LockyerFox

- Jag ska bodypumpa på torsdag, sa Simhopperskan.
Och jag, som söker alla anledningar jag kan att slippa plugga synapser, myelinskidor och ponsar svarade:
- Jamen vad fint! Jag har inte rört mig på tio år, hatar all form av träning i allmänhet, gym i synnerhet och drömmer mardrömmar om gruppaktiviteter - jag hänger på vettja!
- Gört!
När jag var tolv år, det vill säga för exakt 16 år sedan, skjutades jag av mina föräldrar iväg till ett gym för att träna airobics. Försoffning skulle förebyggas. Jag har aldrig varit en höjdare på koordination, och jag var aldrig en av de fräsha, blonda, hästsvanstjejena, jag var för att vara ärlig förmodligen den tystaste mest försynta tolvåring som någonsin satt fot i ett omklädningsrum, så mina förutsättningar på ett trendigt aoirobicsgym var förmodligen inte de bästa. Men jag kämpade på. Fast den där gången då jag hade tränat i åtminstonde ett halvår men ändå trampade fel på stegen och ledaren älgade fram till mig med hästsvansen flygande bakom ryggen och frågade syrligt; Är det första gången du är på airobics? så rodnade jag långt in i mitt allra blygaste och mest bortkommna tolvårshjärta, svalde och svarade grumligt: Nej... och såg sen till att aldrig behöva åka tillbaka dit igen. Genom undanflykter förstås, jag var inte så bra på klarspråk kring vad jag ville och inte ville, på den tiden.
Så; natten spenderades under oroliga former. Det skulle inte bara tränas, det skulle även göras upp med mitt tolvårsjag. En hel del gånger bestämde jag mig för att dra mig ur. Men. Simhopperskan & Pondusen. Har man bestämt något med en Simhopperska så står man sitt kast. Man ställer i alla fall inte in för att man är för feg. Det krävs mer kurage än så om man ska få hänga i hennes krestar.
- Ångest har man inför något, depression efteråt, det vet jag eftersom jag praktiskt taget är klar psykolog nu, sa jag till henne när vi träffades utanför Domkyrkan.
- Mm. Behöver du nervositetsbajsa?
- Redan gjort.
Sen körde det igång. Det var svettigt. Och svettigt. Och ja; alla var starkare än mig, jag var svagast. Men det gjorde inte så himla mycket, för det behövdes ingen koordination. Och ingen tittade på mig. Alls. Ingen fnissade. Ingen viskade. Det visade sig att man blir äldre med åren och med ålder kommer trygghet.
Så nu är jag tränad. Behöver förmodligen aldrig mer träna i hela mitt liv, för jag har tränat. Är förmodligen, om vi ska vara helt ärliga, din mest vältränade kompis.

Pluggfrukost. Inte så himla tokigt ändå.

Jag har alltid velat ha gröna tapeter i sovrummet, så att det känns som att vakna i en skog! Sa Den Lilla Tjocka (Som alltså är vännen med tygningsprojektet). Och är det skog han vill ha, är det skog han ska få! tänkte jag och bestämde att det skulle bli just de här tapeterna som skulle vara skogen. Idag kom de. Idag hämtade jag dem. Nu står de här och är alldeles fantastiskt vacka i mitt vardagsrum. Alla kommer vilja sova i Den Lilla Tjockas sovrum när det här är klart. ALLA.

Jag har en vän som byggde ett hus och det blev stort och öppet och vitt och svenskt. Så som de flesta hus tenderar att bli nuförtiden. När min vän pratar om sitt hus pratar han främst om sjön som ligger nära huset och som man har utsikt över. Ganska sällan pratar han om huset. Det verkar som att ute har mer betydelse inne än vad inne har inne. Så en dag i våras när vi satt och pratade om huset hintade jag lite om att han inte hade så mycket färg och tyg i sitt hus. Detta berodde på att han var så dålig på tyg, tyckte han. Och vilken otrolig tur att han har mig som vän! För jag är ju nämligen alldeles fantastisk på tyg!
Så jag fick uppdraget: Tyga Skottek.
Olika typer av inspirationskollage gjordes och min vän fastnade för det gamla, svenska, rustika, allmoge-köret med mycket färger. Så där är vi. Den vitafräshaöppnaytormodernavillan ska förvandlas till ett mysigt, varmt, svenskt lanthus i blått, rött, grönt och gult.
I tyga visade sig även tapetsera, kakla, handla moraklockor, porslin, nya glas, mattor och gamla spisar från norge inkluderas. Och ja; jag får bestämma. Allt får jag bestämma. Ibland har min vän åsikter och när jag lyssnar till dem blir han arg för att han inte vill att jag ska lyssna på dem. Så då låter jag bli. Fast det är svårt.

Lista på saker jag gillar:

1. Presenter.
2. Presenter med renar på.
3. Presenter med renar på och wiskey inuti.

När läget är som det är är Simhopperskan inte sämre vän än att hon med myndig och kraftfull stämma säger: Nerru Moa, nu går vi till Kanolds och tar en varm brownie och pratar igenom det här. Och jag lyder. För en Simhopperska med den pondusen säger man inte emot. Så; vi pratar igenom - hela vägen, och sen vänder vi om och pratar igenom åt andra hållet ochså, och sen är vi tillbaka dit vi började. Fast på ett bättre sätt.
Och efter att jag på ett mycket moget och vuxet sätt närmat mig den heta potatisen SimhopperskanseventuellaStockholmsflytt genom att utbrista något i stil med Flyttar du till Stockholm tar jag fan livet av mig! och fått lugnande besked började livet kännas, inte roligt, men i alla fall lite lugnare igen.
Simhopperskan åt upp sin brownie, hela. Och halva glassen. Jag klarade bara min halva och lät glassen smälta ut och bilda pöl på assietten.

Livet kan inte alltid var skoj, behagligt och underhållande. Det vet allra minst Linda Lampenius, Peter Jöback och Simhopperskan. Men det blir bättre, säger dom. Och vem är jag att ifrågasätta den samlade visdomen?
Och jag kräver faktiskt inte så mycket av mig själv, låt säga att jag faktiskt har en extremt förlåtande, överseende och förstående relation till min egen person. Men vad begår man egentligen för jävla fel när man efter 28 års provande, sökande, letande, utforskande ändå alltid kommer tillbaka till hit. Om och om och jävla om igen.

Hit, exakt hit: Lars Winnerbäck – Söndag 13.3.99

Vad är det för myrsteg, cirkelvandrande och låtsaskliv mitt själsliv håller på med, om vi ändå alltid kommer tillbaka till samma punkt varenda jävla höst. Och låt dig nu inte luras av årstidsbeteckningen, den är bara ett uttryck. Kunde likagärna vara sommar, mellanhöst, vår, indiansommar, tomtevinter - ta vad du vill.
Inledningen kör jag själv, den gör sig trots allt bäst med en tondöv solist: Hon känner efter om det här är att vara fri, om det här är ett liv med någon mening i. Kan även tänka mig att axla partier som: Går och plockar och hittar sina gamla brev, lite konstigt att läsa om gamla planer när hon vet hur det blev. Och kanske känner jag även att den här passagen är ämnad för min stämma allena: Det fanns stunder när hon visste hur det skulle va, men det är som om hon glömt vad som var så bra, hon har för längesen tappat lusten, har förlängesen glömt vad som var värt nånting. Men mina vänner, vi klämmer i unisont på refrängen - jodå, det är idé att lära sig den, för ni lär behöva hjälpa mig att sjunga den igen. Nu kör vi:
Och nu känns det som om hela världen sjunger; Har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu? Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du? Är det verkligen du?

Av alla klubbar jag varit med i, och det är några stycken, är den här den coolaste.
Skapad och uttänkt av en fyraåring. Inträdesprovet för medlemsskap i coolklubben
är det svåraste och tuffaste någonsin. Fyraåringen spänner ögonen i en och säger:
Vad heter prinsen i Törnrosa? Man funderar. Man svettas. Man har inte en aning.
Man erkänner. Man inser att fyraåringen inte heller har den blekaste, men att han
ändå kände att det var en lämplig fråga att ha som inträdesprov. Och sen? Sen
frågar han något om gula fåglar och sen är man inne.
Tufft, svårt, stenhårt prov. Men värt det.

Och för mig är klubben ett litet svar på den för mig stora och outgrundliga frågan:
Vad har alla dessa människor sina barn till? Varför skaffar man dom?
Klubbar. De är bra på att starta hemliga klubbar.

Men ok, ungefär så här:

En fredagkväll, en besinmack: In rullar en splitter ny, svart, jaguar. Ur kliver en man och en kvinna. Han ur förarsätet; vältränad, svarta glasögon, blå Dries Van Norten-kavaj, blanka skor. Hon ur passagerarsätet; Matchande, genomtänka och opraktiska kläder, blanka skor, klänning, håruppsättning, välsminkad. Ur baksätet; två barn. En liten vattenkammad pojke, välstruken skjorta. En lite större flicka med hårspännen och med kvinnan matchande kläder. In på macken. Fredagsmys. Pojken hänger sig kring kvinnans ben, kramas, hon klappar honom över håret. Varsin chipspåse. Inget gnäll. Alla glada. Mannen betalar. Kvinnan håller sig i bakgrunden. Artiga leenden när de går ut. In i bilen igen. Mannen kör; Schwoosh iväg.

Generaliseringar. Men hitta detaljerna?

Kvinnan sitter aldrig i passagerarsätet för hon avskyr att känna sig som kvinnan som sitter jämte den rika mannen i hans bil, men just ikväll har hon druckit. Bilen är inte någons bil, bilen är bankens. Barnen är inte deras, barnen är hans och hon vill inte ha några egna. Kvinnan får liten antydan till panik var gång den lilla pojken hänger sig om hennes ben och vill kramas, vet inte helt säkert hur man gör när man kramar barn så hon klappar honom tafatt över håret för att gå halva vägen till mötes. Kvinnan har exakt 748 kronor på sitt konto, en dagsbudget på 120 kronor och höjer själv ögonbrynen över att två så små barn får varsin chipspåse. Mannen köpte sin Dires Van Norten för bara några dagar sedan - lycklig som ett barn - av den enkla anledningen att han fick den för halva priset och med motiveringen jag kommer använda den resten av mitt liv. Pojken är vattenkammad för att dölja hockeyfrillan efter alldeles för många uteblivna frisörbesök och skjortan är struken på grund av trettioårskalas. Mannen är långt åt vänster, kvinnan har aldrig ens hånglat med en moderat.

Detaljer skapar människor. Religioner, titlar, yrken, 
ekonomi och landstillhörigheter skapar generaliseringar. 
Och.
Och det var något jag ville säga med det. 
Men jag glömde vad.  

Angående Nr 382.

Är det den lilla tjocka som är i spegeln?
(Vem ÄR den lilla tjocka egentligen?)
/pistage

Ja, vem är den lilla tjocka?
Det är det ingen som vet helt säkert, men man tror att den har ett vanligt namn inte helt olikt Nicholas eller Nicole, samt ett vanligt svenskt plus ett ovanligt adligt efternamn.
En gång för hundra år sedan; i vintras, tyckte denne Nicco att jag skulle göra workshops för ett gäng lärare, och före workshopsen så skulle han prata. Och det gjorde han. Pratade lite om hur de jobbat, resonerat och tänkt och någon gång under den där halvtimmen sa Niffe ungefär; Ja, och sen kommer en liten tjock reklamare hit och pratar i några timmar. Och eftersom Nibbe faktiskt inte är det minsta tjock i någon annans ögon än sina egna, och eftersom jag inte var med på att det var sig själv han pratade om i tredje person, så satt jag en ganska god stund och kikade runt om mig och undrade när denna lilla tjocka person egentligen skulle dyka upp och börja prata samt hur den skulle hinna med att prata i några timmar om min workshop skulle börja om en halv. Ja. Det tog en stund, sen var även jag med på båten.

- Du, Lilla Tjocka Reklamaren?
- Ja Onda Dockan, vad är det?
- Nu är vi på väg.
- Ja, nu är vi på väg.
- Jag har aldrig bott på ett spökhotell innan. Men det har du.
- Ja, det har jag.
- Men du? Jag tror vi kört vilse.
- Det tror jag med.



- Oj, nu är vi här.
- Här?
- Här.



- Får vi köra in?
- Vi får.
- Vi är sena.
- Vi är jättejättesena.



- "Onödig framkörning" Lilla Tjocka? Är vi onödig framkörning?
- Det är vi inte.
- Tur.



- Du?
- Ja.
- Det känns inte helt välkomnande.
- Inte helt.



- Okej, ska vi göra det? På egen risk?
- På egen risk.



- Du, Lilla Tjocka?
- Ja.
- Vad tror du händer bakom det röda skynket?
- Det är sånt man inte vill veta.
- Men du?
- Ja.
- Om vi inte överlever det här ...
- Ja?
- Då har vi i allafall åkt hit i en sjukt matchande bil.
- Vi var snygga i bilen.
- Vi var sjukt snygga i bilen.
- Det är en tröst.
- Det är det.
- Vi dog med stil.
- Det gjorde vi.



- Du?
- Ja.
- Vad fint det är här.
- Ja.
- Du?
- Ja.
- Mycket finare än jag trodde. Och du?
- Ja.
- Inte alls så läskigt. 



- Du?
- Ja.
- Vad mycket porslin det finns.
- Hur mycket som helst.



- Du?
- Ja.
- Sno ingenting.



- Du?
- Ja.
- Tror du att jag kommer se någon mer än migsjälv i spegeln när jag lägger in bilden i datorn?
- Förmodligen Onda Dockan. Förmodligen.



- Du?
- Ja.
- Ska vi gå på promenad.
- Det ska vi.
- Du?
- Ja.
- Jag har hittat en paviljong!



- Du?
- Ja.
- Jag har hittat en släde!



- Du?
- Ja.
- Kolla stolarna.



- Du?
- Ja.
- Jag hittade en bro. Men du?
- Ja.
- Den leder ingenstans.
- Nej.
- Du?
- Ja.
- Jag tycker vi går tillbaka nu.



- Du?
- Ja.
- Jag har hittat en jättefin matta.
- Mm, men du?
- Ja.
- Nu är vi sena till middagen.
- Sena igen.
- Igen.



- Du, Onda dockan?
- Ja.
- Det är dukat för oss här. På samma ställe där jag och min fru satt. Och du, Onda dockan?
- Ja.
- Det är bara vi här.
- Jag vet Lilla Reklamaren, jag vet.



- Du?
- Ja.
- Hon håller koll på dig?
- Vem?
- Tekla. Från sin plats på väggen. Hon håller koll på dig.
- Ja. Jag känner det.
- Hon kanske minns dig.
- Kanske.



- Du?
- Ja.
- Vilket extremt fint poslin.
- Ja.
- Du?
- Ja.
- Får vi konjak i soffan nu?
- Ja. Det är exakt vad vi får.



- Du?
- Ja.
- Jag känner mig lugn och trygg här. Och vet du?
- Nej.
- Jag är nästan lite besviken.
- Varför?
- Du hade lovat spöken och ångest, men jag känner bara lugn och trygghet. Och vet du mer?
- Nej.
- Vad det än är som bor här så vill det mig väl.



- Du, Onda Dockan?
- Ja.
- Ska vi gå och lägga oss nu?
- Ja. Nu ska vi gå och lägga oss, nu har jag hämtat allt vatten jag behöver.
- God natt Onda Dockan.
- God natt Lilla Tjocka.



- Godmorgon Onda Dockan.
- Godmorgon Lilla Tjocka.
- Har du sovit gott?
- Du, Lilla Tjocka, jag har inte sovit en blund. Eller jo, det har jag. För jag somnade som ett barn. Men sen vaknade jag i panik. Och du? Jag försökte väcka dig och berätta. Men Lilla tjocka, du vaknade inte.
- Vet du Onda Dockan, jag sov så djupt så djupt så jag kunde inte vakna. Jag minns att du försökte väcka, men det gick inte att vakna.
- Lilla Tjocka?
- Ja.
- Det hände lite saker i natt.
- Varför sa du inget?
- Det gjorde jag. Men du vaknade inte ändå.
- Vad hände Onda Dockan?
- Jag ska berätta.



- Lilla Tjocka, nu åker vi hem va?
- Ja. Nu åker vi hem.
- Nu får det vara bra med spöken. Nu behöver jag sova.
- Ja, nu ska du få sova.
- Jag kör.
- Nej, jag kör.
- Fast du körde hit.
- Okej, du kör.
- Du Lilla Tjocka?
- Ja.
- ....
- Ja?
- Det var en sak...
- Ja?
- Tror du spöken kan förflytta sig?
- Nej.
- För jag tänkte; de där burkarna vi fick av ägaren, tror du... tror du de är helt tomma?
- Du menar att spökena skulle bo i burkarna?
- ... Ja?
- Det tror jag inte.
- Tur. För vet du? Jag vill inte bli spökklappad något mer. Jag tycker inte att spökklappar är så himla roliga. De gör mest ont.
- Jag tror inte du ska oroa. Jag tror inte spöken kan åka Jaguar.
- Tur Lilla Tjocka. Tur.
- Onda Dockan, jag ska hämta mina barn klockan sex.
- Då är vi sena.
- Alltid sena.
- Alltid.

Jahopp. Man slänger ett getöga på tv4nyheterna och får dagen till ära syn på Helle Thoring-Schmit glatt promenerande ned längst gatan. Glad, eftersom hon med största sannolikhet kommer bli danmarks första kvinnliga stadsminister. Före Sverige, för den som missat den lilla detaljen. Barnen hurrar! Flaggorna vajar i vinden! Solen ler! Reportrarna svärmar! Fotograferna blixtrar! Frågorna haglar! - Ja, vem skulle inte vara glad en sådan dag?
Tv4nyheterna som naturligtvis känner sitt tunga ansvar som sammhällsinformatörer, men samtidigt brottas med det samvete och krav på att leverera essensen av alla nyheter som den knappa tid som ett nyhetsinslag skapar, spenderar eftermiddagen med att fundera över vilken del av filmbiten de ska visa i sin 19-sändning. Vad ska vi focusera på?, har de funderat, vilken linje ska vi välja? Och visst kan man förstå deras vånda. Herregud, kvinnan kommer förmodligen bli stadsminister! Det är inte en dåligt historisk stund vi har att göra med här, det är klart att den måste rapporteras om på ett korrekt sätt. 
Så vad blir det då? Vilken fråga väljer de tillslut som den allra viktigaste att lyfta fram i ljuset?
Jo, mina vänner; de väljer helt enkelt den frågan där reportern vänder sig till Helles make och undrar:
-Är det du som styr?

If you happen to be rich and you find you are left by your lover,
though you moan and you groan quite a lot, you can take it on
the chin; call a cab and begin to recover on your fourteen-carat yacht.

Liza Minnelli – Money Money

- Vet du? Det finns ett hotell som ligger vid motorvägen nästan vid
Norrköping, sa Den Lilla Tjocka en dag, och där spökar det. Det är sant.
Eller, ja, jag tror det i alla fall. En gång var jag och min fru där. Det var
det läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Vet du? Det hade inte varit några
gäster där före oss på tre månader. Och vet du? När man spolade
vatten i kranarna var det alldeles brunt. Och vet du mer? Vi satt helt
ensamma i en storstor matsal och åt mat bland massa tomma dukade
bord. Och? Jag sov inte på hela natten. Vågade inte. Har aldrig varit så
rädd någonsin förut. Ska vi åka dit?
- Vi ska.

En sån som jag känner sig inte lockad, lugnad och uppmuntrad av en reklam så som livsgnista.se´s. En sån som jag känner sig lite provocerad. Och sugen på sarkasm.

Ja, jag må vara sist på bollen, men om det nu är så att det kommer ytterligare någon långsam travare bakom mig är det här tillfället alldeles för gyllene för att låta det slinka förbi. Jag måste länka. Ni måste läsa. Och ni som redan läst; Läs igen vettja!

http://hockeysverige.se/blogg/pettersson/12284467/man-vs.-kvinnor

Här sitter vi alla med våra bloggar och pressar oss till det yttersta för att vara fyndiga och roliga, men så kommer den här killen från ingenstans och skriver från botten av sitt allra allvarligaste hjärta - utan ambition att vara lustig - och sopar banan med oss allihop!
För vem av oss skulle kunna prestera motsvarigheten till det historiska uttrycket:
"Till vardags används ju kvinnor till att göra hushållssysslor"?
Du milde värld, jag skrattar så tårarna sprutar var gång jag läser!
Jag, som vanligtvis inte används till att länka i min blogg, har ingen aning om hur man gör för att ni bara ska kunna klicka på länken. Så det blir till att anstränga sig lite, kopiera och klistra in. Men det är det värt. Ni vill ju inte missa en stark inledning som:
"Satt och tänkte på det häromdagen. Det här med att kvinnor generellt är sämre än män på det mesta och att det ju helt enkelt är så det är".
Eller varför inte godbiten:
"En del av dom funkar rätt okej att försöka prata med och så också, men i regel sköter man ju det med någon vän av manligt kön eftersom män är bättre även på sånt."
Och kanske borde skrattet fastna i strupen när man längre ner i inlägget läser att den lilla älsklingen själv är far till tre döttrar, men icke; Han hämtar hem och räddar det fint med det klassiska dettagällerförståsallakvinnorutomjustminadöttrar-tricket.
Det där, mina damer och herrar är ett stycke bloggkonst. 
Nåväl, det lilla hjärtat har stängt ner sin blogg nu. Tydligen på grund av det näthat han sade sig uppleva efter nyss länkade inlägg. En smula trist tycker jag, för så gott har jag inte skrattat på länge.

Om man tillexempel går in på starbucks, beställer sin americano med två extra shots, blir tillfrågad om namnet och man svarar Moa för att man heter Moa. Ja, då är det kanske inte så himla märkligt om man efter ett tag blir lite irriterad över att ens kaffe aldrig dyker upp och börjar undra varför den där Ulla de ropar efter inte kommer och hämtar sin.

Fast å andra sidan. Å andra sidan borde jag vetat bättre:
http://lockyerfox.blogg.se/2010/april/nr-154.html

Den som känner Simhopperskan vet att hon inte bara är en ovanligt fräsh, frisk och välbehållen trettiotvååring, utan även en VänAvOrdning, en RättskaffensKvinna samt en så kallad VisselBlåsare. Ser simhopperskan ett fel räds hon inte att höja rösten och tala om vart skåpet egentligen ska placeras. Detta ledde häromsistens till följande konversation:
- Det var så roligt ditt blogginlägg om kyrkan och Chanelbutiken Moa, för det var ju EXAKT så det gick till!
- Jojomen, rolig är mitt mellannamn.
- Alltså; EXAKT så var det ju. Förutom det viktigaste, det tog du bort.
- Pidden?
- Pidden. Du borde faktiskt ha skrivit om pidden.
- Jag vet. Jag skrev om den först, men sen kändes det som att ingen skulle förstå vad jag menade, så jag tog bort det igen.
- Vaddå? (Innan förvirring och panik uppstår vill jag förtydliga att denna fråga kommer från en tredje person som befann sig i samma rum när samtalet utspelades).
- Moa hade pjyamas på sig...
- Jamenjaghadeknutitdensomensolklänning!
- ...en hel dag när vi gick runt i Barcelona, och det jag sa till henne var att om hon hoppades på att någon av chanelmänniskorna skulle få syn på henne där hon stod och tryckte näsan emot fönstret så kanske det var bäst att gå hem och byta om från pyjamasen först.
Så. Där. Där är hela sanningen. Och inget förutom sanningen.

- Avslutningsmiddag, sa NoaNoa.
- Absolut, svarade jag.
Så vi traskade hem till Lenas fantastiska lägenhet. Att den brann, för bara två år sedan, är det ingen som kan tro. Vi kikade, beundrade och suckade varför ser det inte ut så här hemma hos mig? Sedan tapasåt, vindrack och anekdotberättade vi. 4 år, inte så lång tid men för mig mitt längsta. Ja, förutom Torpa då.
Sen kramades vi och sa hejdå och jag traskade hem och upptäckte att det var helt omöjligt att inte börja fundera över mitt liv.
2 avslutade jobb. 1 avslutad relation. På under en månad.
Man definierar sig själv som person genom sitt yrkesval eller sina relationer. Fråga vilken arbetslös, eller för den delen läkare, som helst. När man då byter ut allt, när man ska starta något nytt - just i brytpunkten - vem är man då?
De senaste åren när någon frågat vem jag är, vad jag gör. Regissör för Torpa. Jobbar i litenliten klädbutik, vackra silkesklänningar och mycket tyll. Tillsammans med Per, ja han som bodde i garaget du vet.
Det där har definierat min person i andras ögon. Och sånt är viktigt. Tyvärr. Väldigt viktigt - för andra. Så de ska kunna katalogisera och placera i fack och göra det enkelt för sig att förstå vem jag är.
Med två hel olika jobb har jag också noterat hur extremt olika man bemöts beroende på om man svarar: Jobbar som teaterregissör eller Jobbar i en butik, vilket har gjort mig en smula bitter över människor enkelspårighet. Fast det där är egentligen ett helt annat ämne, och ett helt annat blogginlägg. Så det tar vi vid ett senare tillfälle.
Nåväl. Just den här kvällen tänkte jag att om någon skulle fråga nu. Ja? Vem är jag då?
Vet inte. Det nya har inte börjat än.
Och när jag tänkte så så kände jag mig som mitt vilsnaste hittills. Traskade hem, la mig i min säng, väntade på att det nya livet skulle börja, undrade vem jag kommer att vara i det nya och hoppades att jag kommer få välja.

Jag får allergiska utslag av Veronica Maggio och har vid ett flertal tillfällen hotat med uppsägning om någon av skivorna spelas på mitt jobb, jag tycker Black Swan var en fruktansvärt klyshig och ganska dålig film, jag har ingen barnlängtan, är inte intresserad av svampplockning och har inte ätit kräftor på tre år.
Jag inser att detta gör mig till ett unikum.

- Jag vill leka där de rika barnen leker, gnällde Simhopperskan och försökte pressa sig genom staketet.
- Fårru inte! Svarade jag.
Ungefär 30 minuter senare:
- Jag vill handla där de rika barnen handlar, gnällde jag och pressade näsan mot fönsterrutan på Chanel.
- Fårru inte! Svarade Simhopperskan.
- Typiskt. Men du Simhopperskan?
- Aaa.
- Om jag står här tillräckligt länge, tror du inte att någon där inne får syn på mig då och tänker "Åh, vilken kvinna, henne måste jag klä från topp till tå i Chanel, hon behöver inte betala ett dugg för det vore en glädje att få klä hennes kropp. Jag har hittat min nya musa!" och sedan kommer utspringande ur butiken?
- ...
- Tror du inte det Simhopperskan?
- Isåfall tror jag du behöver gå hem och byta om först. Eller i alla fall ta en dusch.

Om man tillexempel är i Barcelona, får två persikor av Simhopperskan, packar
ner dem i sin påse, glömmer av dem, fyller påsen med tidningar, böcker och gin,
åker hem, kommer hem, packar upp, ser två mosade persikor, ställer påsen på
bordet, åker bort 4 dagar och sedan kommer hem igen.
Ja, då kan resultatet se ut så här:



Och om man tillexempel köper korvbröd och lägger in dem i skåpet, åker till
Barcelona en vecka, äter tapas, solar tills det blir röda märken på huden, går
till kyrkan, går hem igen, råkar genom språkförbistring berätta att man sedan
nio år är tillsammans med Simhopperskan för en politisktkorrektochmycket
stoltöveratthahomosexuellaisinbar barägare, får persikor, köper wiskey, ger
bort hoe-heels, blir för full, blir bakis, åker buss, åker hem, kommer hem,
ställer persikor på bordet, åker bort i 4 dagar och sedan kommer hem igen.
Ja, då kan resultatet se ut så här: 

Och sen. Sen var jag där, vid Nr 366.
Fast förstås. Först sköt jag upp det. Stannade i det vita huset vid vattnet så länge jag kunde. Gömde mig. Men tillslut: Yr och nyvaken på centralstationen. Åkte med två jobb och en relation. Kom tillbaka utan något av det.
Så frågan kändes faktiskt en smula relevant. Vad gör jag här?