Nr 991.
Så. Den här kroppen ska få börja i Våga yoga.
Vad vet jag om yoga?
Jag vet att man böjer sin kropp i olika vinklar. Jag vet att man kan göra det i ett varmt rum. Jag vet att man slipper köpa träningsskor. Jag vet att man ska ha med sig ett liggunderlag. Men mer vet jag inte.
Vad väntas man ha på sig på till exempel kroppen? Skydd och hjälmar? Jag vet inte. Och när man inte vet, så googlar man: Så jag googlade på yoga fashion.
Nylonstrumpbyxor! Där ser man.
Nr 990.
Bara så ni vet; 2015 har än så länge levererat långt mer än vad -14 nånsin gjorde. Det är inte nattsvart varenda dag längre. Det blir bättre. Bara så ni vet.
Nr 989.
För ett år sedan, såg vårt bo ut så här:
Så här:
Och så här såg det ut om man tittade ut från det:
Det såg även ut så här:
Så här såg det oftast ut om helgmornarna:
Utifrån, på håll, såg det ut såhär:
Idag, exakt ett år senare, ser det ut så här:
Jag hade tänkt att göra ett renoveringendetsistaåret-inlägg eftersom det rätt uppenbarligen hänt rätt mycket. Men jag kom bara till januari, och det hände inte så mycket i renoveringen just i januari, det som däremot hände var det här:
Andersson hände! Världens sötaste lilla gull-valp hände!
Så jag fastnade i att titta på bilder av hennes söthet, och glömde allt som hade med renovering att göra. Exakt hur söt var hon egentligen?
Jo, så här söt var hon när hon satt i mitt knä på verandan:
Så här söt när hon hoppade upp i sängen utan lov:
Så här söt när hon hatade sin nya jacka:
Så här söt när hon bara var:
Så här söt när hon gnagde:
Så här söt när hon flaxade med sina stora öron:
Och så här söt när hon fick plats att sova under en kudde:
Rätt söt. Och vem kan tänka på renovering då?
Nr 988.
Vad hände senaste veckan?
Lönen kom och jag beställde tapeter från internet. Internet levererade. Först levererade det inte, eftersom provtapeten dök upp samma dag som tapeten och skrämde livet ur oss genom att ha en spygrön nyans.
... som inte syns på bild.
Sen kom verklighetstapeten och var precis så fin i färgen som vi hade hoppats. Samt så stor som vi hoppats.
Jag var mitt absolut duktigaste och gjorde allt det där jag alltid brukar hoppa över att göra, men som folk säger är det viktigaste: Grunden.
Och sedan satte jag upp den! Och tänkte: Inte kan det väl vara så värst svårt att hitta grön färg att måla resten av väggen med? En som ser likadan ut som tapeten? Så att det ser ut som att blommorna växer ur väggen?
Så tänkte jag. Men jag tänkte FEL.
Det var fucking omöjligt! Tapetjäveln var ju melerad.
Exakt såhär ser man tydligen ut när man haft en vision, köpt tapeter för pengar man inte har och inser att visionhelvetet går åt skogen. Inte så glad, ser man ut.
Vi körde ca hundra vändor till färgaffären och köpte ca hundra olika testburkar. Den ena färgen fucking värre än den andra.
Inemellan blandade jag drillar för att känna att jag åtminstonde gjort något som blev bra. Som här; Whiskey Smash som var den absolut första drillen jag blandade och som var jättegod och sedan fick mig att tro att jag vara något av en stjärna i baren.
Och så höll vi på hela veckan: Lilla Helikopterpiloten snickrade på vår garderob....
... och jag målade ett nytt lager grönt.
Lilla H målade vitt...
... och jag slet mitt hår och tjurade ute i köket tillsammans med jordgubbar, vatten och socker.
Som jag senare blandade med...
... sånt här och Campari. Så att det blev en sån här:
Som var god.
Tillslut, efter jag målat en grundgrön, blandat en ny grön av två olika gröna och herrans massa vatten så att färgen inte blev täckande, sa vi: ÅKEJDÅ, det får väl duga. Så då fick det det.
Jag blandade en drille till.
Och vi kom på att en kontrastfärgsvägg nog skulle göra susen!
Så vi åkte till färgaffären igen.
Och vi hade fel.
Igen.
Det gjorde inte susen.
Men det var alldeles för sent att tänka på då, för då var det läge att packa ihop sina grejer och gå och lägga sig; för dagen efter var dagen vi skulle hjälpa min syster och hennes kids att flytta in i sitt nya hus!
Snipp snapp snut, så var inte sagan om den gröna tapeten slut. Den har fucking bara börjat.
Nr 987.
Vi målar och målar och målar. Och hur vi än gör ser det alltid bättre ut på bild än i verkligheten.
Nr 986.
Morgonpromenad har smak av utsikt i mun. Och lite av spyan A la precis bakom ryggen på mig sekunderna efter att kortet togs.
Nr 985.
Någon gång i mitt liv kommer jag att ha den här fantastiska tapeten från Mr Perswall i mitt hem.
Det kommer inte bli i detta hemmet, och den kommer absolut inte bli kombinerad med vita väggar. Men någon gång, i ett framtida murrigt hem, kommer den bli min.
Nr 984.
Stormen Egon stormade och tog vår ström. Jag spelade in en panikvideo och skickade ut som SOSsignal till mina närmsta. Exakt ingen tog min panik på allvar.
Dagen efter var elen tillbaka och världen försvunnen.
Vita, luddiga saker la sig i vår trädgård och gjorde allt så mycket mysigare.
Så vi kokade kaffe med elen och käkade frukost med våra munnar, och tänkte att garderoben lär få vänta någon dag till. Och vi konstaterade att strömavbrott var mycket mer avslappnat när man var liten och inte var den som lagt hela sin lön på att fylla fryset med maten som sakta tinade.
Nr 983.
Garderoben i detta nu:
Garderoben under konstruktion:
Ser du nån skillnad?
Nr 982.
Så, vad var det egentligen som hände under jul?
Jo, vi packade in oss två barn, två vuxna och en hund i en pytteliten Cooper och körde upp till Umeå, stannade ett och ett halvt dygn och körde sedan upp till Boden där vi stannade i 19 timmar innan det var dags att ge sig hem igen.
Klokt planerat?
Nej.
Fyra dagar i bil tär på den tappraste.
Men när vi kom hem fanns det snö. Första gången snö på vår nya väg. Den var skottad och fin. Och in på den pyttelilla avtagsvägen som är vår privata var det snö, och spår... mycket spår.
Så himla typiskt! Bara för att vi varit borta i några dagar har folk börjat gena över vår tomt! Så jävla typiskt människor! fräste den här optimistiska männsikan när vi närmade oss huset. När vi körde upp på parkeringen fick jag syn på grenar och stubbar som låg i en hög: VA FAN!? Det är någon som varit här och DUMPAT SKRÄP! Nä nu JÄVLAR! och så älgade jag ur bilen och såg... att det var de stubbarna som legat nere på vår gästbrygga. Så jag gick ner till gästbryggan och tittade: Tomt. Städat.
Niclas, det är någon som har städat här? Men... vem? Och varför?
Städat på gästbryggan, städat framför huset, städat på baksidan.
Niclas, vem har gjort det här?!
Är det någon snickare som fått dåligt samvete? Eller någon markarbetare som tänker att när de nu skickade en faktura på 300 000 mer än de skulle göra så kunde de åtminstone se till att vi får lite extra hjälp? Eller? VEM?
Så kom vi in i hallen, och där fanns det blöta spår. De har varit här idag! In i köket där disken vi lämnade i en enda hög när vi for var diskad och på diskbänken stod det här:
Alla dessa människor har varit i vårt vardagsrum när vi varit borta! Och mer; de har städat vår trädgård! Och vårt hus!
Jag började såklart gråta på stört.
Det har planerat, fixat, smusslat, ljugit och bedragit - och i hemlighet haft en städardag hemma hos oss medans vi var bortresta!
Det är något av det finaste jag varit med om. Och det tog ett tag innan jag samlade mig. Men när jag gjort det gick vi på upptäckarrunda. Det var mycket som hade hänt, golvet hade blivit lagt i garderoben, kylskåpen storstädade, disken diskad, panelen på baksidan påbörjad, sopsorteringen omhändertagen. Och i förrgår när jag skulle rensa stuprören upptäckte jag att baksidan redan var rensad. Och så trädgården. Flera månaders jobb om jag och Niclas skulle gjort det själva. Så skönt. Så obeskrivligt skönt.
Så medans vi var femtusen mil därifrån och hade haft fullt upp med att...
... tassa i knarrande trappor och...
... stirra upp i Bodenska himlar, har de gått upp tidigt på morgonen och åkt hela vägen hem till oss och storröjt i trädgården...
... dumpat saker på tippen...
... kastat stenar på isen....
... tagit välbehövliga pauser på verandan...
.. poseat för fotografen...
... snickat, städat, burit, släpat och KÄMPAT. För vår skull.
Och titta!
Då:
Nu:
Då:
Nu:
Då:
Nu:
Då:
Nu:
Att ha fått hjälp med det här är en sån otrolig lättnad. De senaste dagarna har vi kunnat tänka framåt, vi har inte stoppat varje tanke med Ja, men vi måste städa trädgården först! med den tunga vetskapen om att trädgården kommer ta oss flera veckor att städa. Stenen som lyfts från våra väldigt trötta axlar är större än vad jag tror det går att beskriva.
Projektet vi gett oss in i har havererat jämfört med våra beräkningar och det kräver extremt mycket av oss båda två och vi vinglar på kanten hela tiden. Lust har vi inte känt för det här på länge, bara ett nu gör vi fan färdigt så vi kan sälja och flytta härifrån. Vi har burit mer än vi orkat och vi har känt att ansvaret som ligger på oss är mer än vi klarat av. Vi har gråtit, vi har skrikigt, vi har gjort slut, vi har legat vakna om nätterna. Men när det var som värst kom våra vänner hem till oss och med en fantastisk gest visade de att vi inte på något sätt är ensamma, och när vi faller så står de med mjuka händer och tar emot. När vi inte orkar, så orkar de. Och det gör mig gråtfärdig av ödmjukhet och tacksamhet.
Jag har börjat känna lust för huset igen. Vi satt i snöfallet och tog en öl härom kvällen och jag njöt av att vara här igen, en känsla jag inte känt på länge. Och när jag skrivit färdigt det här inlägget ska jag gå in och måla garderobsgolvet en gång till, och det känns kul. Inte som ett tvång. Sen ska jag måla alla plankorna till garderoben, och det känns ochså roligt. Att kunna börja bygga garderob utan att behöva lägga ett jävla golv till är en sån otrolig lättnad.
Ja, pengarna är slut, ingenting blev som vi budgeterat för och arbetsbördan blev orimlig. Men nu börjar vi ialla fall närma oss de roliga sakerna. Nu är trädgåden ren och det störtsta slitet slut.
Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva hur mycket det här betydde för mig, men den dag ni befinner er på en plats i livet där ni behöver hjälp, så vet ni var jag finns.
Nr 981.
Dagens mission; bygga garderob.
Det kan vi lätt göra nu, eftersom vi inte behöver lägga något golv i garderobsrummet. Och varför behöver vi inte det? Jo, det ska jag berätta! Fast inte just nu...
Nr 981.
Vi för, som de flesta andra husägare, ett krig mot mössen. Men när man står och kollar sin instagram i köket samtidigt som man pratar med sin hund som nosar i återvinningen bakom sig, vänder sig om och inser att "hunden" är två möss som hjälper varandra hoppa upp på våffeljärnet man sorterat ut eftersom någon gnagit sönder sladden - då får man väl ändå säga att de vunnit?
Nr 980.
Vi vaknade runt lunch och noterade sol. Kokade kaffe och galopperade ystert ut i trädgården.
Åt, njöt, drack.
Och efter att ha konstaterat att det här är vårt bästa hörn ifrågasatte Lilla exreklamaren ytterligare en gång varför vi inte satte en dörr där det stora fönstret sitter, och jag fick ytterligare en gång förklara att då hade inte det här varit vårt bästa hörn. Man ställer inte trädgårdsmöblerna framför dörren. Men om dörren varit smalare, en enkeldörr? Ja, fast när vi bestämde hur verandan skulle se ut såg husritningarna helt annorlunda ut, då skulle vi ju ha verandan in mot stan. Det här fick vi ju lösa i efterhand. Därför satte vi ingen dörr åt det här hållet. Som tur är.
Sen spejade vi. Spanade. Och pratade om vad vi skulle göra idag: sätta upp hyllor, måla golv, promenera hund, bära in plankor, rensa stuprör och vika tvätt.
Och sen? Sen gled vi runt i trädgården och stod på de platser som tidigare varit oståbara på grund av skräp, men som nu var helt rena och ståinbjudande.
Men hur har de kunnat bli det?
Det ska jag berätta! Fast inte nu, nu ska jag rensa stuprör.
