LockyerFox

Asså. Asså. Asså! Shit!
Fattar ni hur bra vi är?
Förstår ni hur jävla lysande premiären gick?
Inser ni lyckan, succen och härligheten?
Jag inser.
Och jag är förmodligen mitt lyckligaste. På länge.

GT var där. De sa så här:
http://gt.expressen.se/kultur/1.2513958/en-vacker-final
Sämre recension kan man få.

Eh. Glömde det viktigaste:
Vi har premiär om en vecka -25 minuter.
Komsikom.
torpaslottsteater.se
Så. Nu var det sagt.

De tre senaste dagarna har jag legat på min soffa och stirrat i taket. Sovit. Andats. Druckit kaffe. Mer än så har jag inte klarat. Denna dagen har inte skiljt sig nämnvärt från de tre tidigare. Förutom att jag packat. För imorgon mina vänner, imorgon väntas jag vara frisk och kry och rask och regissera föreställning.
Just nu, när jag befinner mig här på min soffa och gör mig omaket att skriva detta inlägg liggandes på sidan för att jag inte orkar sätta mig upp, trots att det egentligen är besvärligare att ligga ner, vet jag inte riktigt hur det ska gå till. Men det ska gå till.
Dagar som dessa, eller - den - morgondagen, brukar jag tänka på ett litet tillfälle när jag, min man och Emma var i barcelona och mina föräldrar kom och hälsade på. Jag mådde, som så ofta, som en skit och pumpade mig full med allehanda spännande spanska piller som stod tillgängliga och vi bestämde oss för den trevliga utflykten: promenera till Sagrada Familia. Jajjamen. Sagt och gjort. För varje hundra meter tänkte jag nu går det inte mer, nu tar jag en taxi för jag kommer falla ihop. MEN jag gav inte upp. Jag klarade det. Inte mådde jag bra och inte njöt jag. MEN JAG KLARADE DET. Min hittills största fysiska utmaning under sjukdom.
Så. Imorgon: Jag kommer klara det. Jag kanske inte kommer njuta, men jag kommer klara det.
Nåväl. Nu ligger jag på soffan och väntar på liten reklamare. Han lovade hämta, köra, laga mat, bädda ner och ta hand om.
Japp. Ni hörde. Ett återkommande tema: Onda dockan behöver omhändertagande och reklamare tar hand. Och nu, innan jag får höra små viskanden om utnyttjande och ojämställd vänskapsrelation, vill jag meddela att så inte är fallet. Alls. Det finns en öm och omhändertagande sida hos mig med, en sån som hämtar (nåja, jag har ju ingen bil så man får ta bussen), köper take away, bäddar ner och säger snälla saker och kanske tillockmed sjunger en godnattsång. Men det verkar helt enkelt inte som att reklamaren behöver den sidan av mig lika mycket som jag behöver den av honom. Kanske för att jag är klenare till min natur, det vet man inte. Det enda man vet är att jag är fantastiskt tacksam för den hjälp jag får och inte tänker börja skämmas än på ett tag.
Så det så.

Det här är min finaste och sorgligaste låt:
http://www.youtube.com/watch?v=9j8jeVAROvE&feature=relmfu

Jojo. Jag vet. Det var hundra år sedan det hände nu. Men kärlek har ingen tidsgräns! Och jag måste visa. Ni måste se. Huset. Kyrkan. Kärleken. Långt ut på landet. Kanske för långt. Jo, för långt.



Men ibland måste man irra, leta och söka lite längre än man först tror för att hitta. Hitta hem.



Och det gjorde vi. Och här är den. Kyrkan. Hemmet. Framtiden.
Kan man bo i en kyrka? Kan man inreda en kyrka utan att tänka att det är en kyrka? Sa någon. Sa många. Ganska många sa så. JA! Svarade jag flera gånger. Ja, ja, ja. Och hade jag rätt? Jag hade rätt.



Matsal: Stort bord. Stort, avlångt, grovhugget bord i mittgången. Bänkar. Tjock matta. Uppstoppade djur längst väggarna. Kandelabrar. Stor målning på väggen till sakristian. Förslagsvis inte Jesus. Förslagsvis valfritt rävjaktsmotiv. Det är ju trots allt jag som ska bo där. 



Sovrum: Klocktornet. Stor säng. Stor garderob. Stor läskig vind. Toalett. Utsikt att döda för. Trappa att snava och dö i.



Vardagsrum: Riv baren, bygg soffhörna. Stor soffa. Stor och mjuk soffa. Fluffmatta.
Bibliotek: Balkongen. Fram med öronlappsfåtöljerna, täck väggarna med bokhyllor och rulla fram wiskeyvagnen. Ta på dig dina bästa tweedkläder, ta dig en wiskey i kristallglas och avnjut din cigarr i en knarrande fåtölj medan du spanar ut över vidderna. Eller ah, över rummet nedanför.



Predrikstolen: Ställ dit simhopperskan. Låt henne hålla tal. Eller sjunga en sång.
Bårhuset: In med sängar.
Bjud in dina vänner. Ät vid bordet, drick wiskey på balkongen, sjung karaoke i predikstolen, bädda ner dem i bårhuset. Sovsov.
Köket? I sakristian. Så klart.
Ni ser. Inte svårare än så.



Ja.
Tack.
Jag vill äga kyrkan. Bo i kyrkan. Leva i kyrkan. Dö i kyrkan. Älska i kyrkan. Älskas av kyrkan. Älska med kyrkan.
Jag vill.
VILL.

Det är sommar. Det är semester. Det är inte längre någon som bloggar.
Och här ligger jag, med feber och snor, och trycker på uppdateraknappen tills pekfingret blöder. Men inget händer. Så. Ja. Mina vänner. Jag har fått överge hoppet om att era bloggar plötsligt ska vakna till liv och istället ge mig ut på upptäcktsfärd efter nya kärlekar. Den som söker ska finna. Och jag fann. Den ömhet du är värd.

http://denomhet.blogspot.com/

Jesus frid. Det är inte så att jag får febertoppar en gång i månaden. Nej, jag skulle vilja säga: Hundra. Hundra gånger i månaden. Femtiomillioner gånger om året. Så även idag.
Och visst har jag testats, provats, analyserats och utvärderats. Men läkarkåren och medicinmännen har varit eniga: Det är inget fel på mig.
Så bra då. Vad fint.
Nåväl. Det bästa när man kommer hem och är sjuk och måste ligga vågrät på soffan hela kvällen är om det väntar en ny tidning på en på trappsteget utanför. Inburen och uppburen av den snälla farbrorn i lägenheten bredvid. Och det gjorde det idag. Jag hade tur. En Damernasvärld. Visserligen ett ganska tunt nummer och med en ganska lökig inteensförsöktilldöljaattdetärdoldreklamförchefredaktörensnyabok-intervju med chefredaktören, men riktigt irriterad blev jag inte förrän jag bläddrade fram till del 2 av Jens Lapidus hysteriskt lama novell om advokaten Anna. MY LORD. Får det vara så här dåligt? Får det vara så här fruktansvärt? Ja det får det. Om det är framvärkt av en trettonåring på skrivkurs. Men: Får man vara så känd och så erkänd och ändå ge ifrån sig så värdelös litteratur?
Nej. Ge mig de 13 minuterna av mitt liv jag slösade på att läsa den tillbaka. Jag känner mig smutsig. 

Gissa vem som valde en vit sommarklännig som gratiskläder på Noa? Gissa vem som valde en vit sommarklänning med handtvätt som gratiskläder på Noa? Gissa vem som hade på sig sin vita sommarklänning med handtvätt från Noa när hon snubblade ner för trappan med sin kaffekopp? Gissa vem som fick tvätta sin vita sommarklänning från Noa i handtvätt med galltvålen? Gissa vem som fick skura trappan och väggen ren från kaffe? Gissa vem som upptäckte att färgen på väggen inte var vattenbeständig?
Och gissa, gissa vem som kom hem och upptäckte att den en gång så stolta renen hade gett upp sin plats på väggen till förmån för en med träsmak?

Idag hade jag en kund som nästan exakt såg ut som Bunny McDougal. Nästan exakt.
Det var den bästa stunden den här dagen. Inget världsomvälvande direkt, men jag sa ju att vi skulle ta det i små doser. Snart, snart. Snart ska det bli roligt igen.

När jag var mindre, yngre, nästan liten... kanske tretton, började jag lyssna på ett band som blev mitt allra bästa, och var så i flera år. Jag var ganska ensam om min kärlek, och det var knappast musiken som lockade. Det var texterna.
Och nu är klockan tjugo i ett. Och det är tisdag. Och jag har diskat. Men inte plockat upp den rena tvätten från golvet. Och jag är trött. Trött på min röst. Och allt är menlöst och likgiltigt och ensamt och ingenting spelar någon roll och allt är egentligen bara skitsamma. Skitjävlasamma.
Så vi unnar oss en låt på det. En av deras. För texten, försås. Aldrig för musiken.
För någonstans emot slutet; We used to feel like chorusgirls and now we feel like whores. Så där ja. Där har vi det. Jag går nog och lägger mig nu.

The Beautiful South – Alone

Ingen ska behöva oroa sig för att Juli ska bli månaden då Moa äter ihjäl sig.

Det är ju inte direkt någon storblogg jag driver. Det är inte så att vipinbjudningarna står som spön i backen och inte får jag skriva autografer på stan heller. Nej, för att vara ärlig trodde jag att läsekretsen sträckte sig till min mamma och den närmast sörjande vänskapskretsen som känner sig en smula förpliktigade. Men. Men så visade det sig att jag har en läsare som jag inte känner! Ja, en som jag aldrig träffat! Och denna någon skrev ungefär så här: Hej Moa, du känner inte mig och jag känner inte dig, men jag hittade ett halsband på en sida som jag tror du skulle gilla. Hejdå. Så jag surfade mig genast dit och kikade, och jissesfrid, det kan ha varit ett av de finaste halsbanden jag sett! Och nu är det mitt. I min ägo. Skeppat från amerikat, uthämtat på karljohansgatan, hemburet av min man. Och nu: Mitt.
Lyckligare halsbandsägare än så här blir man inte. Även om jag kanske ser lite trulig ut på bilderna.

Och jag vill inte ha några. Men jag har försökt. Försökt vilja. Försökt förstå vad man längtar efter. Försökt känna som andra. Men jag känner det inte. Den där platsen, den kommer jag nog hitta mig ändå. Eller skapa. Eller ta. Men inte bli given för att jag föder barn jag inte längtar efter.

Det krävdes att jag letade under biverkningar på penicillinets bipackssedel för att jag slutligen skulle inse: Jag är unik! Jag är speciell! Ja, jag är verkligen en på tiotusen!

Jodå. Jag är inte sämre än någon annan, jag avskyr också delar på min kropp. Tillexempel ser jag hela delen från min navel ner till ankeln som ett mjukt och dallrigt hav av kött. Det där jag borde träna bort. Det där jag borde ha i åtanke när jag slevar ner lösgodiset i påsen. Det där jag skäms över att jag skäms över.
Skäms över att jag skäms för att det egentligen inte är min policy att skämmas över sin kropp. För att jag älskar alla andras kroppar. För att jag älskar kroppars olikheter, skavander, rynkor och personligheter.
Men. Jag ogillar skarpt och starkt mina lår. Visar dem aldrig. Särskilt inte baksidan. Fram har jag lättare för. Men bak. Nix. Nope. Absolut INTE. Vet exakt hur jag ska klä mig för att dölja, finta bort och framhäva annat. Inte ens inför min man känner jag mig bekväm med dem. Inte ens för någon alls. Särskilt inte inför mig själv.
Jag tittar på andras lår, är avundsjuk och önskar önskar önskar att mina kunde bli lika fasta, fina och ocellulitiga. För då, vet ni, då skulle jag bli en riktigt lycklig människa. Förstås. Sommaren skulle vara solig, livet skulle vara underbart och alla skulle älska mig. Ja, alla. Inget undantag. Förstås. Bara mina lår inte var så förbannat mjuka.
Så är det.
Det är min sanning.
Nåväl. Ankan och jag skulle ta Molliver under armen och gå till Liseberg. Det var sommar, det var sol, det var årets varmaste dag. Och jag bestämde mig för att det var dags för lårterapi.
Tanken löd: Jag måste se dem ofta för att vänja mig vid dem. Jag måste exponera dem för ljuset, livet, dagen och människor. Vilket ställe är bättre att börja på än på ett svettigt nöjesfält med sockerhöga ungar och utsjasade småbarnsföräldrar? 
Så jag slängde på mig de kortaste shortsen jag äger. Det såg ut ungefär så här:



Notera gärna att bilden är tagen framifrån. Inte bakifrån. Även om jag vill bjuda på migsjälv och mina tillkortakommanden så tar vi det i små doser. Vi börjar med det bästa av det sämsta.



Låren fick vara med hela dagen. De fick hjälpa till att skjuta barnvagnen.



De fick stå i kö.



De fick ställa upp som sittunderlag när jag skulle äta våffla. Och ja, jag spillde hallonsynt på dem. Och torkade upp.



De fick köa lite till. Faktiskt; ganska många gånger till.



De fick vara ett handtag att hålla i när karusellerna snurrade lite förfort.



De fick vara med när jag ville sitta ner och vänta.



De gav mig stöd och stöttning under stående kaffedrickning.



De var mjuka och fluffiga i farfarsbilarna.



Och ja; De fick följa med i elefantkarusellsåkandet.

Sen var dagen slut och jag hade klarat mig. Bytte om till långbyxor på parkeringen och åkte ut med reklamare i reklamares båt. Umgås i shorts? Där går gränsen.

- Jag längtar tills vi bråkar första gången, sa den lilla tjocka reklamaren bland badrumsmattorna på IKEA för inte alls så länge sedan.
Och två veckor senare:
- Din jävla skit!
- Ah, fast du är en större skit!
- Är jag inte!
- Är du visst!

Så var det gjort. Bråket avklarat och utrett. Inte så mycket att längta efter, om ni frågar mig. Men det firades med en finöl och senare en båttur långt ut på Åsunden. Och jag fick låna den marinaste tröja jag någonsin lånat. En sån som man INTE kan ha på bryggan i Smögen, konstaterade reklamaren. Men jag var nöjd. Jag kom så nära att vara en marin överklassbrud jag någonsin varit; för en kväll fick jag låtsas att jag gillar Lexington.

Och varför vi bråkade?
För att han var dum och jag var snäll.
Så klart.

Man vet att ens man varit på Den Stora Faktumavslutningen. Man vet att det åkts runt i en turnebuss och druckits alkohol, ätits tårta, badats och ordvitsats på hans namn hela natten och förmodligen hela morgonen. Man vet att han är bakis. Man vet att han förmodligen fortfarande är full. Man vet att han skulle hata en mer än allt annat om man väckte honom nu. Men man tycker det är värt ett försök. VAKNA! VAKNA OCH BE DIN FAR SKRIVA UT PENICILLIN ÅT MIG. Inte ett livstecken. Fan.

Älskar livet. Älskar världen. Älskar att vakna upp med urinvägsinfektion.
Nästa gång jag ska bli ihop ska jag bli ihop med en läkare. Kan komma
att vara användbart.