den hjälmförsedda upp och visserligen var han lika ljus och blåögd som Lilla Tjocka, men nu är ju inte alla ljusa och blåögda män samma person - så det var alltså någon annan som klev in på tomten och försåg sig av bensinförrådet.
Jag som har krälat runt på golvet bland mönsterbitar och tyglängder enbart iförd bikini (då pauserna avnjuts på verandan) slängde i hast på mig ett par braxor (kläder på underkroppen hjälper vid tillfällen när man vill framstå som myndig) och flängde upp dörren - men när jag kom ut var han borta. Så klart. Jagade upp på banvallen bara för att se honom och hans medpassagerare försvinna bakom kröken.
Så gick det alltså till. Från början till slut. Vilket drama! Vem kan prata med skadesjursinspektörer när man lever i sådan dramatik? Bäst jag tar en kaffe och sitter lite i solen för att återhämta mig istället. Kanske får jag lite melon också. Och en glass.
Nr 760.
Nu tar den här Livskrisen tag i sig. Ett samtal i taget. Först: Skadedjursinspektören. Sen: Sy klart brudklänningsprovet. Och till kvällen: Det viktigaste och hemligaste av allt. Vi ska åka iväg. Och bli lite inspekterade. För något som är skoj. Men nu kör jag. En sak i taget. Hej.
Nr 759.
Extremt stressad. Är det inte husköp, husförsäljning, skadedjur, Insekta, inspektörer, arborgister, stenmurar att stötta, vattenproblem att lösa, gräs att klippa, sly att flisa, vindar att tömma, listor att skriva, jobb att sköta, bil att köpa, hus att rita, flytt att flytta, företagsidéer att underhålla så är det något annat.
Eller bara det faktum att sommaren är här och då ska man för fan njuta. Jag njuter inte. Jag går runt och andas upp yrsel samt livskris.
Jag är er tråkigaste, tröttaste, irriteraste och yraste.
Därav bloggfrånvaro.
Nr 758.
Lilla Tjocka och jag sitter och spånar på utbyggnad, tillbyggnad eller ombygggnad.
Halmtak, säger jag, googlar och får upp den här bilden:
Frågor på det?
Nr 757.
Nationaldag och sista kvällen med Simhopperskan. Jag valde att fira Sverige och Simhopperskan genom att ta på mig min allra blåaste klänning köpt från Amerikat, transporterat över de sju havet direkt från 50-talet, och hem till mig. Jag gillar den. Med en stor underkjol kommer den gilla mig med. Problemet? Att de försökt spraya bort vintagedoften med luktspray. Luktspray med samma doft man använder för att dölja urin. Alltså; Jag väljer att fira Sverige och Simhopperskan iförd min allra blåaste med stark doft av gångtunneln mellan nordstan och Centralstationen.
Nr 756.
Ja, Simhopperskan gjorde slut. Men jag vägrar gråta, skrika och sjunka ner i en avgrund. Så jag köpte mig en chockadcroissant till frukost. Mitt nya liv börjar nu. Mitt nya, fria, vilda liv.
Nr 755.
3/6 2013 - Simhopperskan gör slut.
