Nr 735.
Ps. Googlar på botaspindelfobi. Tvinga Lilla Tjocka att googla på Spindelfälla. NÅGON måste ju NÅGONGÅNG ha forskat lite på hur man håller spindlar borta. Det är ju trots allt den vanligaste fobien vi har. Det vore orimligt att tro att ingen, någonsin, har sett chansen att tjäna storkovan på andras panik. Återkommer i ämnet. Ds.
Nr 734.
Nix, ingen ångest än. Förmodligen för att livet inte kommer förändras så mycket. Jag behöver inte säga hejdå till något. Jag kommer ha kvar min lägenhet i stan. Eller, så som jag ska lära mig att säga det nu: Vi kommer ha kvar vår lägenhet i stan. Jag ska lära mig att säga det, utan innerst inne skrika DEN ÄR MIN! Att flytta ihop och försöka göra gemensamt liv med någon som aldrig varit sambo tidigare och alltid värderat att ha något eget, som ingen annan kan röra, kommer inte bli en lätt uppgift för Lilla Tjocka. Önska honom lycka till, hörni.
Nåväl, lägenheten behålls; Det krävs och behövs om jag ska kunna jobba och vi ska må bra.
Det enda som förändras är känslan för huset i Ulricehamn. Hemma, även för mig. Ett hus där jag har plats. Och det viktigaste av allt: Det. Blir. Inga. Fler. Öppna. Planlösningar.
Öppna planlösningar är djävulens påfund. Tro mig.
Allt pekar bara på att det bara kommer bli bättre. Ett annat lugn. Något gemensamt. Tillockmed våra boendekostnader kommer bli lägre jämfört med nu. Och jag kommer behöva skaffa bil. Inte omgående. Det kan få ta sin tid. Och när det tagit sin tid, och jag hittat den rätta. Då ska det bli en sån som ovan. En Jaguar XK 8.
Dyrt! Skryt! Snobberi! skriker någon. Det får man väl tycka om man vill, men jag räknar med att hitta en från nittiotalet som landar någonstans vid 90 000. Mycket pengar? Ja. Dyrt? Det är upp till var och en att avgöra. För mig skulle det vara värt det.
Nr 733.
Nu jävlar!
Nr 732.
Åkej, what´s all the fuzz about? undrar ni och jag ska visa. Trodde jag. Men bilderna är tydligen borttagna från nätet. Bjuder på de två som fanns kvar. Hoppas ni har förstoringsglaset redo. Pass på:
Förklaring:
Längst till vänster är en gäststuga, den tänker vi inreda som bibliotek med platsbyggda bokhyllor och kakelugn och stora fåtöljer. Ett rum att läsa, slappa eller jobba i, och för mig att gömma mig i när ensamhetsbehovet tränger på. Jag hade kunnat ju bli eremit, om inte omvärlden tvingade mig ut i verkligheten ibland.
Den lilla gula pluppen i mitten är lusthuset. Det ligger nästan vid vattnet.
Det avlånga: Själva huset. Två pytterum, ett vardagsrum, kök och toalett. Allt inrett i härligaste åttiotalsstil. Först delar vi upp vardagsrummet till ett vardagsrum och två sovrum till barn. Sedan, på sikt, göra om det mesta invändigt. Bygga ut. Ta fram trägolv. Byta kök. Döda spindlar. Ah, ni fattar.
Det som inte syns: tre verandor a´ la dansbana ut över vattnet, samt en betongbrygga som visserligen sett sina bästa dagar men som ändå finns där.
Och det bästa av allt: Det ligger i ett naturreservat. Det kommer inte bli några grannar. Vi kommer få vara ensamma. Helt. Ensamma. Eremiten jublar!
Nåväl, vi avslutar med en vinterbild:
Nr 731.
Efter tre dagar budande och stressmagande samt ett sammanbrott med tårar och fandetgårintedetkommeraldriglösasigförossochvikanintelevamedvarandra så hände det - vi fick huset! Jag och Niclas är med hus! På riktigt!
Bli inte rädd för ångesten som kommer komma nu Moa, sa Niclas. Och jag blir inte rädd. Jag räknar med den.
Flaskan ovan är en sparad gåva från vår fest i höstas, Lägg den på kylning! tänker någon, och jo, det skulle jag väldigt gärna göra. Passar den inte nu passar den aldrig. Det är bara det att kylskåpet gick sönder förra veckan. Och jag får inget nytt.
Nr 730.
Vi och en köpare till och jag svettas i armhålan.
Nr 729.
Tre köpare kvar. Fortfarande inte över utgångspris. Vi har högsta budet.
Kanske har jag ett hus imorgon.
Kanske inte.
Hii.
Nr 728.
Nåja, vi fick vara högsta budgivare över en natt i alla fall.
Nr 727.
Om allt går vägen, och det fakiskt inte ligger någon tjock tysk med stadd plånbok och lurar i vassen, kommer även en sådan här ingå vid husköp:
En ömhetstörstande och humoristisk glädjespridare som är glad bara den får vara med, står på innehållsförteckningen. Det är mer än vad man kan säga om någon av oss.
Nr 726.
Nu håller jag på och budar på Huset Vi Inte Ska Bo I utan att ens få tag i Lilla Tjocka. Helt vild är jag, vad det verkar. Helt vild.
Nr 725.
Då har vi varit och tittat på nedan nämnda hus och det jag minns är: Spindlarna.
En halv meter bakom huset finns en stenmur och i senmuren finns ett litet gjutet förrådsutrymme och där tittade jag in. Det var tomt. Förutom tre gigantiska (det här är inget ljug, tillockmed Lilla Tjocka tyckte att de var obehagliga) spindlar. Alltså; Deras bo var ca 1,5 meter, fågelvägen, från där min säng i såfall skulle stå.
Vad hindrar dem från att överge sin mökra boning och krypa ner i säng med mig? INGENTING.
Så jag känner mig inte helt såld, det får jag säga. Kanske om jag kan deala till mig en botaspindelfobi-kurs i husköpet.
Nåväl. Insidan. Av huset. En plastmattedröm! Kanske gör vi om lite. Kanske gör vi om allt. Plockar fram plankgolven, slänger in en kakelugn, byter kök och gör något åt badrummet. Jag tänker mig att det kommer så ut ungefär så här:
Nr 724.
Nr 723.
18/4 - dagen jag fick fast anställning i exakt den omfattningen jag ville ha, med exakt den lönen jag bett om, på Konserthuset. Samt hade mitt första möte med Lilla Tjocka och Extremt Grym Webbperson inför företaget vi planerar starta upp.
Jobbframtiden ser ljus ut. Äntligen!
Lilla Tjocka firade med att skruva ihop en stol han beställt för fjorton månader sedan och jag drar slutsatsen att lång leveranstid inte gör något när man väntar på något välväntat.
Nr 722.
Nr 721.
Igår skulle jag träffat Simhopperskan men hon glömde bort mig igen. Fick åka på sportmatch istället. Det såg ut så här:
Nr 720.
En klänning för 1816 kr, som man inte har användning för, känns alldeles för dyrt. Särskilt när man inte ens har råd med mat. Men om jag berättar att priset från början var 3688 - ja då framstår den plötsligt som ett riktigt kap!
Nr 719.
Nu har jag sett sista avsnittet av Brottet och känner mig lite tom. Meh! Va? Neeje... Det enda som glädjer mig är att jag faktiskt inte sett de två första säsongerna, och därmed har en källa att ösa ur. Det sköna i att se en serie med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som porträtteras som människa. Inte som en kvinna som gör massa "kvinnosaker" eftersom hon är kvinna, utan en kriminalpolis som gör kriminalpolissaker eftersom hon är kriminalpolis. Först människa, sen kvinna.
Nåväl, trots min uppmaning om att förvandla den här bloggen från monolog till dialog ligger tystnaden tät över kommentarsfälten. Ja hör er, och jag tänker inte envisas: Jag fortsätter min enmansdebatt och ni stannar kvar så länge ni känner att ni orkar.
Nr 718.
Sen finns det en annan sak jag skulle vilja prata med er om, men jag känner att jag behöver förbereda er lite först. Det handlar om fötter. Och operationer. I kombination.
Nr 717.
Det som hänt den senaste veckan är att jag flyttat min säng från ett hörn i sovrummet till ett annat. Nu är utsikten om man sitter i soffan i vardagsrummet denna:
Förutom det har jag umgåtts med Simhopperskan. Vi skulle träffas på måndagskvällen, men då hade hon glömt bort mig så vi fick träffas på torsdagen istället. Då kom hon ihåg. Måndagkvällen flyttade jag sängen.
På tisdagen var jag på gala på konserthuset. Lyssnade på Våroffer dirigerat av Kent Nagano, som galan var tillägnad, och minglade. Mingelming.
På onsdagen jobbade jag. På torsdagen jobbade jag. Och nu är det fredag och det regnar. Imorgon är det lördag och då repar vi. Sedan blir det söndag och då repar vi igen.
Jag har även varit hos doktorn med mina öron. I 15 år har jag haft kli i öronen. Så där så jag vaknar om natten för att jag kliat så det blivit sår och rinner blod ur dem. I veckan gick jag till doktorn. Han var snäll. Fick salva. Den har jag dock inte hämtat ut än. En sak i taget.
Mest längtar jag efter att åka utomlands. Alla gör det. Jag ser att alla gör det eftersom jag nu har Instagram. Jag glädjs förstås med alla som åker. Jättemycket glädjs jag. Fast inte lika mycket som jag blir avundsjuk. Mest blir jag avundsjuk. Fast nu är det inte långt kvar tills jag ska. Så kort kvar att om exakt en månad bör jag ha hunnit bli lite rosafärgad och druckit åtminstone fem drinkar samt ätit buffen två gånger och ännu inte tröttnat.
I natt drömde jag att en man sågade av mina ben när jag låg ner i sanden på en lakplats. Han gjorde det för att jag hade haft på mig fel färger på deras gata. Rött, grönt eller blått var det som gällde.
Okej. Det var allt från mig. Hoppas ni mår bra. Jag vet ju inte, för ni har blivit så tysta. Ni är fler, men tystare. Om ni inte mår bra så kan ni skriva det nedan så kanske jag kan trösta, om ni mår bra kan ni skriva det med så kanske det smittar av sig på de som inte mår bra. Jag hoppas i alla fall på det bästa för er: sol och kärlek och resor och hejdlöst mycket god mat. Hej så länge.
Nr 716.
Påsken ja. Syrran och jag plockade med oss Bruna Hunden och åkte till en stuga vid havet. Där utspelade sig det här:
Och det här:
Det här:
Samt det här:
Sedan var det dags för sånt här:
Och sånt här:
Och självklart mer sånt här:
Om kvällarna blev det mest sånt här:
Efter kvällarna kom det nya dagar och då var det återigen dags för sånt här:
Helt plösligt blev det fint väder, och då såg det ut så här:
Vi tog med oss påsklunch, hittade havet och satt i solen. Det såg ut så här:
Och så här:
Vi hittade snöhögar, och då var det dags för sånt här:
Efter det, sånt här:
Samt det här:
Efter tre dagar var det dags att säga hejdå, så det gjorde vi. Det såg ut så här:
Sedan var vi hemma igen. Jag och Bruna Hunden gick bort oss i skogen. Det såg ut så här:
Sedan hittade vi rätt igen, och det var tur. För sedan var det dags att lämna tillbaka Bruna och börja jobba.
Nr 715.
Förutom tårt-tillverkning såg helgen ut ungefär så här: Den började redan på fredagen då jag hittade en pbot fladdrande i solen och bestämde mig för att prova på det där med Instagram. Blogg, facebook och instagram - har jag verkligen så mycket jag vill berätta för världen?
Svaret kom direkt: I och med mitt instagraminträde föddes jag.
På fredagkvällen repade Lilla Tjocka och jag. På lördagen åkte vi iväg, spelade fyra barnföreställningar och var klara innan vi vanligtvis hunnit koka dagens första kopp kaffe om helgerna. Vad göra nu? undrade vi och googlade på fik i trakten.
Hittade ett, mitt ute i skogen, där kakorna stod uppdukade i långa rader, och man kunde bläddra i böcker mellan kakintaget. Den här boken gav mig, föga förvånande, ladyboner.
Sedan åkte vi hem och lagade mat. Eller, Lilla Tjocka lagade. Jag gjorde ju det här:
Samt försökte speeda på mognadsprocessen på gröna bananer.
I det stora såg faktiskt hela kvällen mest ut som nedan. Det är inget skryt; det var faktiskt exakt så. Kanske det bästa sättet att spendera en lördagkväll: Matförberedelser sida vid sida, med utsikt, varsitt glas vin och musik i bakgrunden.
Så söndag. Prinsessfest. Syrran bjussade på småkakor.
Kungen och drottningen hängde i soffan. Medan drottningen körde den fientliga stilen, valde kungen en mer realistisk och samtida approach; Jag är kungen och jag har ingen aning.
När festen kommit in på sitt röjigaste parti plundrade den yngsta av systrarna G. kungen på sin krona för att ta över tronen och själv bära kronan på sitt huvud. Gick väl sådär, får man säga.
Sedan började det gäspas något hejdlöst från de som varken sovit eller ätit något värst vidare mycket, så de packade ihop sig i bilen och åkte hem. Hyrde en film. Tittade på en film. Somnade.
Slut på helgen!
Nr 714.
Var var vi nu? Just det; Jag hade vaknat på morgonen och sockerpastan hade smält. Det såg ut som ett slajm. På det dåliga sättet. Så jag skrapade bort, och gjorde om. Rullade i ordning torn samt smörjde in med guldfärg och dekorerade med blåa bårder. Det började ta sig. Krisen mojnade.
Efter det slängde jag på lite fönster och dörrar, så man kunde gå in samt titta ut. Sånt är viktigt i hus, ser ni.
Sedan var det dags för trädgården. Den blev en välklippt historia som såg ut ungefär så här:
Japp, det fanns dödskallar (det gör det i slott) :
Samt vimplar, så man skulle veta exakt vem slottet tillhörde:
Och förstås, de livsviktiga tårtrosorna:
Sedan var det bara för The CakeDefenders att hoppa in i Cakemobilen för att genomföra a very important cakedelivery. Hastighet över 40 kmh rekomenderas ej.
Sen var den på plats, exakt där den hörde hemma: mitt i ett princesskalas.
Slurp, slurp sa det, och det sista jag såg av den var det här:
Slutet gott, allting gott! Monster Mollie var nöjd och Moster Moa kunde åka hem och pusta ut.
Ps. Jag inser att det står tomflaskor i bakgrunden på nästan varenda bild. Detta beror inte enbart på att Lilla Tjocka och jag är fullblodsalkoholister, det har andra förklaringar också. Ds.
Nr 713.
Så har sockerpastjäveln smält över natten. Fuck.
Nr 712.
Torn. Blivande torn. Målade i en fucking jävla guldfärg som inte syns. Bra början.
Nr 711.
Molliver fyller fyra och har bjudit in till prinsesskalas. Moster Moa har lovat att styra upp prinsess-slotts-tårta. Till och med rosen är säkrad.
Nr 710.
Igår rensade jag ur mina garderober och la i tre högar:
1. Kläder att skänka till Baltikum-insamlingen.
2. Kläder att använda till scenkostym för helgens föreställning.
3. Prinsesskläder att använda på söndagens 4åringsPrinsessKalas.
I morse tog jag två av högarna med mig och skickade iväg den tredje.
Nu återstår det att se om jag tog rätt.
Nr 709.
Ok. Jag inser att jag just lät som en byggnadsvårds-snobb. Jag gör det enda rätta och skyller ifrån mig. Det var inte mitt fel! Det är för att jag läst alldeles för många sådana här:
Nr 708.
... men hur man kan sätta in spots i ett sånt hus och ändå sova gott om nätterna övergår mitt förstånd.
Nr 707.
En helg vid havet: Promenader, böcker och extremt avslappnade matsituationer.
