Nr 311.
Så här; om man är en av de miljarder människor som snöat in på
det här med kläder, mode och design blir resultet ofta att man har
mängder och mängder av kläder hängande/liggande/travade
/staplade/vikta/inknödda i sin sprängfyllda garderob.
Exakt så är det för mig.
Och roligt är det. Jag älskar mina garderober över allt annat. Härom
dagen fiskade jag tillexempel fram de här brallorna ur djupet av
garderobsmörkret, tog på mig dem, och tänkte: Varför har jag aldrig
på mig de här längre? Och svaret lät inte vänta på sig.
Tio minuter senare gav jag mig av i ilfart nedför backen mot bussen
som skulle ta mig ut ur stan, ut på landet, men kom inte längre än
ungefär trehundra meter innan 90% av tygmängden i byxan åkt upp
och satt sig emellan mina skinkor. Ja just det ja, det var ju därför.
Men sen som man är hinner man varken vända eller stanna för att
dra ut dem, utan man få acceptera faktum. Nästan framme ser man
bussen dyka upp. Man springer. Man springer fort. Man springer fort
och försöker med ena handen hålla väskan så att den ska täcka för
den byxfyllda baken. Man borde rimligtvis inte hinna. Man hinner.
TACK! flåsar man när man kommer in på bussen och börjar rota i sin
handväska. När man är i höjd med Liseberg inser man att man glömt
sin plånbok. Förlåt busschaffören, men får vi göra så att min vän
löser ut mig när vi kommer fram?
Nästa dag när man vaknar ser världen ut litegrand så här. Man har huvudvärk och små minnen av Risottolagningsundervisning och wiskey.
Man känner sig inte som sitt mest lysande jag. Men man kravlar sig upp. Man letar kaffe. Man exprementerar med den flashiga kaffekokaren som inte på något vis ser ut som presson man har hemma. Man får fram något som liknar urin. Just som man håller på att bli desperat kommer kaffemaskinsägaren hem. Man får gå ut i trädgården med vattenutsikt och sätta sig och vänta.
Sen kommer kaffet i långa rader. Man kaffar. Man pratar. Man pluggar manus inför dagens invigning. Och man får en smörgås. Sen sätter man sig i bilen, styr mot invigningsplatsen och kommer bara en kvart sent. Man springer in på toa. Man gör sin grej. Man ska dra upp dragkedjan på byxorna. Den går sönder. Hela rumpan hänger ut. Visserligen trosbeklädd, men man känner sig ändå inte helt nöjd. Man får köra invigningspratet iförd en lånad vinterjacka som går nedanför baken. Efteråt får man blommor, buffé och vin. Sen får man åka hem igen. Och man börjar fundera på om man efter varje användning bör nåla fast en liten komihåg lapp på varje plagg, med ledord så som rumpinåkare eller dragkedjekrånglare, så att undravarförjagaldriganvänderdehärlängre-tanken aldrig mer behöver få sin förklaring först när det är försent.
det här med kläder, mode och design blir resultet ofta att man har
mängder och mängder av kläder hängande/liggande/travade
/staplade/vikta/inknödda i sin sprängfyllda garderob.
Exakt så är det för mig.
Och roligt är det. Jag älskar mina garderober över allt annat. Härom
dagen fiskade jag tillexempel fram de här brallorna ur djupet av
garderobsmörkret, tog på mig dem, och tänkte: Varför har jag aldrig
på mig de här längre? Och svaret lät inte vänta på sig.
Tio minuter senare gav jag mig av i ilfart nedför backen mot bussen
som skulle ta mig ut ur stan, ut på landet, men kom inte längre än
ungefär trehundra meter innan 90% av tygmängden i byxan åkt upp
och satt sig emellan mina skinkor. Ja just det ja, det var ju därför.
Men sen som man är hinner man varken vända eller stanna för att
dra ut dem, utan man få acceptera faktum. Nästan framme ser man
bussen dyka upp. Man springer. Man springer fort. Man springer fort
och försöker med ena handen hålla väskan så att den ska täcka för
den byxfyllda baken. Man borde rimligtvis inte hinna. Man hinner.
TACK! flåsar man när man kommer in på bussen och börjar rota i sin
handväska. När man är i höjd med Liseberg inser man att man glömt
sin plånbok. Förlåt busschaffören, men får vi göra så att min vän
löser ut mig när vi kommer fram?
Nästa dag när man vaknar ser världen ut litegrand så här. Man har huvudvärk och små minnen av Risottolagningsundervisning och wiskey.
Man känner sig inte som sitt mest lysande jag. Men man kravlar sig upp. Man letar kaffe. Man exprementerar med den flashiga kaffekokaren som inte på något vis ser ut som presson man har hemma. Man får fram något som liknar urin. Just som man håller på att bli desperat kommer kaffemaskinsägaren hem. Man får gå ut i trädgården med vattenutsikt och sätta sig och vänta.
Sen kommer kaffet i långa rader. Man kaffar. Man pratar. Man pluggar manus inför dagens invigning. Och man får en smörgås. Sen sätter man sig i bilen, styr mot invigningsplatsen och kommer bara en kvart sent. Man springer in på toa. Man gör sin grej. Man ska dra upp dragkedjan på byxorna. Den går sönder. Hela rumpan hänger ut. Visserligen trosbeklädd, men man känner sig ändå inte helt nöjd. Man får köra invigningspratet iförd en lånad vinterjacka som går nedanför baken. Efteråt får man blommor, buffé och vin. Sen får man åka hem igen. Och man börjar fundera på om man efter varje användning bör nåla fast en liten komihåg lapp på varje plagg, med ledord så som rumpinåkare eller dragkedjekrånglare, så att undravarförjagaldriganvänderdehärlängre-tanken aldrig mer behöver få sin förklaring först när det är försent.
Nr 310.
Det var dags för tvåårskalas. Föremålet själv hade vässat huggtänderna och var så redo som ett fördelsedagsföremål någonsin kan vara.
Många kände sig kallade. Få var utvalda. Momo Nattitti, Plä, mobo Vivvi, faffa, famo, moffa och gammo samlades på verandan i solen. Och ja, förstås: motter Moa. Såklart.
Lillasyster EllaBellaBella hade klätt sig i sina prickigaste strumpor, fådda av nyss nämnda moster.
Vi passade på att kramas lite, Ellan och jag. Eller ah, det var kanske mest jag som stod för kramarna. Ellan somnade som en stock.
Sen gjorde vi allt det där som man vanligtvis gör på ett helt ovanligt tvåårskalas; åt tårta helt utan mjölkprodukter, lyssnade efter havet i två påsäggshalvor, rensade ogräs i rabatterna på måfå, sondmatade, bakade sandkakor, smaskade på enzymer, pratade om Lola samt tittade så nära kameralinsen vi någonsin kunde.
När tårtan var slut, paketen upppackade och havet i äggen hade stillnat tackade jag och Plä för oss, satte oss på bussen och åkte hem. Om ett år är det dags igen: 3års kalas. Vi laddar!
Nr 309.
"Hur många har gift sig på Kungsmässan? Jag känner inte någon som har gjort det. De flesta gifter sig ju i kyrkan"
Nr 308.
3 par skor har jag köpt den senaste månaden.
2 par är gjorda av gummi.
1 par behövde jag.
2 par älskar jag.
1 par kommer jag aldrig använda.
1 par kommer jag använda en gång.
2 par har jag redan använt.
1 par luktar som godis.
Nr 307.
Fast det är klart, det är ju några år kvar.
Nr 306.
- Jag har hittat ett kort på dig som pensionär, sa mamma för ett tag sedan.
Vad kan jag säga?
Det verkar som att jag har en hel del att se fram emot.
Nr 305.
Nr 304.
Det händer att jag börjar gråta när människor är snälla.
Nr 303.
Det kan vara så att man lever i en relation där den ena jobbar heltid
vardagar och den andra jobbar varje helg. I sådana lägen är det en
smula svårt att hitta tid till relationen. Och en relation utan tid är
tillslut ingen relation alls. Lösningen är att välja en dag i veckan då
man inte får jobba och inte får boka upp sig på något annat.
Relationsdagen. Då man ska vakna tillsammans, dricka kaffe i sängen
och lösa korsordet ihop. Man ska hitta på roliga saker ihop. Man ska
trivas. Man ska vara kära. Man ska förverkliga relationen. Kanske
går man på museum. Kanske går man i skogen. Kanske sätter man
sig på närmsta fik och dricker för mycket kaffe. Kanske gör man
något annat. Men kul, det ska det vara.
Nr 302.
Syster, systers man samt systers minsta barn skulle på partaj. Så vem skulle vakta Mollvig?
- Motter Mooa!
- Inga konstigheter, det styr jag upp, sa jag, tog vägen via flygfältet och åkte dit.
Vi inledde kvällen med att byta om till känging. Så klart. Så klart! Mollvigs val föll på en rosa historia fådd av nyss nämnda moster. Bra där, Molliver!
Sedan gick vi vidare med att nogsamt gå igenom innehållet i min resväska. Där hittade bland annat vi strumpor, två klänningar, en neccesär samt gamla tågbiljetter. Efter det avhandlade vi olika diskussionsämnen som främst kretsade kring Plä och Lola. Dessa hade vi anledning att komma tillbaka till flera gånger under kvällen. Vi åt. Vi ritade. Vi sjöng om Humlan. Mollvig somnade. Och sen kom föräldrarna hem. Slut på barnvaktshistorien.
Trodde jag. Dagen efter väckte en extremt pigg Molliver en extremt opigg moster.
- Mysigt, sa mostern, kom så kramas vi!
- Mon, svarade Mollvig, Mon Moa!
Men mon betyder inte kram. Mon betyder telefon.
Utan morgonkram och en telefon fattigare blev jag sedan ombedd om ytterligare passning. Eftersom jag förmodligen är den bästa barnpassaren norr om ekvatorn kände jag ingen begränsning utan svarade givetvis ja. Så vi åt frukost. Vi läste en tidning. Vi pratade om Lola. Vi pratade om Plä. Vi gick ut. Vi lekte i sandlådan. Vi grävde i snön. En av oss spydde. Vi gick in. Mina kom hem. Och sen var det slut på barnvakthistorien. På riktigt.
... Och ryktet säger att de gångerna Mollvig får tillsägelser nu för tiden så gråter hon inte längre efter mamma eller pappa utan; MOTTER MOOOA!
Nr 301.
Ibland, inte så ofta, får jag kärleksförklaringar.
http://mestfakta.blogg.se/2011/march/kompisar.html
Nr 300.
Nummer 300. Ändå. Det firar vi tycker jag. Med ett ostron. Ett barcelonskt ostron. För ostron. Ändå. Det är ju så gott.
Nr 299.
Och det var det.
Nr 298.
AktivaAnorektiker gör gemensam sak med Nykterhetsrörelsen.
